Björn Ferry om livet efter skidskyttekarriären

Skidskyttemästaren Björn Ferry lösgör sig ur snöyran och kliver in på Hotell Toppen i Storuman för att käka lunch, som vanligt vid den här tiden på dagen.
Genast är det en farbror i keps som flyger på honom för att snacka skogsröjning, eller om det nu är Ferrys senaste insats som tv-kommentator.
Så här är det jämt. Alla vill slänga käft med Ferry. Kul, för det mesta. Ibland stökigt och stressande. Som under hårdsatsningen inför världscupen häromåret: “Hemma och tar det lugnt?” “När drar det i gång igen?” “Varför åker du så sakta?” Frågor, frågor. Är man superkändis i Storuman så är man.
– Ja, det händer mycket här kring lunchborden. Mustiga diskussioner. Varg­frågan, migrationen, jämställdhet fortfarande, hbtq-frågor… folk är rätt skeptiska till mycket. Vet inte riktigt hur det ska lösa sig, säger Ferry som hämtat ett lass pannkakor med sallad från buffén.
– Och när alla tycker lika gillar jag att uttrycka en avvikande åsikt. Jag provocerar gärna, för att se vad som händer. När det var tal om att lagra utbränt kärnbränsle här uppe var alla emot. Jamen, sa jag, vad ska vi göra i stället då? Hur blir det med jobben. Fast egentligen var jag ju emot, jag också.
Folk blev sårade när du sågade de svenska skidskyttedamerna: “Problemet med hela damlaget är att ingen har talang”?
– Jamen, där har jag ju fått exakt rätt.  Det ser vi ju nu. Varvade på tredjesträckan i en världscupstafett… Det är det här jag varnat för, utan att någon lyssnat. Jag tycker det är grymt att förespegla folk att de kan bli världsmästare, när man innerst inne vet att de inte har några som helst förutsättningar.

Har skrivit nya boken själv

I sin nya bok Ferry Tales, med underrubriken Inte så förbannat tillrättalagt, blandar Björn Ferry högt och lågt, borrar i den egna egoismen och inskränktheten – sannolikt nödvändiga egenskaper för att kamma hem ett OS-guld – och rör sig mellan olika världar. Han kör fel och för långsamt på autobahn, oroar sig för världsekonomin, har hemliga kärleksmöten i byn Ensamheten med blivande frun Heidi och känner sig smart i samtal med Adaktusson och BP-bossen Svanberg. Och så dessa eviga, stenhårda träningspass i bister vinterkyla på myrarna runt Stor­uman.
Boken som från början var tänkt som en lättsam lustighet om vindrickande, onanins effekter på träningen och annat han trodde folk skulle gilla, landade i en mer sammansatt skildring av livet, kärleken och pengarna.
Du skriver bra?
– Tack. Det sa de på förlaget också, att det verkar vara bra klass på svenskundervisningen i Storuman. Många är överraskade. Jag har ju skrivit boken helt själv och inte med hjälp av någon spökskrivare, och det stämmer inte med folks schablonbilder av en elitidrottare. Formatet grundar sig på de dagböcker jag fört i femton års tid. Sedan läser jag mycket, bloggar och skriver krönikor. Det är så jag hittat min stil. Så skrivandet kommer inte från ingenstans.

Saknar inte elitidrotten

I fjol gjorde Björn Ferry patron ur för gott. I bokhyllan hemma i lägenheten på Höjdvägen ligger medaljerna och skiner, från karriären som Sveriges mest framgångsrika manliga skidskytt genom tiderna.
– Det är djävulskt skönt att slippa den där ångesten över att tävla, stressen, pressen och den ständiga rädslan för sjukdomar. Det dåliga samvetet som uppstår så fort man gör något som inte leder till snabbare skidåkning eller bättre skytte. Allt det där störiga i livet som är förknippat med elitidrotten. Jag saknar det över huvud taget inte. Det känns oerhört befriande och skönt. Nu har jag flera parallella mål och spår.
Planen är att hädanefter ägna sig åt sådant han egentligen tycker är mycket intressantare än idrott – energifrågor, den egna skogen, familjen, utvecklande samtal, byggandet av ett hållbart samhälle. Ferry, som följt riksdagsdebatterna på tv sedan högstadiet, har även övervägt en politisk karriär.
– SVT Forum, vem kollar på det?! Men jag slår på tv:n, och fastnar. Jag skrev faktiskt Riksdagen 2018 på min nya, hemliga mållista – men så för en vecka sedan strök jag det igen. För jag insåg att jag inte vill vara i Stockholm fyra dagar i veckan, ha ett uppdrag som kräver dygnet runt-engagemang, sju dagar i veckan. Nä, jag låste mig aldrig vid något parti. Men jag står ganska i mitten, åt det gröna hållet, så det lutade väl åt Centern eller Miljöpartiet. 

