Jenny var steril efter cancern – blev gravid mot alla odds: ”Inget annat än ett mirakel”

Mirabelle fyller sex år till sommaren och far omkring som ett yrväder på gården i skånska Höör. En tjej med oerhört mycket energi som är nyfiken på allt som livet har att erbjuda.

– Hon besitter samma urkraft som sin mor, säger pappa Niklas Garnham och riktar ett kärleksfullt leende mot sin fru Jenny som villigt erkänner att det nog är så.

De träffades för drygt åtta år sedan när Jenny hade en tuff tid bakom sig med skilsmässa och en envis kamp mot bröstcancern.

Jenny har alltid sett sig som odödlig och när hon en dag stod i duschen och upptäckte knölen som tydligt buktade ut under vänster bröst var det inget som fick henne att reagera.

– Inte ens när jag visade den för min väninna och hon sa att jag måste i väg till en vårdcentral var det något som skrämde mig. Jag var inte sjuk och bröstcancer funderade jag inte över, jag var ju inte så gammal.

Men läkaren på vårdcentralen skickade en remiss till Lund för biopsi. Undersökningen var visserligen obehaglig men i övrigt inget som Jenny sammankopplade med allvarlig sjukdom. Fast när det kom ett brev om att hon skulle in på en ny biopsiundersökning tre veckor senare började en viss rädsla smyga sig på.

Hennes mamma Eva fick följa med som stöd. När de kom in möttes de av ett stort läkarteam. ”Vi ser cancer i ditt ena bröst och den är aggressiv”, var det krassa och dystra beskedet. Sedan första biopsin hade dessutom ytterligare en tumör vuxit fram i samma bröst

Aggressiv bröstcancer

Normalt hade varit att operera bort bröstet, sedan behandla med cellgifter och därefter strålbehandla. Men eftersom cancern var aggressiv fanns stor risk för spridning vid operation. Därför ville läkarna börja med cellgifter för att försvaga cancern, sedan skulle båda brösten opereras bort för att vara på säkra sidan.

– Det var först då jag förstod hur allvarligt det var. Men i samma stund bestämde jag mig för att vara stark och gå igenom det utan att mina tre barn, som då var 16, 13 och 5 år gamla, på något sätt blev lidande av att deras mamma var sjuk. Att jag kunde dö fanns inte.

I bilen hem från sjukhuset bad hon sin mamma ringa och berätta för övriga familjen och hennes väninnor. När hon kom hem möttes hon inte bara av framdukad lunch, utan också av ett hav av kärlek eftersom både väninnor och syskon strömmat till för att ta emot och finnas för henne.

Viktigt stöd under cancerbehandlingen

– Min familj, mina väninnor och många andra fanns vid min sida genom hela behandlingen och jag upplevde att världen verkligen är god. Till exempel gjorde mina arbetskamrater ett matschema där de varje vecka turades om att laga middag till mig som de sedan satte i en korg på yttertrappan. Tack vare dem kunde jag servera mina barn hemlagat varje dag.

– Vänner och familj kom och skötte om min stora trädgård. En bekant som jobbar på bilfirma kom plötsligt och knackade på dörren för att ta min bil till besiktning. Människor slöt upp och deras kärlek bar mig.

Det blev totalt tolv cellgiftsbehandlingar under ett halvår. Jenny tappade hår och naglar, blev ljuskänslig och perioderna med cellgift var som en maginfluensa utöver det vanliga.

För att hålla modet uppe startade hon en blogg om sin sjukdom och märkte snabbt ett stort intresse. Skrivandet gav henne kraft, liksom att hon motionerade så mycket det gick. Och så hade hon förstås det sociala livet med alla vännerna som gav nödvändig energi.

Skulle bli steril av hormonmediciner

Trots cellgifterna fanns risk för att cancern skulle ha spritt sig. En lymfkörtel i armhålan, kopplad till bröstet, opererades bort för att få veta.

– Jag fick vänta tre veckor på svaret, en hemsk tid, berättar Jenny.

Svaret var dessbättre att man lyckats begränsa cancern till hennes bröst och det var dags att operera bort dem. Det fanns ingen spridning i övriga kroppen.

– För mig var det ingen stor sak att förlora brösten. De var inte längre några kvinnliga attribut utan bara något sjukt som skulle bort. Men de hade ändå gett mina barn mat när de var små, så kvällen innan operationen hade jag och mina väninnor en avskedsfest för brösten, då vi bland annat gjorde gipsavgjutningar av dem.

Eftersom cancern var borta efter operationen behövdes ingen strålbehandling. Däremot skulle hon under fem år ta hormonmediciner för att hindra cancern från att komma tillbaka.

– Det skulle göra mig steril men det spelade ingen roll. Redan innan cellgifterna hade jag fått frågan och att plocka ut ägg om jag ville ha fler barn. Det sa jag nej till eftersom jag var klar med den delen av mitt liv.

Drabbades av PTSD

Nu betraktade Jenny sig som frisk och skulle ta igen det år hon förlorat. Det var sommar, hon skulle leva livet, festa, och bara ha roligt. Men verkligheten kom ikapp henne när hon tillsammans med tjejgänget hyrt en stuga i de småländska skogarna. Hon föll ihop.

