Susanne miste sina döttrar i tsunamin: ”Jag gör det bästa av mitt liv för att hedra dem”

Morgonen den 26 december 2004 väcktes Susanne Janson, som då var 41 år, och sambon Hans Forssell av att telefonen ringde i deras lägenhet i Stockholm.

– Det var min pappa som ringde. Han berättade att något hade hänt i Thailand. Av någon anledning så skrek jag rakt ut, säger Susanne.

På nyheterna fick de veta att en tsunami, en jätteflodvåg, hade slagit till mot Thailand och andra länder kring Indiska oceanen. Två dagar tidigare, på julafton, hade Susannes döttrar, 12-åriga Josefin och 14-åriga Eleonor, åkt till Khao Lak i Thailand med sin pappa och hans familj. Tsunamin inträffade bara några timmar efter att de hade landat i Thailand.

Susanne försökte ringa dem men ingen svarade. Lägenheten fylldes snabbt av nära och kära som hjälpte till att söka information om flickorna.

Läs även: Jennie överlevde tsunamin för 20 år sedan: ”Idag njuter jag av varje sekund av livet”

– Men ingen visste något. Till en början var även nyhetsrapporteringen ganska luddig, säger Susanne.

Det skulle visa sig att tsunamin, som orsakades av en kraftig jordbävning, hade släckt 230 000 människoliv i 14 länder och att Khao Lak hade drabbats hårt. Eleonor och Josefin fanns bland de 543 svenska dödsoffren i Thailand. Det skulle dock dröja innan Susanne fick veta det.

– Det har varit viktigt för mig att göra det bästa av mitt liv för att hedra mina döttrar. Och för att de på något sätt ska känna sig stolta över sin mamma, säger hon.

Har tagit hand om 130 barn

Vi träffas i matsalen på Susannes och Hans familjehem, Happy Child Home, i Muang Mai på den thailändska ön Phuket, där de har de bott sedan början av 2005. Under dessa tjugo år har de tagit över 130 fattiga barn under sina vingar.

Ett tiotal av dem sitter vid ett bord på gårdens fotbollsplan. De stojar och skojar medan de fixar sallad till middagen.

– Detta är bland det bästa jag har gjort. Det är fantastiskt att se hur barn som kommer från fattiga förhållanden växer upp här, blir trygga, börjar tro på sig själva och på sin egen förmåga, säger Susanne.

Före katastrofen var hon produktionsledare på en reklambyrå i Stockholm och Hans pluggade till journalist. Varannan vecka bodde döttrarna hos dem och varannan hos sin pappa som hade ett barn med sin nya fru. Hon hade i sin tur två barn från ett tidigare förhållande.

Läs även: Malin förlorade nästan hela familjen i tsunamin: ”Tankarna var nattsvarta”

Susanne sökte efter sina döttrar

När eftersökningsarbetet i Sverige inte gav resultat åkte Susanne och Hans till Thailand.

– Jag tänkte att nu betalar vi ett antal kronor för flygbiljetten, men när vi landar i Thailand kommer vi troligen att få besked om att Elle och Jossan har landat välbehållna i Sverige, säger hon.

Dygnet runt sökte de information, uppsökte sjukhus och klistrade upp efterlysningar, både i Bangkok och Phuket dit överlevande från Khao Lak hade förts. Efter ett par dagar meddelade thailändska flygvapnet att de hade slutat leta efter överlevande. Nu sökte de endast efter kroppar. Det fick inte paret att ge upp. De åkte till Khao Lak, men möttes av total förödelse.

Läs även: Gunillas dotter omkom i diskoteksbranden: ”Trädgården hjälpte mig att läka”

– Även långt från stränderna var palmerna täckta med vitt och grått damm som visade hur hög vågen hade varit. Det hängde möbler, väskor och allt möjligt i palmkronorna, säger Susanne.

Inget återstod av hotellet som flickorna hade bott på. Chocken slog in och paret återvände till Sverige. En mörk period följde. Susanne orkade bara träffa sin närmsta familj och döttrarnas kompisar.

– Jag ville inte ens träffa mina bästa vänner som jag hade delat allt med tidigare. Jag orkade inte med deras medlidande, säger hon.

Började volontärarbeta i Thailand

En dag i mitten av februari 2005 läste hon om ett hem som hade öppnat i Phuket för barn och familjer som hade drabbats av tsunamin.

– För första gången på flera månader kände jag något annat än mörker. Jag berättade för Hans att jag ville åka dit. Han svarade direkt: ”Okej, vi åker”, säger hon.

Den femte mars, 2005, kom de till Happy Child Home för att jobba som volontärer.

– Mitt liv hade tagit slut när tjejerna försvann. Jag hade ett behov av att återuppfinna mig själv, säger Susanne.

Hon kände även en närhet till Thailand.

– När vi var här och letade efter Elle och Jossan gjorde dessa underbara thailändare allt de kunde för att hjälpa oss på sitt fantastiska thailändska sätt, det vill säga på ett väldigt uppmärksamt men inte påträngande sätt. Dessutom kändes det som att mina döttrar fanns här. Det var ju här som de och resten av familjen hade försvunnit, säger Susanne.

Läs även: Maja förlorade sin son: ”Jag måste leta efter det vackra för att inte drunkna i det mörka”

Kropparna identifierades

Det dröjde ett halvår innan alla i familjen hade återfunnits. Endast ett av döttrarnas ”bonussyskon” hade överlevt. De andra hittades vid olika tillfällen. Eleonor och Josefin var bland de sista som identifierades.

