Johans stamceller räddade Tereses liv: ”Hon har blivit som en syster”

Det går inte att ta miste på glädjen när Terese Cedergren och Johan Enslöw återser varandra. De har ett alldeles speciellt band som förenar dem, nämligen hans stamceller.

– Jag är enormt glad och tacksam. Johan är en fin människa som utan att tveka har räddat en annan människas liv – mitt. Det känns som det finns en speciell samhörighet mellan oss, säger hon och ger sin räddare en kram.

Berättelsen om hur Johan från Göteborg räddade Stockholmskvinnan Tereses liv är som en fantastisk och vacker saga.

De kände inte till varandras existens innan hon blev sjuk i akut myeloisk leukemi och de visste inte något om varandra den dag hon fick ta emot hans donerade stamceller.

LÄS ÄVEN: Robert överlevde cancern tack vare Silkes stamceller: “Kan aldrig tacka tillräckligt”

Men de hade något som förenade dem – en perfekt match när det gällde de blodbildande stamcellerna i benmärgen. En unik träff.

– Första gången vi träffades kändes det som vi alltid har känt varandra. Det var en märklig upplevelse och det ­visade sig att vi hade många gemensamma punkter, säger hon när Hemmets Journal sammanför dem.

– Och nu när hon har mina stamceller i kroppen blir Terese nästan som min genetiska tvilling. Hon har blivit som en syster för mig, säger han med ett leende.

Drabbades av aggressiv bröstcancer

Det var i februari 2020 som Terese fick diagnosen att hon var döende i blodcancer. Hon bodde då på Mallorca där hon vilade upp sig och firade att hon genomgått en lyckad ­behandling av aggressiv bröstcancer.

– Jag kände mig lite krasslig och trodde att jag fått halsfluss, berättar Terese.

Hon sökte akut vård i Spanien och efter en halvtimmes undersökning och provtagning förstod läkaren vad det var för fel på henne. Men eftersom läkaren var dålig på engelska, och hon inte kunde spanska läkartermer, var hon tvungen att ringa en kompis som kunde översätta.

– De sa rakt ut att jag var döende i cancer. Kompisen som berättade det för mig började storgråta när han var tvungen att översätta beskedet.

Terese kände att hon bara ville komma hem till Sverige för att få vård här, men det var mitt under det stora utbrottet av covid och hela det spanska samhället stängde ner.

LÄS ÄVEN: Ätstörningen tog nästan Elsas liv – idag är hon läkare: ”Vill hjälpa andra”

– Jag fick inte ens lämna sjukhuset. Från dag två behandlades jag med cellgifter och det fortsatte under våren. Jag var så dålig att jag pendlade mellan liv och död.

För Terese var det en obehaglig repris på den behandling hon gick igenom efter att hon fått diagnosen HER2-positiv bröstcancer.

– Jag var 37 år och hade ett par år tidigare sagt upp mig från en fast anställning och startat ett eget företag inom mat och vin när jag upptäckte en knöl i bröstet. I det längsta trodde jag det var en cysta. Inte ens när jag fick en tid hos läkaren och ombads ta med en anhörig förstod jag hur allvarligt det var.

– Men läkaren sa att det var otroligt bråttom med behandlingen. Jag tillfrågades även om jag ville frysa ner mina ägg, vilket alla kvinnor med bröstcancer får eftersom det kan vara svårt att få barn efter behandlingen.

Sökte stamcellsdonator

I januari 2018 började den tuffa cellgiftsbehandlingen, men den gick bra och läkarna kunde inte hitta några spår av cancer i hennes kropp.

– Men jag var helt utblåst efter behandlingen. Mitt förhållande hade gått i kras medan jag var sjuk och samtidigt såg jag hur vänner hade gift sig och skaffat barn och mitt företag var nerkört i botten. Jag kände mig nere och behövde en nystart och då kändes Mallorca som ett alternativ.

Därför kom också den nya cancerdiagnosen som en chock för Terese. Hon visste vad hon redan gått igenom och insåg att det skulle bli ­betydligt tuffare den här gången.