Är en lycklig pessimist

Storuman är bas för Björn Ferrys verksamhet även fortsättningsvis. Han har lärt sig älska de steniga stigarna hemmavid, vårljuset, decembermörkret, hoppet om en varm sommar och ibland även den västerbottniska pessimismen. Han beskriver sig som “domedagstypen”, och räknar kallt med en omfattande klimat- och bränslekris med chockhöjda matpriser som en av många obehagliga följder. Med start ganska omgående. Ändå är han alltså påfallande tillfreds.
– Jag känner igen mig i titeln på en bok av Jan Bylund och Mattias Lundberg, Den lyckliga pessimisten. En pessimist behöver inte vara olycklig. Utan blir ofta positivt överraskad, eftersom förväntningarna är så nerskruvade. De här jätteoptimisterna som alltid förväntar sig ryggdunkningar och löneförhöjningar har nog svårare att hantera motgångar. Pessimisten ser realistiskt på tillvaron, och i det avseendet ligger vi nog i framkant här i Storuman. Vi kan det här med befolkningsminskning och har en stor andel gamlingar. Snart går hela Europa in i en likadan fas, här är vi redan specialister på att få ihop det. Storuman är ett gott samhälle, inga våldsbrott, låg kriminalitet.
– Det enda jag räds är bristen på mental stimulans. Att sitta vid samma bord, träffa samma människor hela tiden, tänka “Herregud, hur många gånger har jag hört den här diskussionen?” Det är väl möjligheterna till fler intressanta möten som talar för Staden. Men vi har ju några skarpa hjärnor här också. Revisor-Göran. Världens bäste Ove, som driver en mekanisk verkstad som går som tåget. Heidi. Jag försöker vara selektiv, och söka upp de jag verkligen vill umgås med. Och så finns ju internet.

Kommer från ett akademikerhem

Björn Ferry tar kaffe på maten, men har egentligen alltid varit tedrickare. Det där kommer från föräldrarna, akademiker och tandläkare som gillar engelsk kultur. Otympliga skinnmöbler och Kommissarie Morse. Byn Ensamheten, där hustrun och armbrytningsvärldsmästaren Heidi Andersson har sina rötter, är mer synonymt med kokkaffe, mustascher och snus. Medan utbildning stod högt i kurs i Ferrys barndomshem, är status i Ensamheten snarare att orka lyfta en stor sten, förklarar han.
– Så är det verkligen. Där kommer man ingen vart med att droppa namn på ryska presidenter eller uttalanden om konstens betydelse. Jag har någon gång försökt hävda mig i diskussioner, men Ensamhetsfolket vinner ju alltid. De är så självklara i sin livssyn och moral att det bara är att vika ner sig.
Björn Ferry berättar om första mötet med sitt livs kärlek Heidi. Det skedde på samma ställe som platsen för intervjun, under en hemvändarfest på Hotell Toppen annandagen 2000. Inte helt övertygad om sin kapacitet bland tjejerna vågade han sig på ett närmande, pinsam tystnad uppstod, varpå han klämde till med frågan “Visst är det mycket snö i Ensamheten?” Så är det nog, konstaterade Heidi och knallade hem. Mer än så hände inte, det året.
Vem av er är största vinnarskallen?
– Herregud, hon har ju elva VM-guld och jag ett OS-guld. Så jag får väl säga Heidi. Jag brukar beskriva henne som bättre än mig. Det är därför jag har valt henne. Har inget behov av någon som säger buhu, buhu, behöver klapp på huvudet och måste tröstas hela tiden. Vad skulle jag få ut av det? Många killar vill att tjejerna ska vara fem år yngre och lite sämre, för att kunna hävda sig. Sån är inte jag.
Mitt under stenhård skidskyttesatsning fick du barn och förlorade 350 000 kronor på ett skogsmaskinprojekt. Lite småsvettigt där ett tag?
– Ja, det var det närmaste jag varit någon form av utbrändhet. Efter OS-guldet 2010, när alla de här erbjudandena och förfrågningarna strömmade in. Jag ökade träningen ett hack till, blev pappa och startade det där jäkla skogsentreprenadföretaget uppe på det. Det sämsta beslut jag någonsin fattat. Tack och lov la vi ner företaget inom ett år, vilket kräver ganska mycket när man investerat två miljoner och anställt folk. Jag hade lika gärna kunnat köra vidare i ren ilska och förnekelse i fem förlustår till. Det hade varit en ännu större katastrof.
Hur ser du på pengar?
– Jamen jag har alltid varit intresserad av det. Precis som de flesta tror jag, fast folk ogärna pratar om vad de tjänar. Har alltid gillat siffror, investeringar, kopplat till framtiden och politiken. Det är ju pengar som är grunden till tryggheten. Fast egentligen behöver jag inte så mycket. Har inga intressen som kostar pengar. Är allergisk mot att köpa sånt jag inte behöver. Vill varken ha Porsche eller Thailandsresa. Har fortfarande dåligt samvete för mitt Spotifyabonnemang som jag knappt använder, men kostar mig 100 kronor i månaden.
När köpte du senast ett par jeans?
– Det var 2011, tror jag. Det är de här jag har på mig nu! Mina finjeans. Hade dem i Skavlan också. Med lila skjorta, samma som i Vinterstudion förra helgen. Jag fick beröm för min lila skjorta.
Vad tycker du om den sidan av dig själv, att du inte är så extravagant?
– Den tycker jag bra om. Att jag har en hållbar sida. Och där är ju Heidi likadan. Så det finns ingen konflikt där. Den här gröna tröjan fick jag med mig från lumpen så den har jag inte ens köpt. Stöldgods, egentligen. Och lumpen gjorde jag 1998 så det är bra kvalitet på militärens grejor, kan jag säga.