– Så länge de inte var identifierade fanns det lite hopp. Samtidigt är jag tacksam för att de identifierades. I annat fall skulle jag aldrig ha slutat hoppas, säger Susanne.

Trots avrådan krävde hon att få se döttrarnas kroppar.

– Det fanns inte mycket kvar av mina döttrar, men jag kände igen dem. Jag är tacksam för att jag gjorde det. Då förstod jag. Hade jag bara stått vid deras kistor tror jag inte att jag hade gjort det. Och jag minns dem inte som de såg ut då. Jag minns dem som de såg ut när de levde, säger hon.

Läs även: Elisabet utbildade sig till doula efter dotterns död: ”Man klarar mer än man tror”

Driver Happy Child Home i Thailand

Från tvättstugan hörs Hans instruera några barn om hur man tvättar kläder.

– Vi uppfostrar barnen på thailändskt vis. De får lära sig laga mat, tvätta kläder och annat så att de klarar sig själva i framtiden. De äldre barnen lär vidare det de lärt sig till de yngre under överinsyn av vuxna, berättar Susanne.

På gården är barnen i full färd med att grilla tillsammans med Mae, en av hemmets tre pedagoger. Susanne slår sig ned hos dem. Det skämtas och skojas på thailändska, ett språk som hon och Hans nu pratar flytande.

– Det känns framför allt som att vi är en stor familj. Det är svårt att se det vi gör som ett vanligt arbete eftersom vi är så nära de vi jobbar för, säger hon.

En bit bort sitter familjens ”farmor”, Ma, omringad av barn. Hon kom dit som hjälpsökande med två barnbarn 2005 och har bott där sedan dess.

Läs även: Charlotte fick sin makes barn efter hans död: ”Sam lever vidare i vår son”

– När vi kom hit var hemmet inte färdigbyggt. Barn och familjer, som hade förlorat allt i tsunamin, bodde här i en salig röra, säger Susanne.

Då fanns många organisationer på plats för att bistå tsunamins offer. Andra utsatta barn hamnade i skuggan. De lyftes fram i ljuset när Susanne, Hans och deras thailändska kollega Wow blev föreståndare för Happy Child Home 2006. Barnen på hemmet är idag mellan 5 och 19 år. De kommer från fattiga och svåra förhållanden. En del har inga anhöriga.

– Här får de boende, trygghet, kärlek, mat och möjlighet att gå i skolan. De får hjälp att bygga självförtroende och att tro på sig själva, säger Susanne.

Bär på både sorg och lycka

Det bor 30 barn på Happy Child Home, varav 23 på heltid. De övriga pluggar på universitetet och bor där på lov och helger.

– Vi är väldigt uppmuntrande och rätt tuffa med skolan. Det är genom utbildning som du kan få ett bättre liv i Thailand. Och då kan du även hjälpa fattiga släktingar, säger Susanne.

Flera ungdomar har pluggat vidare på universitetet och fått bra jobb efteråt. Det är en morot för de yngre barnen.

Susanne betonar att hennes liv i Thailand inte är en del av en läkningsprocess. Såren kommer aldrig att läka.

Läs även: Kims fru gick bort i cancer: ”Jag har fått hennes gåva att se allt det fina”

– Först när jag accepterade att jag kommer att leva med sorgen resten av livet så blev mitt liv enklare. Jag behövde inte längre slåss för att den skulle gå över, säger hon.

Samtidigt tror Susanne att hon är lyckligare än många andra.

– Man kan både bära på sorg och vara lycklig. Varje gång vi hjälper ett barn att hjälpa sig själv till ett bra liv, då är det lite som att Elle och Jossan lever vidare i dem. Jag kommer aldrig att säga att det finns en mening med allt som sker, men däremot kan man göra livet så meningsfullt som möjligt, säger hon.

Smärtsam sorg efter flickorna

Sorgen den första tiden efter döttrarnas bortgång var en fysisk smärta.

– Den gick över, men när man förlorar ett barn är sorgen pågående. Den har så många olika stadier. Mina döttrar var 12 och 14 år gamla. Eleonor hade precis träffat sin första pojkvän, något som Jossan aldrig fick möjlighet att göra. Ganska snart efter tsunamin gick deras kompisar ut högstadiet. Det hann aldrig mina barn göra. Det gjorde ont, säger hon.

Samma smärta slår till på flickornas födelsedagar eller vid milstolpar i deras kompisars liv. Trots detta ser Susanne sig som lyckligt lottad. Hon har många fina vänner, en fantastisk familj och en underbar partner.

– Det, och om man hittar något meningsfullt som kan fylla lite av tomrummet, bär en vidare, säger hon.

Susanne understryker att hennes liv i Thailand inte ska ses som en manual för sorgearbete.

– Det är livsfarligt att prata om hur man ska hantera sorg. Det är oerhört individuellt, säger hon.

Paret hälsar ofta på föräldrar, syskon och vänner i Sverige, men de låter det vara osagt om de kommer att bosätta sig där igen.

– För 20 år sedan visste jag inte att jag skulle bo i Thailand. Då hade jag ett annat liv framför mig. Just nu är mitt liv här och jag har inga planer på att åka härifrån, men jag är väl medveten om att livet kan ha andra planer för mig, säger Susanne.