Jennie överlevde tsunamin för 20 år sedan: ”Idag njuter jag av varje sekund av livet”

Tsunami. Före den 26 december 2004 var vi inte många som hört ordet. Men det var detta datum jättevågor ödelade enorma landområden i Indonesien och tog över 220 000 människors liv. Kanske fler.

Idag är tsunami ett ord som fyller oss med skräck. Vi minns de fasansfulla bilderna från tidningar och nyhetssändningar. Många levde i stor oro för vänner och familj som var på semester i Thailand. Och bottenlös sorg, när beskeden kom om vilka som aldrig mer skulle återvända hem.

Men även på andra platser i det drabbade området fanns det svenskar.

Jennie Skårö från Göteborg var med dåvarande fästmannen Håkan på semester i Sri Lanka. En långresa de med glädje sett fram emot, för nu skulle de få chansen att verkligen lära känna varandra under sköna veckor på tu man hand. De hade valt bort Thailand, som kändes alltför turisttätt, för Sri Lankas lika varma klimat och vänliga människor.

Läs även: Malin förlorade nästan hela familjen i tsunamin: ”Tankarna var nattsvarta”

Tåget träffades av jättevåg

Det som sedan hände är så osannolikt att det är nästan inte går att ta in. Jennies berättelse vittnar om ett mirakel och det är ingen tvekan om att skyddsänglarna fanns med henne.

Jennie och Håkan satt i andra vagnen på ett tåg som knuffades hela 70 meter från spåret när den största vågen kom. Den orsakade världens dödligaste tågkatastrof genom tiderna då minst 1500 människor dog.

Fanns det ens någon överlevande? Många har tvivlat, det borde inte vara möjligt. Men vi vet nu att det fanns minst två, Jennie och hennes dåvarande fästman.

– Idag kan jag luta mig tillbaka när livet skakar, för jag vet nu att allt har en mening, säger Jennie.

Läs även: Kims fru gick bort i cancer: ”Jag har fått hennes gåva att se allt det fina”

Tsunamin på juldagen 2004

Klockan var 06.45 när Jennie och pojkvännen klev på det fullpackade tåget i Sri Lankas huvudstad Colombo. Alla 1500 biljetter var sålda eftersom det var långhelg och man vet att minst 200 fripassagerare följde med.

Det var människor precis överallt och trångt och svettigt när de slog sig ner på de galonklädda sätena. Jennie la sin ryggsäck på hatthyllan. Packningen var minimal, men i ett vattentätt fack hade hon sin livsviktiga astmamedicin.

Tåget tuffade långsamt söderut mot staden Galle. Det fanns ingen AC att svalka sig med under den tre timmar långa resan, så alla fönster var nere till hälften.

Läs även: Gunillas dotter omkom i diskoteksbranden: ”Trädgården hjälpte mig att läka”

Ovetande passagerare

Samtidigt, klockan 07.58 drabbades Indiska oceanen av en kraftig undervattensjordbävning. Den hade en magnitud av 9,1 på Richterskalan och var den kraftigaste på 40 år.

Jordbävningen utlöste en jättevåg som reste sig som en dödlig mur in mot land. Och den visade ingen nåd. Den utplånade Thailands kust och även andra länders kuststräckor skulle komma att drabbas.

På Sri Lankas seismiska institut noterades jordbävningen, men man uppfattade inte då att det var någon fara för landet. Den första vågen skulle dock följas av en andra, som var mer än fyra gånger så stor …

Ombord på tåget var passagerarna helt ovetande om katastrofen. Jennie drömde om vackra stränder och sköna dagar i lugn och ro. Det lockande havet fanns helt nära under hela tågresan, men hon kunde inte se det då det var väl dolt av en 20 meter bred skog av palmer.

När det äntligen gick ut varningar till tåg i det drabbade området, nåddes alla utom ett. Man fick ingen kontakt med Jennies tåg. Så när det påbörjade sista sträckan mot Galle var staden redan totalförstörd.

Såg brunt vatten

Men så stannade tåget för en stoppsignal och Jennie blev brydd. Varför körde de inte?

– Jag kände en konstig lukt och när jag tittade ut såg jag massor av brunt vatten. Men jag förstod aldrig att det var havet. Vi var ju mitt i djungeln! Jag tänkte att det kanske var en damm som brustit.

– Sedan såg jag människor som sprang mot oss för att söka skydd i tåget. De var fullständigt panikslagna.

Jennie omgavs i nästa sekund av skrikande vuxna och barn som hoppades att tåget skulle vara deras räddning. Men när den första kraftfulla vågen träffade tåget, knuffades det omkull och det bruna vattnet letade sig in i vagnarna.

