Robert överlevde cancern tack vare Silkes stamceller: “Kan aldrig tacka tillräckligt”

Leukemisjuke Robert Brink var i desperat behov av nya blodstamceller. Efter intensivt sökande hittade man till slut en lämplig donator i Tyskland. I flera år efter transplantationen var Silke Sauer okänd för Robert men vi var med när de äntligen träffades och Silke fick Hemmets Journals guldsmycke.

Robert Brink

Ålder: 30 år.
Familj: Sambon Malin, 33, och sonen Isac, 3.
Bor: Strax utanför Vingåker.
Gör: Driftmaskinist på en fabrik.

Silke Sauer är en på miljonen, bokstavligt talat.

När Robert Brink 2013 behövde nya blodstamceller startade ett febrilt sökande efter rätt donator. Efter att ha gått bet på att hitta en donator i Roberts stora familj gick man vidare till det svenska nationella registret för blodstamceller, Tobiasregistret. Men ingen av de vid den tidpunkten cirka 42 000 potentiella givarna i registret passade Robert.

Sökningen fortsatte utomlands. I Tobiasregistrets tyska motsvarighet, DKMS, fick man slutligen napp, 43-åriga Silke från den sydtyska staden Konstanz var den perfekta matchningen för 22-årige Robert i sörmländska Vingåker. De är varandras “genetiska tvillingar”, som Silke själv uttrycker saker där hon sitter mittemot Robert på hans syster Madeleines altan strax utanför Vingåker.

Åtta och ett halvt år efter den lyckosamma transplantationen har givare och mottagare till slut fått träffas ansikte mot ansikte. När Robert sökte sig till vårdcentralen på grund av halsont kunde han aldrig föreställa sig hur allvarligt sjuk han i själva verket var. Storasyster Madeleine inflikar att han inte är typen som bokar en läkartid i första taget. Hon får medhåll av Robert.

– När jag väl kom iväg till vårdcentralen kunde jag varken äta, dricka eller prata. Läkaren konstaterade att jag hade halsfluss och skrev ut penicillin. Jag blev tillfälligt bättre men snart kom det onda tillbaka. Då trodde man att det var fråga om en halsböld. Men när läkarna skulle tömma bölden reagerade de över att den aldrig ville sluta blöda.

Robert överlevde cancern tack vare Silkes stamceller:
En bild från den 9 augusti i år, dagen då Silke och Robert (och lille Isac) träffades för första gången.
Foto: Privat

Silke Sauer

Ålder: 51 år.
Familj: Sonen Maximilian, 23.
Bor: I den tyska staden Konstanz som ligger vid gränsen mot Schweiz.
Gör: Förskolepedagog för barn mellan 3 och 6 år.

Full av cancer

Ett blodprov indikerade att Robert led av en blodsjukdom. Han kördes i ambulans till Akademiska sjukhuset i Uppsala där han skulle komma att bli kvar i flera månader. Det var på sjukhuset som han till slut fick rätt diagnos, akut myeloisk leukemi.

När sjukdomsbeskedet kom var det mycket som fick sin förklaring. Det halsonda var när allt kom omkring inte de enda symtomen av sjukdomen som Robert hade märkt av.

– Plötsligt förstod jag varför jag hade haft ont i skelettet och svettats varje natt. Diagnosen förklarade också min bristande ork. Jag mäktade inte längre med att stå upp och jobba utan var tvungen att sitta på en pall för att orka med mitt dåvarande arbete som biltekniker.

Omkring 80 procent av Roberts kropp var invaderad av cancer. Hoppet stod till cellgiftsbehandlingen som omgående inleddes men snart kom ännu ett nedslående besked.

– Jag fick veta att behandlingen inte hade haft någon effekt. Läkarna bestämde sig för att prova en annan sorts cytostatika. Behandlingen gjorde mig väldigt dålig. Jag fick alla möjliga symtom. Under någon veckas tid kunde jag inte ens öppna ögonen. Som tur var hittade jag i mitt sjukhusrum ändå eftersom jag vid det laget hade varit där ett bra tag, konstaterar Robert med en godmodighet som tycks vara hans signum.

Den här gången tog behandlingen bättre på cancern. Trots det var diagnosen dyster. Baserat på den första cellgiftsbehandlingens verkningslöshet bedömde läkarna att Robert behövde en stamcellstransplantation för att ha en bättre chans till överlevnad.

– Men det var ändå ett svårt beslut att ta. En stamcellstransplantation är riskfylld. Det finns mycket som kan gå fel. Samtidigt visste jag att jag i slutändan inte hade något annat val än att göra transplantationen.

