Få fall i svensk rättshistoria har rönt lika stor uppmärksamhet i media som 4-årige Kevin Hjalmarssons död.

Patrik Skog, pappa till ­Kevin, vill inte grotta ner sig ytterligare i den redan så omskrivna händelsen. Det vore bara att strö salt i såren, klargör han. Patriks intention med en intervju är i stället att berätta om de verktyg som gjort att han av någon outgrundlig anledning fortfarande står upp, för att ge medmänniskor i kris hopp och tillförsikt.

”Om jag genom min berättelse kan inspirera andra att orka kämpa, så har jag också fått en typ av upprättelse”, skriver han i en mejlväxling.

En tid senare möts vi i Patriks hemstad Arvika, hemma hos särbon Lena som bor i en rymligare lägenhet än Patrik själv. Inför intervjun har han skickat mig den senaste av sina två utgivna självbiografier, Regnet döljer tårarna.

Läsningen av boken har stundtals varit näst intill plågsam. Påminnelsen om hur ovarsamt livet far fram med vissa människor är svår att smälta.

Första tiden som skolvaktmästare isolerade Patrik sig i källaren. Numera tillhör han skolans ”gubb­gäng” som oftast sitter och pratar efter dagens slut. Foto: Øyvind Lund

Patrik Skog

Ålder: 53 år.
Familj: Särbon Lena, 57, döttrarna, Jessica, 35, och My, 25, en mellandotter som Patrik inte har någon kontakt med, samt mamma Siv och syster Karina.
Bor: I Arvika.
Gör: Skolvaktmästare.

Växte upp med alkoholiserad far

Sonens död är odiskutabelt det största traumat som har drabbat Patrik, men det är inte det enda. Redan under småbarnsåren grundlades det första traumat. Patrik föddes in i ett disharmoniskt hem med en gravt alkoholiserad far.

– Pappa var alltid påverkad. Den enda gången jag såg honom nykter var när han låg på dödsbädden. Mamma blev så deprimerad av pappas missbruk att hon började äta nervlugnande tabletter och hamnade i ett eget beroende.

– Jag och min storebror ­Tomas var tvungna att ta ett vuxenansvar redan som barn. Först när vi hade sett till att våra föräldrar låg till sängs och sov tryggt kunde vi slappna av och leka. Våra nattliga äventyr skapade ett starkt band mellan oss.

Läs även: Susanne miste sina döttrar i tsunamin: ”Jag gör det bästa av mitt liv för att hedra dem”

För att överleva själsligt i den miserabla hemmiljön gällde det att hitta tröst i det man kunde.

– När jag var sju år kom mamma hem med en fläkt­orgel. En gång när hon och pappa bråkade häftigt började jag spela på den för att överrösta deras höga röster. Det blev starten på mitt musikkomponerande. Så fort det var bråk hemma sökte jag mig till orgeln. Ända sedan dess har musiken varit min flyktväg.

Efter dagens slut sätter sig Patrik ofta vid klaviaturen i skolans musikrum och spelar och komponerar. Foto: Øyvind Lund

Kevin var alltid glad

Musikpassionen och den hållfasta relationen till storebror Tomas var det som fick Patrik att uthärda en rotlös uppväxt där han bollades mellan olika familjehem och mamman som så småningom lämnade pappan och med tiden fick ordning på sitt liv.

Som vuxen jagade han desperat den trygga kärnfamiljs­idyll han aldrig fått uppleva som barn, men utan att lyckas uppnå den. De fyra barnen som undan för undan kom hade alla olika mammor.

Efter två döttrar föddes Kevin i oktober 1993. Patriks för­hållande med mamman var vid det laget redan över.

I samma veva lämnade han Värmland för att gå på folkhögskola i Kramfors. Kontakten med Kevin var till en början sporadisk men stärktes då Patrik flyttade tillbaka till Värmland. Äntligen kunde han ha sonen hos sig varannan helg.

När Patrik påminner sig om 4-årige Kevins sprudlande personlighet spricker hans annars så sammanbitna anletsdrag för en kort stund upp i ett litet leende.

– Kevin var alltid, alltid glad. Han log mot alla, var skämtsam och oerhört social. På den tiden hyrde jag och min dåvarande sambo ett hus av en bonde som jag ibland hjälpte ute på åkrarna. När Kevin var på besök åkte han med mig i traktorn hela ­dagen.

Läs även: Maja förlorade sin son: ”Jag måste leta efter det vackra för att inte drunkna i det mörka”

Ville avsluta livet efter Kevins död

Umgänget mellan far och son var så lyckat att delad vårdnad fanns inom räckhåll. Men alla framtidsdrömmar krossades i ett slag när Kevins liv släcktes i augusti 1998. Förlusten av ­sonen fick Patrik att rasa ner i en djup depression.

– Jag brukar säga att jag var en Patrik före Kevins död och att jag är en helt annan Patrik efter hans död. Innan jag förlorade Kevin var jag mer spontan som människa. Om jag jobbade med en låt kunde jag sätta mig på balkongen och sjunga. Jag struntade fullständigt i att folk runt omkring kunde höra mig. Nu vågar jag inte ens sjunga för Lena eller mina barn. Jag har ingen bra förklaring till vad det beror på. Jag känner bara att jag blev osäkrare som person.

