Per Lennartssons pappalycka efter cancern: ”Jag lever världens bästa liv”

Skogstorps gård strax utanför Eskilstunas travbana Sundbyholm är en riktig idyll. På hästgården bor travtränaren Per Lennartsson med sin sambo Linda Nyman och deras snart ett och ett halvt år gamla dotter Ellie.

– Hon är ett riktigt mirakel, säger Per när Ellie leker på golvet inne i hästgårdens vackra mangårdsbyggnad.

Som travkusk har han vunnit runt 3 000 segrar under sin snart 40-åriga karriär i sulkyn. Däribland segern med egentränade Jolly Rocket i Svenskt Travderby, ett av de finaste loppen man kan vinna i Sverige.

Men ingen av karriärens segrar kan mäta sig med den han vann för drygt tre år sedan – den över prostatacancern. Och som grädde på moset blev han pappa igen två år senare.

Följde pappans fotspår in i travbranschen

– Jag lever världens bästa liv nu, säger travikonen och tar upp Ellie i knäet.

Att han hamnade i travbranschen är hans pappa Rolfs förtjänst. Han var ingenjör och utbildad lärare som undervisade i kemi, fysik och matematik. Ett bra och tryggt jobb som han valde att lägga åt sidan för att bli travtränare.

– Jag har aldrig förstått det valet, säger Per och skrattar lite lätt.

Hur som helst blev han lika begeistrad i de vackra travhästarna som sin pappa, och trots utmärkta betyg från grundskolan valde han bort gymnasiet för att jobba i stallet. Per vann sitt första lopp som 18-åring 1984 och blev sin egen tränare 1992.

Per Lennartsson träffade Linda Nyman 2008

Per gifte sig och fick tre barn tillsammans med sin första hustru. Sedan träffade han Linda i ett av stallen på Sol­valla 2008.

– Du var en levnadsglad 25-årig tjej. Jag kände att vi passade så bra ihop och det sa bara klick, mer går inte att säga.

– Jag kände likadant och det var definitivt inte den kände travtränaren Per Lennartsson jag föll för, utan för din personlighet, säger före detta dressyrryttaren Linda.

Hon kommer från Söderhamn och hade jobbat hos ­olika Solvalla-tränare innan hon träffade Per. Hon började jobba hos Per och tillsammans blev de ett starkt team.

– Linda förde in mycket ordning och reda i stallet, ­precis så som jag vill ha det, säger Per.

När de träffades levde Linda för hästarna och travet, det där med barn och familjeliv var inget hon tänkte övertala Per om.

– Per sa att han var beredd att skaffa barn tillsammans med mig men jag ville inte. Det kändes aldrig aktuellt, inte ens när vi varit tillsammans i sju–åtta år, säger Linda.

Livet på gården rullade på. Men så hände det där tragiska att Pers pappa fick cancer i urinblåsan. Han avled i september 2018 efter att cancern spridit sig. Det var en omtumlande händelse för Per som insåg att om hans pappa gjort ett PSA-test tidigare så skulle kanske cancern upptäckts och inte spridit sig.

Han hade själv passerat 50 år och det fanns därför en förhöjd risk för att han skulle drabbas av någon cancerform kopplad till prostatan.

– Jag bestämde mig för att gå i väg och göra ett PSA-test.

Det visade för höga värden och måste kontrolleras vidare genom biopsi.

Per glömmer inte när läkaren skulle redovisa provresultaten.

– Han vred runt datorskärmen så att jag kunde se. Nästan hela prostatan var full av cancer!

Cancern hade inte spridit sig

Ett omtumlande besked för de flesta men Per har en filosofi som innebär att sjukdomar är en del av livet.

– Det gällde bara att göra det bästa av situationen, säger han.

För Linda var cancer hos en närstående heller inget nytt.

– Min syster dog av cancer och strax efter det fick min pappa cancer. Jag var på något sätt förberedd på resultatet av biopsin, säger hon.

– Det positiva var att cancern inte hade spridit sig, säger Per.

Läkarna gav honom tre alternativ: operation, strålbehandling eller bara låta det vara eftersom det tar lång tid innan cancern sprids till övriga delar av kroppen.

Skulle inte kunna bli pappa igen

– Det självklara var att operera, ingen tvekan.

Vilket innebar att han efter operationen knappast skulle kunna bli pappa igen. Läkaren informerade honom om att utifall han och Linda hade tankar på att skaffa barn var det hög tid att agera och frysa in sperma före operationen.

Men ville de det?

– Allting ställdes på sin spets där och då, säger Linda, som närmade sig 38 år.