– Jag var kvar i Spanien fram till midsommar innan jag kunde flyga hem till Sverige på eget ansvar.

Samtidigt som Terese gick igenom nya cellgiftsbehandlingar inleddes ett intensivt sökande efter en lämplig stamcellsdonator via Tobias­registret.

– Jag var så illa däran att jag inte orkade engagera mig. Jag hade inga stora förhoppningar om att det skulle lyckas.

Donerade stamceller

Men en dag fick hon beskedet att man hittat två möjliga donatorer. En av dem var Johan Enslöw som vid fortsatta undersökningar visade sig vara den perfekta matchen.

– För mig var det självklart att ställa upp som stamcellsdonator. Min svärmor fick en annan typ av cancer några år tidigare och behandlades med stamceller. I samband med det fick jag höra talas om Tobiasregistret, berättar han.

Själva transplantationen var odramatisk enligt både Terese och Johan. Han fick åka in till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg där han under fyra, fem timmar lämnade det, som han själv beskriver som en rosa­aktig vätska.

Den fördes sedan till Stockholm där Terese fick ta emot de främmande stamcellerna som skulle rädda hennes liv.

– Det tog bara 45 minuter och jag var vaken under hela transplantationen.

Men efter transplantationen drabbades Terese av ett magvirus, vilken är en vanlig bieffekt i samband med en stamcellstransplantation.

LÄS ÄVEN: Jenny var steril efter cancern – blev gravid mot alla odds: ”Inget annat än ett mirakel”

Hon fick också GVH – hennes egen kropps reaktion på främmande celler, vilket orsakar klåda och utslag.

Men det värsta var att medicinen hon fick mot magviruset i kombination med den medicin hon redan tog för bröstcancern ledde till att hon fick ett ödem i hjärnan och drabbades av en stroke.

– På nytt svävade jag mellan liv och död. När jag vaknade upp visste jag inte vad en mobiltelefon eller tv var för något. Jag fick svårt att prata, gå och äta och fick träna upp de funktionerna på nytt.

Tog kontakt direkt

Men i takt med att hon återhämtade sig upptäckte hon att de främmande stamcellerna i hennes kropp botat henne från den livshotande leukemin. Då växte också hennes längtan att träffa donatorn som räddat hennes liv.

– På tvåårsdagen efter transplantationen, den dag ­sekretessen släpps och man får ta kontakt med donatorn om man vill, vände jag mig till Tobiasregistret. Jag ville veta vem donatorn var.

Samma sak kände Johan. Han ville veta hur det hade gått och vem som hade fått ta emot hans stamceller.

– Det enda jag fick veta var att mottagaren var en kvinna någonstans i Sverige.

Därför blev han glad när han fick ett mejl från ­Tobiasregistret om att mottagaren ville ha kontakt med honom.

– Självklart ville jag det och en fredags­eftermiddag fick jag det första sms:et från Terese. Jag skulle på en konsert samma kväll, men det enda jag kunde tänka på var vem Terese, som tagit emot mina stamceller, var för någon.

Det skilde nästan 50 mil mellan Terese och Johan, men det visade sig inte vara något problem.

– Jag jobbade ibland i Stockholm och vi hade vårt kontor bara 500 meter från Tereses lägenhet. Vi bestämde att vi skulle träffas nästa gång jag åkte dit.

Skålade i bubbel

Terese bjöd hem Johan och de satt och pratade i fyra timmar och sedan gick de på restaurang.

– Där beställde han exakt samma rätt som jag hade tänkt bjuda på om vi lagat mat hemma hos mig.

– Men det första vi gjorde när vi träffades var att ge varandra en riktigt lång kram och sedan skålade vi i rosébubbel, säger han.

Sedan det första mötet har de träffats flera gånger. Förra sommaren hälsade Johan på Terese i Stockholm tillsammans med sin familj och de har även planer på att hon ska hälsa på dem i Mölndal.

– Det är som om jag har fått ytterligare en bror och ett fint familjeband, säger hon.

LÄS ÄVEN: Frida och Martin fann varandra i sorgen: ”Hjärtat kan ta in så mycket mer kärlek än jag trodde”