I stället för tjo och tjim blev det en resa till psykakuten. Diagnosen blev posttraumatiskt stressyndrom. Hon hade inte varit redo för livet hon levt de sista månaderna.

Därför byttes festlivet ut mot KBT-terapi, yoga, träning och bra mat. Hon började sakta må bättre. Samtidigt insåg hon hur mycket cancern förändrat henne. Den självsäkra odödliga Jenny hade fått ge vika och i stället släppt in en Jenny som var osäker på sig själv och rädd, framförallt rädd för att cancern skulle komma tillbaka. Nätterna var sömnlösa och plågsamma. Dessutom hade hon fysiska besvär av biverkningarna från cellgifterna – problem med balansen, försämrat närminne, ljuskänslighet med mera.

Även om familj och vänner ställde upp till hundra procent saknades något i hennes liv – kärleken. Hon började treva efter kontaktytor. Dejtingsidor på internet var en väg och hon hittade Tinder, lade upp en profil och hade precis kommit igång när hon stängde igen sidan. Där var ju bara ett raggande, ingenting för henne.

Men innan hon tog bort sin profil hade Niklas Garnham från Simrishamn sett den.

– Jag kände direkt att det här var kvinnan jag väntat på och det skrev jag till henne, säger Niklas.

Jenny läste meddelandet och orden trängde in i hennes själ. Ett intensivt chattande tog fart.

– Det var i hennes skrivande jag kände hennes intensitet och urkraften. Det tilltalade mig, säger Niklas.

Chattande övergick i telefonsamtal. Jenny berättade om det hon gått igenom och vad det inneburit för hennes liv. Niklas lyssnade men hennes plågsamma historia var inget som avskräckte, tvärtom.

Fann sin tvillingsjäl efter sjukdomen

En dryg vecka senare skulle de träffas på sin första riktiga dejt. Platsen var en restaurang i Kristianstad. Allt föll på plats.

– Det var en pusselbit som fattades i mitt liv och nu hade jag hittat den. Niklas var min tvillingsjäl, säger Jenny och Niklas kände samma sak.

Tre månader senare flyttade de ihop och Niklas blev ett stort stöd i hennes kamp mot dödsångest och sömnbesvär.

De njöt av varandra och när de var barnfria varannan vecka blev det ofta korta kärleksresor som kunde landa i Köpenhamn, Göteborg, Stockholm eller Nice. Det var så här deras liv skulle se ut framöver – trodde de.

Men hösten 2017 fick Jenny ont i magen och mådde illa.

– Min första tanke var att det berodde på hormonbehandlingen. Mina tidigare graviditetssymtom hade varit ömma bröst. Nu hade jag inga. Eftersom jag både tagit cellgift och åt hormonmediciner, samt hade fyllt 40 år var graviditet uteslutet.

Hon uppsökte en läkare och berättade att något var fel med henne. Efter massvis med prover sa läkaren: ”Det är inget fel på din kropp. Tvärtom, du är gravid.”

– Jag blev alldeles matt, säger hon och det var samma reaktion hos Niklas.

De var oförberedda eftersom småbarnslivet var passé. Hormonmedicinerna innebar dessutom stora risker för barnet. Deras gemensamma beslut var att inte fullfölja graviditeten, en tid för abort bokades in.

Men en kväll låg de framför öppna spisen och pratade om det.

– Att bli gravid med de här förutsättningarna var inget annat än ett mirakel som vi borde omfamna. Det fanns risker med att fortsätta graviditeten men att inte göra det skulle kännas så fel.

Fick barn efter cancern

Tiden för abort bokades av, hormonmedicinerna sattes på paus och i stället blev det täta besök hos en specialistbarnmorska i Lund. Paret tog inte ut någonting i förskott. Men allt såg bra ut med både mor och barn. Och på ett av ultraljuden kunde de se att det var en liten flicka.

– Vad härligt! Jag som tidigare bara burit fram pojkar, säger Jenny.

Att föda med planerat kejsarsnitt beskriver Jenny som en utomjordisk upplevelse och direkt när den lilla flickan landade på hennes mage fick hon en speciell känsla.

– Hon var ju så lik mig. Det var fantastiskt!

Flickan döptes till Mirabelle – ”Mira” som i mirakel och ”belle” som är det franska ordet för vacker.

Likheterna har bara vuxit sig allt starkare mellan mor och dotter som blivit riktigt tajta.

– Varje morgon är hon med mig och gör yogaövningar, berättar Jenny.

Hon och Niklas har också hunnit gifta sig. Han friade på årsdagen av deras första dejt, på samma restaurang i Kristianstad. Den första augusti sa de ja till varandra. Vigselceremonin hölls i en vacker bokskog där Jenny lämnades över till Niklas av sina systrar och nio väninnor. Bröllopsfesten blev en picknick i deras trädgård eftersom det var coronatider.

– Det blev oerhört lyckat, säger paret och tittar på Mirabelle som leker med en av parets grand danois-hundar. Deras eget lilla mirakel.