Den våg som kom tio minuter senare mätte hela nio meter och med otrolig kraft träffade den tåget som då kraschade mot träden. Människor som sökt skydd bakom tåget, krossades.

Läs även: Hunden Panda räddade diabetessjuka Moa: ”Jag är evigt tacksam”

Panik i tåget

Tågdelar spreds över hela området, hela 70 meter från rälsen. Döda och skadade människor låg överallt.

– När den första vågen kom, höll jag just på att ta en flickas hand för att dra in henne i tåget, berättar Jennie. Jag hann nudda hennes lilla hand, men fick aldrig något grepp så hon försvann ifrån mig.

– Inne i vagnen var det totalt panik. Håkan hade hoppat ut och stod i fönstret med ena foten på sidan av tåget och ropade åt mig att komma. Jag ville absolut få med väskan med min astmasprej och sekunderna det tog att krångla på mig den minskade mina odds att överleva. Men det förstod jag först efteråt.

Jennie kände hur alla drog i henne. Hon hade huvudet över vattenytan och andades luft, medan många andra fick ner vatten i sina lungor.

– Jag hängde med två fingrar runt fönsterkarmen för att inte dras iväg av vattenmassorna. Håkan berättade efteråt att hans absolut värsta minne var blicken i mina ögon i det ögonblicket. För då insåg jag att jag skulle dö.

– Men han fick tag i handtaget högst upp på min ryggsäck och kunde dra upp mig så att vi båda hamnade grensle över tågtaket. Det räddade mitt liv. Han räddade också livet på en liten flicka i röd klänning med prickar på.

Läs även: Katterna hjälpte Niklas ur mörkret: ”De fick mig att vilja leva vidare”

Jennie sprang på fel håll

Jennie kan berätta lugnt och samlat, tack vare flera år av terapi. Det har varit en lång resa att bearbeta det hon upplevde denna annandag jul då hon var på fel plats vid sämsta tänkbara tidpunkt.

Överallt låg döda människor. Unga och gamla som var allvarligt skadade. Men terrängen var så oländig att det var omöjligt för räddningspersonal att ta sig dit.

– Vi förstod att vi måste ta oss därifrån och sprang in i djungeln, mot havet. På en väg, som jag förmodar inte existerade några minuter senare, stod en liten pojke och pekade och sa: ”That way, madame.” Så vi vände snabbt och sprang åt andra hållet, bort från havet. Då kom den andra jättevågen. Jag såg hur det skummade vitt över palmerna. De svajade som i den värsta storm – trots att det var vindstilla.

Jennie minns hur kroppens signalsystem kickade igång. Hon kände doften av jord, hon hörde sitt hjärta slå. Och hon sprang för livet.

– Det är obegripligt att vi överlevde. Det handlade om hundradels sekunder, i slutändan kanske totalt två sekunder som var på vår sida. Sekunder av liv.

Flydde från tsunamin upp på hustak

Templen var de enda byggnaderna i området som var så stabilt byggda att de stod oskadda. En liten toalettbyggnad intill ett tempel blev deras räddning. Taket var pyttelitet, ändå räddade det livet på tre.

– Håkan klättrade upp dit och drog upp mig. Då var jag helt slut. Jag hade absolut inga krafter kvar. Han drog upp ytterligare en man som hade svåra skador på sitt ben. Jag tog en omlottkjol från min ryggsäck och knöt den hårt runt hans sår. Där stod vi, utan att veta om vi skulle överleva.

Den högt belägna punkten blev som en ö. När vattennivån stillnat och ryktet om olyckan spridit sig, kom människor körande med traktorer med hösläp för att rädda de drabbade.

Många i den inhemska befolkningen kunde inte simma utan stod hjälplöst kvar, men Jennie och hennes pojkvän hamnade på ett släp tillsammans med en svensk ung kvinna och en lankesisk kvinna som förlorat sin mormor. Hon förklarade att hennes familj bodde på en gård i närheten. Jennie, Håkan och den andra svenska kvinnan fick följa med dit.

– Dessa kvinnor hade sett mycket mer än vi och hade en helt annan berättelse om havet, de två vågorna och alla som dog.

Läs även: Prästparet jobbar i hela Asien: ”Ingen uppskattar oss mer än svenska fångar”

Chockade men fysiskt oskadda

Gården de kom till var helt oskadd och Jennie fick låna en telefonen för att ringa svenska ambassaden.

– De svarade inte, så jag ringde Englands ambassad istället och hann precis rabbla våra personnummer och ge dem telefonnumret till min mamma innan samtalet bröts.

Trion fick skjuts till en uppsamlingsplats för turister.