– Vi kom fram till att vi i alla fall ville ha den möjligheten och gjorde som läkaren rekommenderade.

Den 16 januari 2020 skjutsade Linda in Per till sjukhuset för operation. En dag hon inte glömmer.

– Jag minns att Per vinkade hejdå till mig innan han vek av runt hörnet in mot operationssalen. Fram till dess hade jag inte tänkt så mycket på operationen, utan bara jobbat och kopplat bort det. Men när jag kom ut till p-huset och skulle sätta mig i bilen kom allting över mig. Jag bröt ihop och började gråta.

Några timmar senare ringde läkaren och berättade att operationen gått bra.

Linda drabbades av två missfall

Pers återhämtning gick snabbt och redan i mars var han tillbaka i sulkyn igen. Och sedan återkom frågan om huruvida de skulle ha ett gemensamt barn.

– Det hade kommit lite i skymundan, eftersom fokus legat på att operationen skulle gå bra och att Per skulle bli frisk. Samtidigt hade vi inte lång tid på oss att fundera. Kvinnor får bara IVF senast året som de fyller 40 och Pers sperma hölls bara infryst fram tills han var 55 år, berättar Linda.

Paret var överens: ”Nu kör vi!”

Då drabbades Per av nästa olycka. En ettårig hingst hade ramlat inne i stallet och han skulle hjälpa den upp på benen igen. Hästen blev rädd och sparkade Per i ena knävecket så att han for upp i luften, gjorde en volt och landade på stallgolvet.

Linda stod två meter ifrån händelsen och blev förstås chockad.

– Per kunde inte resa sig upp och jag hörde honom säga: ”Linda, det här blev inte bra.”

Nej, bra var det inte. Per hade brutit vänster lårben och för andra gången inom ett år blev det ett par månaders sjukskrivning.

Samtidigt pågick försöken att bli gravida. Linda hade tre tillfällen på sig och de båda första försöken hade slutat med missfall tidigt i graviditeten. Det återstod ett försök men frågan var om de ville?

– Det hade hänt en del tråkiga saker runt oss, bland annat att vår hund som vi haft sedan vi träffades hade dött. Jag var inte direkt på humör för att pröva igen, säger Linda.

Men Per tyckte de skulle pröva en tredje gång och Linda ändrade sig. Och den här gången skulle det gå bättre.

Linda hade problem med hjärtat

Det var en nervös graviditet där Linda gång på gång tyckte det kändes som att hon fått missfall. När förlossningen närmade sig visade det sig att Linda hade problem med hjärtat, förmaksflimmer.

– Jag har haft hjärtklappning från och till i fem–sex år men aldrig funderat över att jag skulle ha ett svagt hjärta.

Frågan var om hon skulle orka med en vanlig förlossning, eller om det skulle bli ett planerat kejsarsnitt? Linda ville helst föda den naturliga vägen.

Tre veckor före beräknad nedkomst gick vattnet och de åkte in till BB i Eskilstuna. Där ansåg läkarna att de med hänsyn till Lindas svaga hjärta inte kunde ta ansvar för utgången, så de skickades vidare till specialistvården på sjukhuset i Uppsala.

Det blev en lång och utdragen födsel från att de åkte in, närmare bestämt tre dygn.

– Men det skulle gå långsamt för att inte vara en för stor påfrestning för mitt hjärta. Jag stod hela tiden under noggrann EKG-bevakning och skulle hjärtat inte orka med fanns en plan att göra ett akut kejsarsnitt, berättar Linda.

Dottern Ellie föddes 2022

Dessbättre behövdes det aldrig och den 27 februari ­förra året kunde Ellie ta plats på mammas bröst.

– Jag var helt slut efter förlossningen och trodde inte jag skulle bli människa igen. Men när jag förstod att jag blivit mamma, då kom känslorna och jag förstod vilket mirakel hon är, säger Linda.

För Per var det förstås omtumlande att nästan 56 år gammal bli pappa igen efter allt han gått igenom på vägen dit.

– Inte bara det, säger han och skrattar. Några månader innan Ellie föddes blev jag ­farfar till en liten Milton. Min äldste son Fredriks första barn.

Nu ler lyckan mot Per och familjen. Ellie är en sprudlande glad liten unge, om än väldigt bestämd av sig.

– Det har hon efter sin mamma, säger Per med ett ­leende.

Som bonus flyter dessutom travlivet på som aldrig förr och de 23 hästar som Per tränar har presterat utöver det vanliga under 2023.

– Livet leker igen, säger Per medan Ellie pockar på hans uppmärksamhet.