Malin förlorade nästan hela familjen i tsunamin: ”Tankarna var nattsvarta”

Hennes flätor studsar framför mig när hon springer i det höga gräset jagad av en gigantisk mur av vatten och bråte som fullkomligt rusar fram. Oljudet runtomkring oss låter som tusen väsande ormar och jag håller min dotter Elsas lilla nioåriga hand krampaktigt i min. Men våra kroppar slits isär och vi far iväg åt varsitt håll som trasdockor. Fortfarande är det den bilden som jagar mig om nätterna…” (Utdrag ur Malin Sävstams bok När livet stannar — en berättelse om att överleva.)

Malin Sävstam befann sig tillsammans med familj och vänner i Thailand för att fira jul när tsunamin som krävde hundratusentals människors liv drabbade Indiska oceanen. Den enorma flodvågen är en av de största naturkatastroferna i modern tid och den lämnade också efter sig mängder med skadade och traumatiserade människor vars liv aldrig skulle bli detsamma.

Att som Malin vid ett och samma tillfälle förlora två av sina tre barn, sin make Mats samt sin bästa vän Madeleine, hennes son och nye man var som en livslevande mardröm.

Det har nu gått 19 år sedan den dagen, men går det att någonsin känna genuin glädje, kärlek eller livslust efter ett sådant trauma? Hur tar man sig från att överleva till att börja leva igen och hur hanterar man känslan av att vara den som blev ”lämnad kvar”?

Sorgen gjorde fysiskt ont i kroppen

Malin och jag träffas i den lägenhet som hon för tillfället hyr i andra hand medan hennes eget boende renoveras. Lägenheten är mysig och ombonad och mitt i rummet breder en välanvänd yogamatta ut sig, den liksom kräver sin plats.

— Ja, den är min, typ det enda som är mitt eget här förutom kläderna i garderoben, säger Malin och ler.

Hon är späd men vältränad och hennes utstrålning är av det där slaget som det nästan går att ta på. Och utan att väja börjar hon berätta sin historia. Och det är något som Malin särskilt vill lyfta fram, det faktum att det faktiskt går att gå från att överleva fysiskt till att också börja leva trots en katastrof som omkullkastar allt, för kärleken är starkare än döden. Vilket också är namnet på hennes andra bok.

— Jag får ofta frågan: ”Hur gör man för att överleva en sådan här händelse?” Då svarar jag först krasst: överlever gör man inte, man dör. Köttet, musklerna, kroppen och allt det överlever, men inombords dör man. Den gamla Malin finns inte längre, hon dog med barnen och Mats. Men sedan växer något nytt fram, kanske inte det livet man förväntat sig och kämpat för, men ett annat liv som varken är bättre eller sämre — bara annorlunda.

Hon tittar på mig, tystnar för en sekund och säger sedan:

— Det finns ju faktiskt bara två alternativ, antingen så tar man livet av sig eller så stannar man kvar. Jag ville avsluta mitt liv men blev förhindrad då de spärrade in mig på psyk. Under det första året efter tsunamin cirkulerade allt kring hur jag skulle ordna det för min 15-årige son Axel när jag försvann. Tankarna var nattsvarta och jag frågade mig gång på gång varför just jag hamnat i det här helvetet som överlevare. Mats, min make, hade klarat det så mycket bättre. Min vakna tid bestod av en halvtimme i taget och sorgen gjorde så ont att jag upplevde den fysiskt, som om jag befann mig på ett fjäll i 40 minusgrader, det värkte i varenda led.

— Jag hade i det läget inte förmågan att vara en trygg och stabil mamma och sorg är en egoistisk process, vi kunde inte sörja tillsammans, Axel sörjde på sitt håll och jag på mitt. Han förlorade faktiskt även sin mamma där och då, jag checkade ut totalt.

Yogan var en stor hjälp

Men i det mörka fanns det också livlinor, och starka sådana. Enligt Malin är det främst tre saker som räddat hennes liv och som gjort att hon idag kan känna både glädje och tacksamhet, samt också ha en nära och stark relation med sin numera vuxne son.

Det handlar om prästen och psykoterapeuten Louise Linder som med sin klokskap öppnade Malins ögon och hjärta. Sedan det mycket oväntade mötet med kärleken Ulf som fortfarande finns vid hennes sida. Och sist men inte minst yogan — utan den hade hon förmodligen inte suttit här idag.

— När vi rör våra kroppar är det som att köra en piprensare genom hela systemet, det sitter en massa skräp i kroppen och den behöver städas på insidan. Det är först då som vår livskraft kan flöda fritt och det fantastiska med yogan är att du också samtidigt arbetar med andningen, det vi kallar proper breathing. Alla de suveräna verktyg som finns inom paketet yoga, det vill säga meditation, andningsträning och fysisk yoga i någon form, hjälper oss både att hantera och bygga upp en motståndskraft mot livets kullerbyttor. Det är ju egentligen ett slags mångtusenårig KBT-behandling.

En chans att vila

De fem grundpelarna inom yoga: proper practice, proper breathing, proper relaxation, proper diet och proper actions and reactions in my mind är något som Malin ofta refererar till. För henne har yogan blivit ett livsviktigt verktyg då den innefattar allt från att andas på rätt sätt, utöva sin träning regelbundet, en sund kost men också hur man tänker och stärker sig mentalt.

