Elin, 35, tvingades amputera ben och fingrar: “Jag är så glad över varje dag jag vaknar”

I mars år 2019 åkte Elin Rantatalo med sin familj till Kanarieöarna för en veckas semester med sol, glass och bad. Men redan på flygresan dit kände Elin sig inte riktigt pigg. Hon var öm och stel i nacken, men tänkte att det berodde på att hon jobbat för mycket den senaste tiden.

– Jag hade jobbat hårt, kört på och stressat med en massa födelsedagskalas. Jag hade en egen frisörsalong och var van vid muskelvärk och ömmande axlar, säger Elin när vi ses dagen efter att hon tagit emot priset ”Lindex Award” på årets Feministagala 2023.

Motiveringen löd: ”Genom att frikostigt öppna dörren till sitt liv delar hon kunskap om funktionsvariationer och sepsis men framför allt sprider hon livsglädje, positivitet och ett otroligt jävlaranamma. Hon inspirerar, inkluderar och stärker andra som identifierar sig som kvinnor.”

Aldrig kunde hon tro att hon skulle få ta emot ett sådant pris då hon låg isolerad på sjukhus för fyra år sedan och precis hade förlorat delar av sig själv.

Elin Rantatalo drabbades av en massiv infektion

För även om Elin kämpade för att känna den riktiga semesterkänslan infann den sig inte. Vila och Alvedon hjälpte inte och hon tappade matlusten. Så blev hon allt sjukare, smärtan tilltog och efter någon dag drabbades hon även av feber.

– Min man Olle försökte hitta på roliga saker med barnen medan jag var sängliggande. Till sist fick jag komma till en närakut, säger Elin.

Först fick Elin diagnosen bältros och fick antibiotika, men efter fler provsvar skickades Elin raskt i ambulans till närmaste sjukhus.

– Bara under ambulansfärden till sjukhuset försämrades jag snabbt och jag förlorade medvetandet.

Man konstaterade att hon hade drabbats av en massiv infektion och dagen efter ankomsten till sjukhuset försattes Elin i koma och lades i respirator på grund av dålig syresättning och kraftiga smärtor.

För att få upp hennes blodtryck som var oroväckande lågt till följd av den massiva infektionen i hennes kropp pumpades hon full av vätska och hon vägde snart 130 kilo.

– Min lilla kropp som vanligtvis vägde 58 kilo hade alltså mer än fördubblats i vikt under den här korta tiden. Det gick inte längre att känna igen mig, jag var helt uppsvullen av vätska, säger Elin.

Elin hade inga sår på kroppen och därför hittade läkarna ingen orsak till infektionen, hon vet fortfarande inte vad den berodde på. Det enda man vet säkert är att bakterierna som ledde till infektionen var av typen streptokocker grupp A.

Trodde hon skulle dö

Elin hade drabbats av nekrotiserande fasciit, en livshotande infektion i mjukdelarna, som hon fått av streptokock-bakterierna. Det ledde till en septisk chock, akut blodförgiftning, och Elins tillstånd var plötsligt väldigt allvarligt.

– Mina lungor var fyllda med vätska, jag hade dålig syresättning, en propp i hjärnan och min högra flank, alltså höft och midja, var svårt angripen av infektionen som hade börjat bryta ner vävnaden där. Det konstaterades att huden där var utom all räddning.

Sjukhuset ordnade så att svenska kyrkan fanns där för Olle och barnen, dels för att avlasta Olle men även som en tröst. Ett par dagar senare kom Elins pappa för att ta hem barnen.

– När pappa såg mig ligga nedsövd i respirator hade han en känsla av att han aldrig skulle få se mig igen.

Lördagen den 6 april, sex dagar efter ankomsten till sjukhuset fick hennes anhöriga det fruktansvärda beskedet från läkarteamet: ”Vi tror att Elin kommer dö under natten.”

– Olle hade sagt hej då kvällen innan. Vi är inte religiösa, men Olle tackade ja när en präst frågade om han fick komma.

Elin beskriver hur Olle och prästen satt vid hennes sida. Olle kunde inte säga vad det var som hände, men han kände av ett slags högre makt. Elin överlevde natten.

I sin bok Livet utan ben går vidare som nyss kommit ut, beskriver Elin situationen hemma:

”Alla nära och kära höll andan, och vetskapen om hur sjuk jag var hade spridit sig till människor i flera församlingar runt om som bad för mig. Min mamma låg hemma i vår dubbelsäng den natten med barnen på var sin sida och vår katt och hund nere vid fotändan. Det hade gått en dag sedan de kommit hem till Sverige med min pappa. Hon kramade dem hårt, min älskade Stella och min älskade Cornelis. Hur skulle hon klara av att berätta för barnen i morgon att deras mamma inte längre lever?”

