Hembygd – smaka på ordet. Hem-bygd. Åtminstone det första ledet väcker förmodligen känslor hos de allra flesta. Det andra, bygd, är mer ålderdomligt och enligt ordboken ett område “med tonvikt på den gemensamma kulturen”.

Jan Nordwall, generalsekreterare för Sveriges Hembygdsförbund, har flera förslag på vad en hembygd kan vara: Ett område “mellan horisont och horisont”, något överblickbart eller greppbart, en stadsdel, en by, en tätort, ens “hood”. Hembygd är en plats där man känner igen sig och blir igenkänd. Ett ställe på jorden som – oavsett vad man tycker om det – till stor del format och formar ens personliga identitet. Och det gäller både barndomsbygd och det som kommit att bli ens bygd under en stor del av vuxenlivet, menar han: 

– Man kan säga att hembygd är ett svar på frågor som de flesta människor tycks ställa sig: Var kommer jag ifrån? Vilka är mina rötter? 

För de aktiva inom Sveriges Hembygdsförbund, bildat 1916, är kärleken till hembygden utgångspunkten: Hur blir min och vår bygd en bra plats att bo på? Föreningarna inom Sveriges Hembygsförbund gör det på olika vis – alltifrån att driva ett lokalhistoriskt museum till att ordna berättarkvällar, vårda kulturmarker och arrangera kalas. Det kan också handla om att skapa nya traditioner eller att kämpa för fler förskoleplatser i sin bygd. 

– Att bidra till ett socialt sammanhang och hålla hembygden vid liv är lika viktigt
i dag som för hundra år sedan. Det är lätt att stirra sig blind på röda stugor med vita knutar, men det kulturarv som vi i Sverige delar är sättet att leva och överleva på en mindre ort – då, nu och framåt. Och då kan i princip vilken fråga som helst vara en hembygdsfråga, säger Jan Nordwall.

Kan skapa integration

Historiskt sett skapades hembygdsrörelsen för att rädda allmogekulturen när industrialiseringen drog över Sverige. Bevarandet  av byggnader – som de många hembygdsgårdarna – och samlandet av allmoge-
föremål kom därför att till stor del prägla rörelsen. Samtidigt har lokala rörelser också brunnit för aktuella frågor. 

– Många av våra föreningar bildades som ett sätt att värna gemenskapen när små kommuner slogs ihop till större på 1950- och 1970-talet. Ta exemplet Järvsö i Hälsingland, där ortsborna på 1980-talet tog ansvar för att driva frågor som kommunen inte gjorde – att skolan bevarades och att skidanläggningen byggdes ut. I dag är bygden en turistmagnet!

År 2016 kan en dagsaktuell fråga för hembygdsaktivist-erna på en ort vara att bjuda in asylsökande och andra nyinflyttade till olika aktiviteter.

– Oavsett vad politikerna på olika nivåer beslutar är det de lokala mötena i byn eller kvarteret som skapar integration. Och det kan hembygdsrörelsen bidra till, säger Jan Nordwall.

 

Föreläsningar om Bajen

I större städer kan en bygd snarare handla om några kvarter eller en stadsdel. En av förbundets senare tillskott är Sjöstadens hembygdsförening i Hammarby sjöstad, en relativt nybyggd stadsdel i Stockholm, uppmärksammad för sin moderna arkitektur.

Här har hembygdsföreningen inte tillgång till någon röd, timrad stuga, i stället hyr de in sig i det så kallade Glashus Ett. En av de senaste föreläsningarna handlade om fotbollslaget Hammarby IF och dess historiska rötter i området.

– Då kom det många unga, säger föreningens ordförande Inger Johansson. Hembygds-rörelsen är fin på det sättet att den lyfter fram en bred, lokal historia. Jag brukar ha hembygdsundervisning för nioåringarna i skolan och berätta om industriområdet och den kåkstad som fanns här innan alla nya hus byggdes. Liksom om hur vikingaleden till Birka gick via sjöstaden. Men föreningen gör även sin röst hörd kring stadsplanering, bland annat behöver vi fler skolplatser.

 

“Alla är välkomna”

Intressant nog har många av hembygdsrörelsens eldsjälar varit nyinflyttade på en ort, hävdar Maria Björkroth. Hon är fil dr i museologi och har forskat om hembygdsrörelsens vagga i Dalarna i avhandlingen Hembygd i samtid och framtid 1890–1930: en museologisk studie i att bevara och förnya. Hon har även arbetat för Hembygdsförbundet. I dag är hon föremålsantikvarie vid Dalarnas museum i Falun, och understryker vikten av att skriva historia “underifrån”:

– Att forska lokalt ger en mer nyanserad historik än om man enbart ser till de stora dragen och utifrån landets kungar, säger Maria Björkroth.

Med kunskap kan man också bättre försvara sig mot “kapningar” utifrån, menar hon. 

– Högerextrema rörelser har gång på gång försökt kapa rörelsen genom att använda folkdräkt eller på andra sätt närma sig hembygdsbegreppet. Men förbundets grundprincip är entydig på den punkten. Alla människor är lika välkomna i hembygds-rörelsen.

Hur kommer det lokalhistoriska intresset att organiseras framöver?

– Vi kommer att få se många fler virtuella hembygdsrörelser. Det ger också större möjlighet för dem som flyttat, eller bara bor delar av året på en plats, att hålla sig informerade om sin hembygd.

För tydlighetens skull måste också Sveriges Hembygdsförbund formulera svar på den lika eviga som föränderliga frågan: Vad vill hembygds-rörelsen? 

– Någon förening är bra på en sak, som en annan är urusel på, en tredje gör något alldeles eget. Det är inte som att gå på Clas Ohlson, där det ligger samma saker i alla butiker. I stället bör varje förening bli tydligare med vilken hylla i butiken de är, så att folk utanför kan få lust att gå med, säger Maria Björkroth.

Foto: Anna Kågström