Läs Inkas gripande berättelse om tiden i koncentrationslägret

Att Inka Dahlquist i småländska Vrigstad fyller 97 till hösten är svårt att tro. Hon är en smärt, spänstig – åtminstone för att vara så gammal – och vaken kvinna, med håret i pagefrisyr och sinnena i behåll. Hon kommer promenerande i solgasset genom småländska Vrigstad och slår sig ner i trädgården utanför en gulmålad trävilla, i skuggan av ett parasoll.

Villan är en före detta prästgård som omvandlades till flyktingförläggning i and­ra världskrigets slutskede, och av cent­ral betydelse i Inka Dahlquists liv. Det var här som hon och andra överlevande koncentrationslägerfångar fick livet och människovärdet tillbaka, efter att ha anlänt till Sverige det sista krigsåret 1945.

– Vrigstadgården, det var himmelriket på jorden. Vi kände oss så enormt välkomna. Varenda en i hela samhället ville tala med oss, skänka kläder och olika grejor, visa sin omtanke. Även om de kanske inte riktigt förstod vad vi gått igenom. För första gången på mycket länge blev vi behandlade som människor, som individer, och inte som boskap. Det var underbart, säger Inka där hon sitter i den idylliska trädgården omgiven av blomdoft och humlesurr. Hon är Sveriges sannolikt sista politiska koncentrationslägerfånge som fortfarande är i livet. 

Nazistkontrollerat

Resan mot Sverige och fri-heten då för länge sedan gick genom ett kaotiskt, brinnande och fortfarande nazist-kontrollerat territorium. Att tågtransporten från lägerkomplexet Ravensbrück nio mil norr om Berlin var ett led i Folke Bernadottes stora räddningsaktion av tusentals lägerfångar hade varken hon eller hennes medresenärer något riktigt begrepp om. 

Efter över ett år bland likhög-
arna och svälten i lägret, där tiotusentals människor dukade under av överarbete, misshandel, sjukdomar och bisarra medicinska experiment, var Inka övertygad om att tåget var på väg mot undergången. Skulle de kanske sättas på något gistet fartyg, bli skjutna i sank och dränkas i havet, som råttor? Det verkade logiskt. Efter allt hon hört och sett i koncentrationslägret visste hon att det inte finns några gränser för den mänskliga grymheten.

Först i Köpenhamn, där hon såg civilklädda danska motståndsmän skjuta mot tyska ockupationssoldater som tog betäckning i gathörnen, börj-ade Inka ana att hon kanske, trots allt, skulle överleva krig-et. 

– Jag förstod att skottväxlingen betydde frihet, på något sätt, säger hon.

Togs som gisslan

Inka plockar fram en röd tygtriangel märkt med bokstaven “P” ur ett kuvert. 

Tygbiten bar hon fastsydd på kläderna inne i Ravensbrück. Rött stod för politisk fånge, P för Polen. Att hon hamnade i koncentrationsläger hade ingen omedelbar koppling till Förintelsen och nazisternas massmord på judar. Inka är katolik, och togs som gisslan av tyskarna när de jagade hennes två bröder som stred med partisanerna. Gripandet skedde mitt i natten. Militärlastbilar rullade upp mot familjens gård nära Polens nuvarande gräns mot Ukraina, huset omringades och SS-soldater stormade in. Men då hade bröderna redan hunnit försvinna till skogs (båda överlevde kriget). 

– Tyskarna sade åt mig: Du följer med! Jag trodde de ville ha mig som tolk, för jag hade läst tyska i åtta år i skolan. 

Inka blev istället inslängd i en stor cell med cementgolv, fullkomligt kal men full av andra kvinnliga fångar, i ett fängelse i staden Chelm Lubelskie. 

– Varje kväll kom en SS-man och läste upp namnen på dem som skulle skjutas morgonen därpå, i en skog i närheten. En kväll läste han upp mitt namn.

Vad tänkte du då?

– Vet du – man tänker inte. Mitt huvud var fullkomligt tomt. Man bara lyder.

Natten inför sin avrättning placerades Inka i en bunker. Helt ensam i mörkret, kanske framåt gryningen, hörde hon hur det knackade på dörren. En röst sade åt henne, på polska: “Var inte rädd”. Avrättningen inställd, Inka skulle vidare. På något sätt hade hon lyckats lura döden. Det skulle bli fler sådana tillfällen. Många fler.