Fötterna behövde amputeras

En kamp mellan liv och död följde. Elins närmaste fick höra av läkarna på det spanska sjukhuset där hon vårdades att hon nog inte skulle överleva, men efter nästan tre veckor stabiliserades läget en aning. Elin flögs då nedsövd till ett sjukhus i Sverige och vaknade upp tre veckor senare.

– Jag vaknade upp successivt, några minuter här och några minuter där. Jag hann aldrig fundera så mycket över mitt tillstånd, men när jag insåg att jag låg på IVA förstod jag att det var allvarligt.

Familj och vänner var jätteoroliga, de kände till amputationen innan Elin gjorde det. De var oroliga över hur Elin skulle ta beskedet, att hon skulle känna att livet var över.

– Olle tänkte aldrig så, vi har levt ihop i 16 år och han känner mig så väl.

Elin berättar att hennes farmor fått en propp i stora kroppspulsådern och fått amputera sitt ena ben endast tre månader tidigare.

Elin mindes farmors svarta tår och jämförde med sina fötter. Hon hade sett hur illa nekros (vävnadsdöd) kunde se ut och förstod därför vad det kunde leda till.

– Alla mina tår var svarta och ihoptorkade. Likt russin hade de skrumpnat ihop och hur mycket jag än försökte kunde jag inte vicka på dem. Mina vrister var svullna och i alla möjliga nyanser av gult, brunt, grått, svart och rött på grund av all död vävnad och infektioner. Det var inte svårt för mig att förstå att mina fötter måste amputeras.

Hon hade en enorm smärta i fötterna och där och då ville hon bara bli av med smärtan.

– Men kvällen innan amputationen kände jag att det var ogreppbart. Det gick inte att ta in att båda mina fötter skulle tas bort. Samtidigt var jag inte ledsen, jag förstod att det var enda utvägen. Jag minns att jag främst tänkte på själva processen. Det var så makabert att någon skulle såga av mina ben. Jag funderade på vad som skulle hända med mina ben och fötter, säger hon.

Fick lära sig gå med proteser

Det är fortfarande, efter fyra år, overkligt för Elin att det här har hänt.

– På grund av alla smärtor tog jag amputationen med lättnad. Jag förstår att folk blir förvånade, men när man har så ont är man beredd att offra det som krävs.

Samtidigt smög en nyfikenhet om proteser sig på. Elin ville veta mer och lära sig hur det skulle bli. Hon var helt säker på att hon skulle kunna ta sig hur långt som helst igen, bara hon fick nya ben.

Elin tog sina första steg på sprillans nya robotben 75 dagar efter att hon tagit sina sista steg. Att gå med proteser beskriver Elin som att gå i slalompjäxor.

– Det är väldigt stelt eftersom jag inte har någon fotled, men också väldigt varmt och hårt. Man är mycket känslig när det kommer till underlag. Inomhus är det ju oftast plant men utomhus kan varje ojämnhet vara en stor utmaning. Jag brukar säga att jag går med synen.

Att bli av med fingrarna, som också blivit angripna, blev däremot en större sorg.

– Det var oerhört jobbigt och är den största sorgen för mig. Jag förlorade inte bara ben och fingrar utan även mitt jobb. Jag älskade mitt yrke som frisör. Det var som att mitt livs största kärlek hade lämnat mig utan förvarning. Jag kände att jag nu skulle få börja om med precis allt och en del av min identitet dog med mina fingrar.

Elin berättar att också den fysiska smärtan blev värre efter amputationen av fingrarna än av fötterna.

– Det ilade fruktansvärt efter operationen. Det finns ju så många små nerver i fingrarna och jag upplevde en genomskärande smärta.

Förutom förlusten av båda fötterna och nio fingrar drabbades Elin även av tinnitus och hon har fått sämre hörsel. På höger öra hör hon i princip inget alls och läkare tror det kan bero på den höga dosen antibiotika, som dock räddade hennes liv.

Elin kan sakna att känna saker, både med fingrar och fötter. Småsaker som att dra fingrarna genom håret eller gå i varm sand på sommaren. Hon försöker att inte glömma dessa känslor utan föreställer sig känslorna genom minnen.

Elin vill inspirera andra

Redan i tidigt skede sökte Elin på sociala medier efter andra som hade liknande historier. Det gav henne hopp.