— Jag visste ingenting om yoga i mitt gamla liv, det fanns inte på kartan och när en vän sa att hon funderade på om inte yoga kunde vara något för mig höll jag på att baxna, jag var en människa i sorg, inte en kruskakli-tuggande flummare! Men så lade hon det här verktyget framför mina fötter och jag gick min första ashtanga vinyasa-kurs, vilket jag tyckte var fruktansvärt jobbigt. Men vet du vad, det hände någonting på insidan som jag inte varit med om tidigare, och det bara efter några gånger. Jag som alltid var som ett svintopaket på insidan, arg och med taggarna utåt. När jag kom ut från yogasalen var jag alldeles mjuk på insidan — svintot hade blivit bomull.

Här stockar sig Malins röst men hon plockar upp tråden igen och säger:

— Varje gång jag avslutar en yogaklass och deltagarna vaknar upp är de som utslätade på insidan och jag blir så rörd för jag vet på riktigt hur betydelsefullt det är. Vi lever i en kultur där vi aldrig får en chans att vila, men i yogan vilar man. Meditation handlar om att du först slappnar av i kroppen och när kroppen slappnar av slappnar sinnet av. Sinnet är en muskel som du kan lära att slappna av, du möter de negativa tankarna men du går inte igång och tänker, ”fasiken nu måste jag fixa den här skiten”, utan du tänker istället, ”nåväl det löser sig”. Jag förstod inte att kroppen hängde ihop med knoppen!

Malin Sävstam om livet innan tsunamin

Vägen till det liv Malin lever idag, där hon kan känna både glädje, kärlek och tacksamhet har som sagt varit mödosam och om hon inte gör sin yoga faller hon snabbt tillbaka i det hon kallar ”svarta hålet”.

Att yogan skulle bli en sådan avgörande pusselbit för hennes välmående hade hon dock aldrig kunnat ana och livet innan tsunamin var nästan som på en annan planet.

— Jag bodde i Bromma med min familj, var vd för en reklambyrå, alla mina släktingar och nära och kära var i livet och jag trodde tillvaron var en väl asfalterad bred motorväg som skulle ta mig till vägs ände. Jag och Mats skulle gå hand i hand genom livet och vi skulle se våra barn växa upp. Att det skulle komma en väldigt stor vägbula på den här motorvägen fanns inte i min värld, vilket kan låta naivt. Men vi hade aldrig stått vid stupet, aldrig fått några rejäla käftsmällar. Jag hade heller aldrig reflekterat över det jag idag tycker är självklart, som att se det väsentliga i livet och blicka inåt, inte bara utåt.

Malin sitter i soffan och i knäet har hon sin hund Lola. Hon stryker Lola över huvudet och flyttar sig sedan lite närmare min bandspelare som ligger på bordet intill oss.

— Jag ser min kropp som en radioapparat där jag försöker skruva in rätt frekvens för att kunna möta livet både när det händer bra och dåliga saker, och det här som jag kallar verktyget gör att jag förstår att jag aldrig kan hitta harmoni och balans utanför mig själv. För allting utanför mig själv är flyktigt, det kommer och går, precis som du. Vi möts och har ett samtal, vi träffas nu och en gång till för fotografering, men sedan rör du dig vidare. Man kan inte krampa efter saker utanför en själv, säger hon och fortsätter:

— Det är också viktigt att öva sig på att glädjas med dem som är glada, på riktigt, öva på medkänsla samt att träna på att använda ditt verktyg konstruktivt. Om någon till exempel orättvist riktar sin ilska mot dig använder du verktyget för att flytta dig en bit ifrån det hela utan att dras ner. Det kan ju handla om allt från konflikter med familjemedlemmar till den grälsjuka kvinnan på Ica. Eller när alla utom du blir bjudna på den där tjejmiddagen.

Finns strimmor av ljus i mörkret

Försök beskriv hur yogan förändrat din inställning till saker och ting, det vill säga hur du såg på tillvaron tidigare jämfört med nu?

— Så här är det, jag var mitt i livet och hade en karriär med allt vad det innebar. För mig var det väldigt viktigt då, jag älskade mitt yrke, pulsen och hela den biten. Nu kan jag sitta på en middag eller läsa en affärstidning och inte förstå vad de pratar om eller vad jag läser och det är ytterligare en yogapollett som ramlat ner. Det är otroligt svårt att förklara — men det är som om jag står bredvid mig själv och ser att det inte är jag som blir ledsen — utan det är mitt ego. Mycket inom yogan handlar om att bryta ned egot och jag förstod inte vad det där var tidigare och det är precis som om det nu börjat klicka in ordentligt.

I dina två böcker har du varit väldigt utlämnande. Var det en självklarhet att skriva så naket?

— Jag skrev ingen bok, jag skrev en dagbok och en sådan är naken och utan skygglappar. En sorg kan se ut på många olika sätt och det här var min upplevelse. När detta hände hade Elsa precis fyllt 9 och Harald skulle fylla 13 år och jag är ju långt ifrån den enda som förlorat sina barn. Men alla som gått igenom en livsomvälvande kris av något slag vet vad det handlar om och jag ville vara ärlig, hundra procent transparent. I min andra bok har jag kommit ett steg längre i mitt nya liv och lärt mig att även i det svartaste svarta så finns det strimmor av ljus.

Artikeln publicerades först hos Tidningen Hälsa