Året efter sonens bortgång kändes allt så tungt att Patrik bestämde sig för att avsluta sitt liv.

– Mitt enda mål var att följa efter Kevin in i döden. Jag hade skrivit en avskedslåt som jag skulle efterlämna till mina anhöriga. Trots att låten var instrumental och att jag inte berättade vad den handlade om förstod min bror Tomas direkt vad det var fråga om när han fick höra den. Då bröt han ihop.

– Tomas starka reaktion blev en ögonöppnare för mig. Den andra faktorn som fick mig att stanna kvar i livet var att jag fick reda på att jag skulle bli pappa på nytt.

Patrik vid Kevins grav. Han har accepterat faktum att han aldrig kommer få veta hur sonen dog. Foto: Øyvind Lund

Blev beroende av att skapa musik

Yngsta dottern Mys ankomst blev ett hoppingivande ljus i allt det mörka, även om Patrik än till denna dag emellanåt trillar ner i de svarta hålen.

Uppväxten i en missbrukshem har haft en avskräckande effekt och ironiskt nog räddat honom från att använda alkohol eller droger som bedövningsmedel mot nedstämdheten och ångesten. Sedan 16 år tillbaka är han helnykterist. Men kemiska substanser är inte nödvändiga för att utveckla ett missbruk. Efter ­Kevins död övergick Patriks musikkomponerande i ­besatthet.

Läs även: Gunillas dotter omkom i diskoteksbranden: ”Trädgården hjälpte mig att läka”

– Det var det som blev min drog. Jag åt knappt, det var bara musikskapandet som gällde. Jag märkte att det hade omedelbar effekt. När jag komponerade musik var jag tvungen att koncentrera mig på det jag höll på med, vilket gav mig andrum från de jobbiga tankarna, förklarar han.

En trygghetanställning som skolvaktmästare hjälpte Patrik att bryta isoleringen.

– Men den första tiden trodde jag inte att jag skulle klara av det. Då satt jag bara nere i vaktmästeriet och tryckte. Jag gick aldrig upp till personalrummet och fikade med de andra. Det var som att jag befann mig i en egen bubbla.

– Allt eftersom tiden gick började jag gradvis interagera alltmer med kollegorna. Idag tillhör jag ett ”gubbgäng” som efter arbetsdagens slut sitter och babblar om allt och inget. Kontrasten mot hur det var när jag började på skolan kunde knappast vara större.

Fyra verktyg för att mota bort depressionen

Förundrat konstaterar Patrik att arbetet har botat hans folkskygghet.

– Jag faller fortfarande ganska rejält mentalt. Skillnaden mot förr är att jag vid de tillfällena inte stänger in mig hemma utan att jag tvärtom känner ett extra stort behov av den sociala samvaron på jobbet när jag mår dåligt.

Patrik säger att arbetet är ett av de fyra verktyg som har hjälpt honom att bemästra de depressiva perioderna. De andra tre är musikkomponerandet, som han numera har en fått en mer balanserad relation till, skrivandet och sist men inte minst kärestan Lena som har funnits vid hans sida de senaste 16 åren.

Läs även: Jojje Wadenius om en kärlekslös uppväxt: ”Jag kan inte minnas att någon kramade mig”

– Utan Lena hade jag gått under, det är jag helt övertygad om. Då hade jag nog dött av undernäring. Lena fick mig att inse att det fanns annat än musikskapande i livet. Men fortfarande är jag i stort behov av att ha lugn och ro omkring mig när jag kommer hem från jobbet. Därför har vi förblivit särbos.

– Jag behöver ensamheten, samtidigt som jag är fruktansvärt glad över att jag har Lena. Hon lyssnar på mig när jag har mina dippar. Jag behöver inte säga så mycket till henne, hon förstår ändå hur jag mår. Bara att höra hennes röst ger mig en känsla av trygghet.

Särbon Lena är Patriks stora trygghet i livet. – Jag behöver inte säga så mycket till henne. Hon förstår ändå hur jag mår. Foto: Øyvind Lund

Besviken på kontakten med vården

Lovorden får Lena, som sitter mellan oss i soffan, att lite förläget skruva på sig. Ödmjukt försöker hon tona ner sin egen betydelse. Hon poängterar att stöttningen är ömsesidig. På samma sätt som hon finns där för Patrik finns han där för henne som är sjukpensionär och sedan många år lider av svår värk (fibromyalgi).

– Ibland, när vi båda har en dålig dag, ger vi bara ifrån oss varsin tung suck i telefonen och säger inget mer. Jag är alltid den som Patrik ringer till när han mår dåligt. Det är påtagligt hur mycket mer han ringer mig nu jämfört med innan Tomas försvann.

Ja Tomas, den andra rygg­raden i Patriks liv, är numera bortom all telefonkommunikation. Påsken 2021 dog han oväntat vid 52 års ålder efter att ha drabbats av ett bråck på stora kroppspulsådern. Åter­igen rycktes mattan bort ­under Patriks fötter. Liksom drygt två decennier tidigare rann all livslust ur honom. Kontakten med psykvården blev inte vad han hoppats på.

