Olga: Jag tror min dotter skäms för hur jag lever

Jag är mamma till tre döttrar som jag har en mycket nära relation till och som jag har uppfostrat på egen hand.

Det är min mellandotter, som är i 20-årsåldern, som orsakar mig problem eftersom det känns som om hon hela tiden avvisar mig.

Hon brukade vara den som hittade de bästa presenterna till mig, gav mig blommor och sa till mig att jag gjorde ett bra jobb som mamma. Men det förändrades när min dotter träffade den man som hon nu är gift med.

Sedan min dotter blev en del av sin mans familj tror jag att hon har börjat skämmas för mig. Det började med att hon inte svarade i telefon när jag ringde. Sedan började hon ignorera mig när vi var tillsammans. Jag berättade för henne hur jag kände mig avvisad, men hon kunde inte förstå varför jag kände så eftersom hon inte tyckte att något var fel.

Min dotter bryr sig mycket om huruvida människor bär rätt kläder, har rätt bil och ett vackert hus och så vidare. Hon har alltid varit väldigt stilfull och hennes man är precis likadan, och hans föräldrar och bröder har alla sina egna företag.

Själv arbetar jag som hantverkare och bor på en gammal gård och kör en gammal bil, så jag passar inte in i deras liv.

Jag har ringt min dotter igen och frågat henne varför hon är så avvisande, men hon är helt oförstående och insisterar på att det inte är något fel. Jag har alltid haft mycket kontakt med henne, så jag förstår inte vad som har hänt. Vad ska jag göra?

Olga

Vibeke Dorph svarar: Dina tankar speglar inte verkligheten

När vi känner oss avvisade har vi ofta en dålig vana att läsa in oss själva i orsaken till avvisandet. I ditt brev antyder du till exempel att din dotters avvisande beror på att du inte är tillräckligt bra eller fin för att hon och hennes man ska bry sig om dig. Det är dina tankar – men det är inte alls säkert att så är fallet.

Du skriver att du alltid har haft en nära relation till din dotter och att ni har träffats ofta. Därför kan jag inte låta bli att tänka att när din dotter drar sig undan så är det för att hon behöver lugn och ro för att hitta sina egna ben att stå på tillsammans med sin man. Jag tycker att det är förståeligt, för de två behöver skapa ramarna för sitt liv tillsammans.

Det är smärtsamt, men egentligen bara sunt, när våra vuxna barn drar sig undan från oss på detta sätt, eftersom de behöver det för att hitta sin egen plats i världen. När din dotter verkar arg och avvisande kan det bero på att du inte accepterar detta behov hos henne genom ditt beteende. För att du hela tiden kräver en förklaring som hon uppenbarligen inte vill eller kan ge dig.

Mitt råd till dig är därför att sluta rota i orsaken och istället acceptera att det är så här det är just nu.

Jag skriver ”just nu” eftersom jag faktiskt tror att när din dotter har funnit ro i sitt eget nya liv så kommer hon att dyka upp igen. Vid den här tidpunkten kanske er relation inte är exakt den samma som tidigare, men det är så det är.

Vi har bara våra barn till låns. De är – och ska vara – helt sina egna. Men om vi accepterar detta så är chansen större att vi får ett bra och jämlikt förhållande till dem i framtiden.

Vibeke