Läkarna förberedde mig på att det kunde ta lång tid innan den skulle kunna genomföras eftersom det i regel är svårt att hitta en passande donator. Det var inte säkert att det överhuvudtaget fanns någon.

Robert överlevde cancern tack vare Silkes stamceller:
Hela gänget samlat på en bild: Roberts sambo Malin, sonen Isac, Robert, Silke och Roberts syster Madeleine.
Foto: Thomas Carlgren

Svarade ja direkt

Det första steget i jakten på en donator var att söka i Roberts stora syskonskara. Två av hans åtta syskon kunde av hälsoskäl inte komma ifråga som donatorer men de övriga sex testade sig alla. En efter en fick de svarsbrev med samma besked, att deras blodstamceller inte matchade Roberts.

– När det bara var en kvar grep vi efter halmstrån. Den här gången måste det bara vara rätt, sa vi till varandra. Men ännu en gång fick vi ett negativt besked. Det var tufft, konstaterar Madeleine med blanka ögon.

I ren desperation uppmanade familjen släkt och vänner att ansluta sig till Tobiasregistret. Trots att många hörsammade deras uppmaning blev det ingen träff i registret för Roberts del. När han fick komma hem på permission över julen 2013 var han ovetande om att en möjlig donator trots allt hade hittats.

Två dagar före julafton ringde telefonen hemma hos Silke Sauer i tyska Konstanz. Personen i andra änden presenterade sig som representant för det internationella stamcellsregistret där Silke ingick. Fyra år tidigare hade hon, efter en enkel topsning av kindens insida, blivit godkänd som potentiell donator. Hennes beslut att donera sina stamceller hade sitt ursprung i en tragisk händelse.

– Min väninna Eva fick leukemi och behövde stamceller men man hittade aldrig några som passade så Eva dog. Hon blev bara 29 år.

När Silke fick veta att det fanns en person någonstans i världen som behövde hennes stamceller tvekade hon inte en sekund att fullfölja sitt åtagande som donator.

– Ja, ja, svarade jag direkt när jag fick frågan om jag ville donera mina stamceller. Jag var så ivrig att få hjälpa till, minns hon med ett leende.

 

Robert överlevde cancern tack vare Silkes stamceller:
Robert med lille sonen Isac, 3 år.
Foto: Thomas Carlgren

Stamceller på väg

Efter ett blodprov hos husläkaren hemma i Konstanz skickades Silkes blod med expresstransport till Köln där man dubbelkollade så att hennes stamceller överensstämde med Roberts. Därefter tog Silke flyget till Köln för att genomgå en hälsoundersökning.

Som förberedelse inför stamcellstransplantationen fick hon dagarna innan ta injektioner av en tillväxtfaktor som ökar mängden stamceller i blodet.

– Sprutorna gjorde mig lite illamående och trött men det var helt okej för mig, försäkrar Silke.

Desto piggare kände hon sig efter den fyra timmar långa proceduren där stamcellerna utvanns ur hennes blod. Kort efter att hon lämnat sjukhuset i Köln fick hon ett telefonsamtal från stamcellsregistret.

– Nu är dina stamceller på väg till Sverige. Det är en 22-årig kille som ska få dem, blev jag upplyst om. Det gjorde mig så glad att få veta det. Varje dag sedan dess har jag tänkt på Robert, även om jag de första åren efteråt inte kände till hans identitet.

På motsvarande sätt var Silkes identitet dold för Robert och hans familj. Dagen efter att Silke lämnat blodstamcellerna var det dags för dem att inleda sitt nya liv i Roberts kropp. Medan stamcellerna färdades från Köln till Uppsala var Madeleine hos Robert på sjukhuset.

– Vi väntade och väntade hela dagen. Stamcellerna anlände inte förrän sent på eftermiddagen. Jag frågade läkarna om det visste var de kom ifrån. De svarade att de inte kunde säga något säkert men att döma av siffrorna på påsen med stamcellerna trodde de att donatorn var en kvinna i Tyskland.

Allt kändes bra under transplantationen men några timmar senare började Roberts kropp göra uppror mot de nya stamcellerna. Han hade drabbats av ett avstötningsförsök. Med hjälp av medicinering lyckades läkarna hejda avstötningen.

Efter en månads sjukhusvistelse fick Robert komma hem. Vägen tillbaka till en normal tillvaro var lång men steg för steg återerövrade han livet. Med tiden hittade han kärleken i vännen Malin.