Kallades kaniner

Hon berättar om ankomsten till koncentrationslägret Ravensbrück:

– Det var tidigt på våren. Vi blev duschade, sedan genomsökte kvinnliga vakter våra kroppar efter guld. De letade i öronen, näsan, nedre delarna, överallt. Vi fick varsin klänning och ett par urgröpta träbitar som skulle föreställa träskor. Det snöade. Direkt efter duschen fick vi stå uppställda i givakt utomhus, i flera timmar, utan strumpor, utan kappa eller något mer. De skulle räkna, de skulle skriva, de skulle ge nummer. Jag blev jättesjuk. Många dog direkt. 

Somliga av fångarna i detta jättelika kvinnoläger kallades kaniner. Alltså försökskaniner, sådana som utsattes för medicinska experiment.

– De blev alldeles fördärv-ade. Läkare drog ut märgen, drog bort skinnet eller klippte på något vis. De ville se hur länge en människa kan leva när man avlägsnat olika kroppsdelar. 

Inka måttar med handen när hon berättar om högarna med döda människor som uppstod i lägret varje dag: Hela berg, högre än upp till taknocken på barackerna, kroppar slängda på varandra hur som helst. 

Hur kunde du överleva?

– Ja, hur kunde jag? Kanske var jag lite starkare än andra, var i relativt bra kondition när jag kom dit. Men utan vänner, hopp och min tro på Gud hade det nog aldrig gått. Helt ensam tror jag inte man klarar sig i livet, någonstans.

– Jag minns en gång när vi var som hungrigast. Vi samlades kring en dam från en förmögen adelsfamilj, som satt bland oss andra smutsiga människor och berättade om sina bjudningar på slottet innan kriget bröt ut. Om alla rätterna, hur gott de smakade, den fina dukningen. Och så föreställde vi oss det där, och njöt. Fantiserade om en annan värld. Fick lite hopp, som gjorde att man kämpade vidare. Och kanske tyckte det var värt att göra det, säger hon. 

Märkliga, mardrömslika scener från kriget: Inka berättar om hur hon överlevde ett bombanfall sittande i en bil inne i Berlin, dit en kvinnlig lägervakt av någon anledning tagit med henne i ett ärende. Eller, då hon ingick i de långa kolonner av lägerfångar som släpade sig fram längs en landsväg, medan tyska SS-soldater på motorcyklar i hög fart körde rakt in i leden med flit. Under en annan fångtransport, långt ute på landet, landade en amerikansk bomb bara 15 meter från Inka och hennes grupp. Men den exploderade aldrig.

Kan du förstå att du varit med om allt detta?

– Nej. Absolut inte. Jag begriper det inte. Det är som om jag sett det på film.

Orkade inte berätta

I Inkas fotoalbum, på svartvita bilder tagna precis efter kriget, är hon en leende ung kvinna i karaktäristisk 40-talsfrisyr, till synes strålande av hälsa och livsglädje. Inka kallades för Näktergalen, för hon sjöng så vackert och var så glad. Men självklart hade upplevelserna under kriget satt sina spår. Under lång tid efteråt varken orkade eller ville hon berätta något om tiden i koncentrationslägret. Till sina barn sade hon inte ett ord.

– Jag klarade det inte. 

Ju längre tid som förflutit, desto mer har hon kunnat öppna sig. Barnbarnen har fått veta det mesta, och skrivit uppsatser om Inkas liv i skolan. På senare år har hon även hållit föredrag ute i skolorna om sina krigstidsupplevelser, för att öka medvetenheten kring ett av de mörkaste kapitlen i Europas historia.

Flyktingförläggning

Vrigstadgården, som drivs av biståndsorganisationen Indi-viduell Människohjälp IM, har varit flyktingförläggning i flera omgångar sedan Inka Dahlquist kom dit på 40-talet. Senast för ensamkommande flyktingungdomar från bland annat Afghanistan.

– Dagens flyktingsituation har jag många tankar kring, säger hon.

– Jag säger såhär: Försök älska din nästa. Man lär sig med åren vad det betyder att hjälpa varandra. Men – jag tycker det ska vara viss kont­roll på det, inte helt öppna gränser, så att vem som helst släpps in. Det tycker jag inte vore rätt, varken mot Sverige eller de som är i allra mest 
behov av hjälp.