Den ursprungliga automobilskatten var, till skillnad från dagens, inte baserad på utsläppen av koldioxid. Istället var det bilarnas vikt och typ av däck som avgjorde hur mycket ägaren skulle betala.
För automobiler med mjuk kautschuk, det vill säga gummidäck, kostade det åtta kronor per påbörjat 100-tal kilo. För den som till äventyrs framförde sin automobil med däck av annat material kostade det 50 kronor per påbörjat 100-tal kilo.
Dyr historia att inte ha gummidäck
Med tanke på att 50 kronor 1923 motsvarar 1 500 kronor i dagens penningvärde kunde det med andra ord bli riktigt dyrt för den som inte hade gummidäck på sin bil.
Då som nu var det ett krav att skatten var betald för att få köra bilen, och skulle man bli ertappad med att ha struntat i skatten kunde straffet bli böter på upp till 50 kronor.
För att underlätta kontrollerna utformades kvittot så att det skulle kunna klippas ut och monteras i en rund hållare, som fanns monterad på ett väl synligt ställe inne i bilen.
Nya registreringsskyltar på 70-talet
I och med att bilregistersystemet moderniserades på 70-talet infördes nya registreringsskyltar och ett nytt kontrollmärke.
Märket fick man endast om skatten var betald, om det fanns trafikförsäkring på fordonet samt om den blivit godkänd vid senaste besiktningen.
Märket klistrades fast på den bakre registreringsskylten. Till en början hade kontrollmärket samma bakgrundsfärg, med undantag för det vita fältet med registreringsnumret. Först 1997 blev fältet med månadssiffran grått, och det var i det fältet man kunde skrapa fram en siffra som användes vid avställning av fordon.
För att polisen enkelt skulle kunna se om årets skatt var betald hade kontrollmärkena ett rullande schema där färgerna skiftade varje år mellan gul, grön, röd och blå. Under en period användes även färgerna orange och lila.
Systemet med kontrollmärken började dock bli otidsenligt i och med digitaliseringen och den 1 januari 2010 avskaffades systemet med kontrollmärken.
Fordonsskatten, däremot, den finns kvar än idag.