– Bara steget att höra av mig dit kändes gigantiskt, speciellt eftersom jag hade dåliga erfarenheter sedan innan. När jag väl tog mod till mig och ringde uppmanades jag att boka tid på vårdcentralen för att därigenom få en remiss till psykiatrin. Det är en alldeles för omständlig procedur för en självmordsbenägen person. Jag hade behövt prata med ­någon där och då.

Läs även: Hanna giftes bort mot sin vilja: ”Idag har jag försonats med mina föräldrar”

Skrev vaggvisa till Kevin

Det blev i stället Lena och nära vännen Andreas som fick fånga upp Patrik och övertyga honom om att livet var värt att fortsätta levas.

– Efter Tomas död har jag gett upp psykiatrin. Och antidepressiv medicin har jag blivit rädd för eftersom min mamma blev beroende av den när jag var liten. Jag tror inte på att fly från saker. Det jag tror på är kommunikation, att man rätt och slätt sätter sig ner och pratar.

Närheten till Lena och den övriga familjen har fått Patrik att stanna kvar i Arvika där många på gott och ont känner igen honom som ”Kevins pappa”. Stadsdelen Dottevik där Kevin bodde med sin mamma, och även påträffades död, är dock minerad mark.

– Det är alltid med en klump i magen som jag åker dit och hälsar på min mamma. Å andra sidan kan jag inte begära att mamma, som är 86 år och sitter i rullstol, ska komma hit till Arvika för att träffa mig. Jag får helt enkelt bita ihop, konstaterar Patrik.

Vi slår följe med honom till låg- och mellanstadieskolan där han arbetar som vaktmästare och även tillbringar en stor del av sin fritid. När eleverna har gått hem för dagen sätter sig Patrik ofta vid klaviaturen i musikundervisningsrummet och skapar nya kompositioner. Med oss som publik spelar han upp en låt tillägnad föräldrarna och en kärlekshyllning till Lena. Vaggvisan som han började komponera när han nattade Kevin, men aldrig hann färdigställa innan sonen dog, får vi däremot inte lyssna på.

– Nej, den låten är bara min och Kevins. Ingen annan kommer någonsin att få höra den. När jag tog avsked av ­Kevin på sjukhuset lovade jag honom att jag en dag skulle skriva färdigt visan. Det löftet har jag hållit. Jag sjunger den ibland vid hans grav eller hemma vid hans kläder.

Musiken har varit en tillflyktsort för Patrik sedan barnsben. Foto: Øyvind Lund

Skulle fyllt 32 i år

Kläderna som Patrik refererar till är de sista plaggen som ­Kevin bar. År 2018 hörde åklagaren som ansvarade för fallet av sig till Patrik och Kevins mamma med en fråga: Ville någon av dem ha tillbaka ­kläderna? Annars skulle de förstöras.

– Jag kände direkt: Nej, nej, nej, förstör dem inte! Om jag kan få ha kvar någonting efter Kevin så är det väl åtminstone dem. Nu har jag kläderna i ett speciellt hörn hemma. Jag ­tittar på dem varje dag.

Vi åker vidare till Kevins hjärtformade gravsten på ­Arvika kyrkogård. Ingen borde behöva se sitt barns namn inristat i sten, men för Patrik blev det otänkbara verklighet. Om Kevin hade levt idag skulle han ha fyllt 32 år i oktober.

27 år efter den där mardrömslika augustisöndagen 1998 då han hittades livlös är det fortfarande högst oklart hur han dog och vem som bär skulden till hans död. Blev han över huvud taget mördad? Patrik har förlikat sig med att han kanske aldrig kommer att få något svar på den frågan.

– Jag tror bara att man blir besviken annars. Om jag hela tiden skulle gå omkring och fundera över vad som egentligen hände skulle jag inte kunna fungera normalt. Kevin kan ha blivit bragd om livet, men han kan också ha dött till följd av en lek som urartade. Jag försöker tänka att det var det sistnämnda som tog honom ifrån oss. Det är det minst smärtsamma alternativet.

Läs även: Kirstens man omkom på oljeplattformen: ”Vi vägrade låta livet präglas av bitterhet”

Fallet Kevin

  • Vid halv tio på kvällen den 16 augusti 1998 hittas 4-årige Kevin Hjalmarsson död i Dottevik i utkanten av Arvika. Han ligger på en lastpall i vassen i sjön Glafsfjorden.
  • Den 2 november 1998 meddelar förundersökningsledaren att bröderna Christian och Robin, då 7 respektive 5 år, är skäligen misstänkta – den lägre misstankegraden – för mord. Mordutredningen avslutas och pojkarna överlämnas till socialtjänsten.
  • Någon teknisk bevisning som kan binda bröderna till Kevins död presenteras ­aldrig och inte heller några vittnen till det påstådda mordet.
  • I maj 2017 meddelas det att förundersökningen om Kevinfallet ska öppnas på nytt. 27 mars 2018 avskrivs misstankarna mot Christian och Robin. Hur Kevin dog är fortfarande oklart.