– Personal från vår resebyrå frågade vilket hotell vi bodde på och satte oss i en bil som körde två timmar norröver. När vi kom fram var det som att tsunamin aldrig existerat. Det enda de behövt göra var att städa poolen!

– Vi fick komma tillbaka till vårt hotellrum. Där fanns alla våra kläder. Nytvättade. Och alla reseminnen vi köpt de första tio dagarna på vår
semester.

De sista dagarna i Sri Lanka gick Jennie som en zombie i väntan på att få resa hem.

Eftersom hon och pojkvännen bara var chockade och inte fysiskt skadade, fick de vänta. De landade på Arlanda på nyårsafton.

Jennie trodde inte då att hon behövde psykologhjälp. Hon sjukskrevs i två veckor för problem med sömnen. Sedan gick hon tillbaka till arbetet som fastighetsmäklare. Det funkade inte så bra.

– Att i det läget prata pengar och hus och diskutera med människor som skulle pruta på en dränering …

Gick in i väggen

En kund som är journalist kunde visa Jennie bilder från olycksplatsen – på tåget hon suttit i. På fotot, som var taget från en helikopter, såg det ut som ett leksakståg som barn hanterat alltför våldsamt och bara kastat ifrån sig. Och när hon på tv såg bilder från olycksplatsen, som beskrevs som ett av de absolut värst drabbade av tsunamin, kom tårarna och de slutade aldrig rinna.

– Först då fattade jag vad jag varit med om.

Hon och Håkan flyttade in i sitt nybyggda hus i januari 2005 och i december föddes första sonen. Efter föräldraledigheten gick Jennie tillbaka till sitt jobb, men efter en andra graviditet sa hon till arbetsgivaren att hon inte kunde jobba som fastighetsmäklare längre. Att ha budgivning medan sonen satt i sandlådan, gå i och ur jobbkostymen … Hon orkade inte längre.

– Jag fick jobb som projektledare på samma byrå, men sedan gick jag in i väggen. Jag hade intalat mig att jag mådde bra, men min läkare såg hur det var ställt och hon räddade mig. Jag började gå i terapi, bearbetade allt som nu kommit ikapp mig. Idag kan jag säga att utan terapin, hade hon inte orkat överleva.

Läs även: Johans stamceller räddade Tereses liv: ”Hon har blivit som en syster”

Nöjd med det lilla

Det blev tufft i relationen och Jennie och Håkan gick skilda vägar. Jennie hade funnit nya värden i livet. Nu fann hon lyckan i en utflykt till stranden med sina båda pojkar och berättar med värme om de dagar då de cyklade ner till sjön med fiskespön, hinkar och spadar i cykelkorgen.

Hon landade i liv nummer två, livet där hon inte tar någonting för givet.

– Jag vet inte vem jag hade varit idag om inte jag varit på helt fel plats den där annandagen för 20 år sedan. Kanske fortfarande mäklaren som jobbade från 6 till 24 alla vardagar – och helger. Som aldrig åt middag med familjen … Jag hade absolut inte varit den totalt prestigelösa person jag är idag.

Mitt i sin starka berättelse, landar hon gång på gång i tacksamheten.

– Jag lever! Jag är frisk och nöjd med det lilla. Jag har allt jag behöver och jag njuter av varje sekund. Jag vet nu att ingenting är omöjligt, för jag har inre styrka och stor livsglädje! Jag vågar säga ”nej tack, det passar inte mig”. Jag kan hantera energitjuvar. För jag vet nu att du inte kan förändra andra, bara dig själv.

Tillbaka i Sri Lanka efter 11 år

2015 bestämde sig Jennie för att åka tillbaka till Sri Lanka, på egen hand. Hon ville inte ta med barnen eftersom hon inte visste hur hon skulle reagera på allt hon nu skulle möta igen. Men hon behövde få svar. Var exakt hade hon befunnit sig när tsunamin kom? Fanns det lilla toaletthuset intill templet kvar? Hur långt från havet hade de befunnit sig?

Jennie bestämde sig för att besöka ett av de två tsumamimuseer som finns i landet.

– Där fick jag se ett foto av flickan i röd prickig klänning som min pojkvän räddade livet på! Men i ett rum intill fanns enbart bilder på döda människor. Fasansfullt, men jag tvingade mig att titta, för att kunna förstå …

Den lilla toalettbyggnaden intill templet var ännu mindre än hon kom ihåg. Taket som räddade dem från vattenmassorna var 1,5 X 2,5 meter.

– Man berättade för mig att på den här platsen bygger man inte längre några bostäder. Det har nämligen visat sig att det var det absolut sämsta stället att vara på under tsunamin.

Artikeln publicerades först hos Tidningen Nära