– Jag var tvungen att hitta något att klamra mig fast vid. Jag hittade till exempel en dubbelamputerad kvinna som gick i klackskor, det var härligt att hitta förebilder som gav mig driv. Jag tänkte att om de kan så ska jag också kunna.

Elin livnär sig nu som influencer och har över 33 000 följare.

– Det är så fint. En stor anledning till att jag delar med mig är för min egen skull. Alla människor vill bli accepterade och genom att visa hur mitt liv är bidrar jag förhoppningsvis till att andra människor slutar att ha förutfattade meningar. Jag vill inte att mina funktionshinder ska vara det första man ser av mig. Jag tycker så många gnäller om småsaker och då kan det vara härligt att ge en knäpp på näsan. Jag har inte haft några fördelar, men hittat ett driv och önskar jag kan inspirera andra att hitta sitt. För alla har det inom sig tänker jag.

Vad känner du för att vara frontfigur för stora företag som Lindex och Stadium?
– Jättemycket. Jag ogillar egentligen att vara med på bild, men har accepterat att det behövs och att det gör skillnad. Att få vara med och visa människors olikheter
och funktionsnedsättningar betyder massor.

Hur ser du på din kropp och vad betyder den för dig?
– Jag ser min kropp som väldigt stark, den har överlevt något som läkarna trodde var omöjligt. Den har gått igenom enorma påfrestningar och jag ser på den som pålitlig. Jag lever med stor sorg att jag förlorat delar av mig själv och den kommer jag nog aldrig komma över.

Hur har du förändrats som person?
– Jag har slutat städa och börjat leva lite mer, jag har också blivit mer spontan. Får jag en känsla för något så följer jag den. Jag tror jag blivit en roligare mamma och fru, jag är inte så uppstyrd längre. När jag ser på mig själv kan jag inte se en person med stora funktionsnedsättningar. Jag ser bara mig själv med lite mer ödmjukhet, skinn på näsan och att jag har kontroll över mitt eget liv igen. Jag kan heller inte förstå att vi fortfarande har en snäv bild av hur personer med funktionsnedsättningar ska se ut, hur de ska vara eller vad de klarar av. Det är en myt jag gärna krossar.

Återvände till Gran Canaria 2021

Hur har din och Olles relation påverkats?
– Inte alls, kanske har den förstärkts genom den här situationen. Olle är en riktig klippa. Vi hade en bra och stark relation redan innan vilket säkert spelar en stor roll.

Vad tycker dina barn om att mamma har robotben?
– Nu bryr de sig inte längre, det är bara normalt för dem. De har aldrig visat obehag för min kropp. Jag är ju deras mamma oavsett längden på mina ben.

Vad gör dig lycklig idag?
– Jag är så glad över varje dag jag vaknar, jag är sällan ledsen. Är jag låg kan det handla om en ångestdipp. Men jag har valt att ta tjuren vid hornen. Jag har inte tagit antidepressiva för jag vet att jag hittar tillbaka, jag är trygg i min ångest och vet var den kommer ifrån. Det känns naturligt att jag har ångest efter det jag genomgått. Största lyckan för mig är varje dag jag kan gå, vara självständig och vara delaktig i vardagslivet. Tacksamhet kan låta så klyschigt, men jag har fått ett nytt perspektiv på det mesta i livet.

År 2021 gjorde ni åter en resa till Gran Canaria, hur kändes det?
– Det var egentligen enbart ångest till en början. Kroppen skrek att jag skulle stanna hemma, att jag skulle bli sjuk igen och att jag skulle dö. Det pågick ett inre krig i mig, men jag ville tvinga mig själv att göra resan och vi behövde tvinga barnen mot deras vilja för att visa dem att man kan resa utan att bli sjuk. Efter resan blev alla ännu lyckligare och lugnare i själen. Så fort jag hade landat på Kanarieöarna försvann ångesten och jag kan inte beskriva hur härligt det var att få sitta alla fyra tillsammans på flygplanet när vi åkte hem.

Varför skrev du boken?
– Att bli författare är en barndomsdröm, jag har alltid älskat att skriva. Jag läser fackböcker och självbiografier och det kändes självklart för mig att skriva ner det jag varit med om. Jag började skriva i ett ganska tidigt skede för att inte glömma detaljer av det jag gått igenom. Jag ville inte att det jag varit med om skulle passera. Jag gillar tanken på att historien är odödlig. Jag ser boken som ett avslut på min sorgeprocess. Nu vill jag bara gå vidare och blicka framåt. Jag vill visa att det omöjliga är möjligt och att man kan finna lycka i livet trots motgångar. Att få vara ansiktet utåt för personer med funktionsnedsättning känns viktigt.