”Jag hoppas att mina barn får det bättre”

Hawa Hawabda, 30 år, vet hur det känns att gå till sängs hungrig. Hur det känns att ligga i mörkret och oroa sig för att barnen inte heller har fått tillräckligt med mat.
– Men jag har ett knep för att lura hungern, säger hon och lättar lite på blusen.
Runt magen – under den randiga kjolen och den vackert mönstrade blusen – har hon knutit en sjal. Den är hårt lindad, det ser nästan ut att göra ont.
– Det här började jag med när jag var som mest hungrig. Tack vare sjalen kände jag inte värken från magen lika tydligt. Nu är jag nästan aldrig sådär hungrig längre, men sjalen har jag fortfarande kvar. Den har blivit en vana.
Icakuriren är i byn Safara, i Goro, i södra Etiopien. Här driver Svenska kyrkan – som Icakuriren precis har inlett ett samarbete med – flera projekt med fokus på jämställdhet och hållbar försörjning. Det har tagit två dagar att resa hit med den fyrhjulsdrivna jeepen.  Vägarna är fyllda av hål, kossor, åsnor och hundar. Hawa har aldrig suttit i en bil. Hon promenerar till fots vart hon än ska.
– Men kanske kommer mina barn att köra bil i framtiden.
Hawa har två barn – en pojke som är 17 och en flicka som är tolv. Dottern är med oss under intervjun. I vanliga fall går hon i skolan. Men inte i dag. Hennes penna har kommit bort. Här är det inte självklart att köpa en ny penna bara för att den gamla är försvunnen. Hawa funderar över hur hon ska göra.
– Men jag ska lösa det, skolan är viktig. Om min dotter går i skolan så kanske hon får ett annat liv än det jag har haft.

Försörjer ensam familjen

Hawas man är svårt sjuk. Det började med en infektion i högra låret, numera är han så illa däran att han inte kan resa sig upp ur sängen. De senaste åtta åren har han varit sängliggande. Allt ansvar för ekonomi och arbete ligger alltså på Hawa.
– Jag är van att försörja familjen, men jag är ständigt orolig. Jag vet att om jag inte äter ordentligt så kan jag
drabbas av sjukdomar.
Jag måste se till att hålla mig stark och frisk. Jag vill inte att mina barn ska ha två sjuka föräldrar. Ändå har livet blivit mycket bättre jämfört med för några år sedan. Då gick Hawas dagar ut på att samla ved i bergen.
– Jag hade ingen egen åsna som kunde bära ner veden. Jag frågade grannar och folk i byn om de kunde låna ut sina åsnor. Men det ville de nästan aldrig.
– I stället bar jag själv ner veden. Vi behövde den till matlagning och en del ved sålde jag. Jag bar tunga lass med ved från bergen ner till byn. Som tur är har jag inte ont i ryggen. Jag har en stark kropp. För ett år sedan fick Hawa möjlighet att delta i ett kvinnoprojekt som stödjs av Svenska kyrkan. Kvinnorna fick stöd att organisera sig och att arbeta i grupp. Dessutom utrustades byn med fyra energisnåla ugnar, som bara förbrukar hälften så mycket bränsle jämfört med när man lagar mat över öppen eld. De gör att Hawas vandringar i bergen har blivit färre.

Getterna förändrade livet

Men viktigast av allt: kvinnorna fick fyra getter var, och kunde börja organisera sin egna lilla affärsverksamhet. Getterna ger mjölk och kött, dessutom kan djuren säljas. Hawa säger att getterna har förändrat hennes liv. De var fyra från början, hon har namn på dem allihop: Arro, Guri, Adio och Borti, och nu har hon dessutom två killingar.
– Andra kvinnor säljer en get då och då för att få pengar, men jag vill behålla mina fyra förs­ta getter. Jag vill aldrig göra mig av med dem. De har gjort min ekonomi mycket bättre. De ger mig mjölk till kaffet. Och de är mitt sällskap.
För första gången i livet törs Hawa prata om framtiden.
– Framtiden? Jag hoppas att mina barn får det bättre än vad jag har haft. Att de blir bra personer och att de utbildar sig. Att de får mer pengar. Att de inte lever i fattigdom.
– Mitt liv kommer att gå ut på att försöka hjälpa dem. Min önskan är att Gud låter mig vara frisk, och att jag får leva länge. Jag vill finnas här för mina barn.
Också i södra Etiopien, men ytterligare ett par dagars bilresa från Goro, breder regionen Abaya ut sig. För fyra år sedan startades en självhjälpsgrupp i byn Wedei. Här är det getter och mikrolån som har gett kvinnorna självförtroende och makt att förändra sin livssituation.

Mulu Ayele vet inte exakt hur gammal hon är, “runt 40”. Hon bor med sin man och son, som är “i tre-fyra-årsåldern”, i en lerhydda med trampat jordgolv.
Hennes stora sorg i livet är att tre av hennes fyra barn har dött i sviterna av fattigdom.
– Nu när mitt liv har blivit bättre tänker jag mycket på dem. Förr hade jag fullt upp med att överleva, nu när jag har mat för dagen så kommer tankarna på dem. Jag gråter ofta på kvällarna.
Eftersom Mulu hade stora problem med att klara sin försörjning blev hon uttagen att delta i kvinnoprojektet. Hon fick tre getter som ett slags startkapital. En get dog omedelbart, de andra två var mer tursamma: tre killingar har de levererat, och nu har Mulu sammanlagt fem getter. En killing har hon sålt för att få loss lite pengar.
Dessutom har hon lånat pengar ur kollektivets kassa. Hon är tacksam för mikrolånet, som gett henne möjlighet att köpa en ko.

Möts av ny respekt

Getterna och kon ger inte bara mat och pengar, utan har också fått andra – kanske inte lika konkreta, men nog så viktiga – konsekvenser: Mulus makt i familjen har ökat. Hon vågar ta ordet på stormöten. Och hon möts av en ny respekt – både i familjen och i byn.
– Jag jobbar mycket nu. Ibland är jag tvungen att springa för att hinna med allt jag måste göra. Jag önskar förstås att det här hade hänt innan mina barn dog. I dag hade jag kunnat ge dem mat.
– Jag kommer alltid att behöva kämpa. En ny torka kan drabba vårt område. Djuren kan dö. Jag är rädd för att det ska bli som förr. Jag vågar aldrig ta något för givet.

Av Anna Wahlgren