Numera är de sambor och föräldrar till 3-årige sonen Isac.

– Idag mår jag bra och lever precis som vanligt med undantag för årliga undersökningar. Officiellt friskförklarad vet jag inte om jag någonsin kommer att bli men läkarna säger att jag ändå kan klassas som frisk, förklarar han.

Robert överlevde cancern tack vare Silkes stamceller:
Robert Brink hänger HJ:s guldsmycke runt Silke Sauers hals som tack för att han fick hennes stamceller.
Foto: Thomas Carlgren

Känslosamt möte

Åren efter transplantationen tänkte Robert mycket på donatorn som möjliggjort allt det fantastiska som han fick uppleva.

– Jag ville gärna veta vem det var men på grund av sekretessregler var det inte möjligt. Efter varje läkarbesök där man såg att det gick åt rätt håll fick jag alltid frågan om de fick berätta för min donator att allt hade gått bra och det gav jag förstås mitt medgivande till.

Borta i Tyskland gladdes Silke över de årliga rapporterna om att hennes stamceller fungerade tillfredsställande i Roberts kropp. I likhet med honom hyste hon en förhoppning om att de någon gång i framtiden skulle kunna få kontakt med varandra.

När femårsdagen för transplantationen var passerad öppnade sig den möjligheten. Via sjukhuset fick Robert ett brev från Silke med hennes kontaktuppgifter. Robert hade hela tiden intentionen att höra av sig till henne men när ett år hade gått utan att han fått ändan ur vagnen ingrep storasyster Madeleine. Med Roberts godkännande skickade hon ett mejl till Silke och bifogade några bilder på Robert och lille Isac.

– Jag blev väldigt lycklig över att se att du mådde bra och hade barn, säger Silke till Robert.

Planerna på att träffas har funnits där hela tiden men en viss pandemi kom emellan. I våras tog Silke mod till sig och skickade ett meddelande till Madeleine: “Madeleine, jag måste fråga dig: Får jag komma till Sverige och hälsa på er i sommar?”

“Jaaa, det är klart att du får!” löd det entusiastiska svaret.

– Jag ville verkligen lära känna Robert och hans familj. Natten innan jag skulle flyga till Sverige sov jag inte en blund. Jag var så nervös över hur vistelsen skulle bli. Men jag hade inte behövt oroa mig. Hela Roberts familj är hur härlig som helst. Madeleine kom och hämtade mig på flygplatsen och vi fann varandra direkt. Dagen efter fick jag träffa Robert. Det var ett mycket känslosamt möte för mig, förklarar Silke med lite hjälp från översättningsfunktionen på sin telefon.

Nya svenska upplevelser

Trots viss språkförbistring har Silke och familjen Brink kommit varandra nära under den dryga vecka som Silke tillbringat hos dem.

– Det har varit väldigt roligt och spännande att träffa Silke. Inte minst var det kul att få höra om stamcellsdonationen från hennes perspektiv, säger Robert.

Den familjära stämningen är tydlig när vi träffar dem dagen innan Silke ska åka tillbaka till Tyskland. Under sin Sverigevistelse har Silke bland annat utforskat Södermanlands vackra natur, besökt Stockholm tillsammans med sin nya svenska familj, upplevt en äkta svensk kräftskiva och smakat älgkött för första gången i sitt liv. Hemma i Konstanz väntar hennes tyska familj ivrigt på att få höra allt om Sverigeäventyret.

– De tycker att det här är helt underbart. I synnerhet min pappa var oerhört stolt över att jag hade donerat stamceller. Han sa alltid:

“Du måste resa till Sverige och träffa din genetiska tvilling.” Tyvärr dog pappa 2019 men jag hoppas att han kan se oss från ovan. Och min son Maximilian, som nu är 23 år, anmälde sig som stamcellsdonator så snart han hade åldern inne för det. “Mamma, det du har gjort är så bra att jag vill göra samma sak”, motiverade han sitt val.

Innan de skiljs åt för den här gången vill familjen Brink ge Silke ett konkret bevis på sin tacksamhet. Därför tilldelas hon Hemmets Journals guldsmycke. Initiativet kommer från Madeleine som kontaktade HJ:s redaktion och bjöd in oss att träffa brodern Robert tillsammans med hans välgörare.

– Det betyder så mycket för oss att få ge smycket till Silke. Samtidigt känner vi att vi aldrig kan tacka henne tillräckligt. Det är ju Silkes förtjänst att Robert lever och att vi har lille Isac.

Hemmets Journals tävlingar
Scroll to Top