Förlamningen är inget hinder för Elina: ”Först blev jag mamma – nu siktar jag på OS”

Efter en del tårar och dramatik log lyckan mot Elina Waldén och Mikael ”Micke” Åkesson i juli förra året.

Aston kom till världen och nu far han runt i sin gåstol hemma i parets lägenhet i Karlskrona. Stundtals förvandlas köket och vardagsrummet till en racingbana när Elina med sin rullstol ska jaga i kapp den lille krabaten.

För Elina, vars liv präglats av ständiga motgångar, är mammarollen speciell. Barn och familj var något hon hade svårt att se för några år sedan, när livet var som tuffast till följd av nervsjukdomen som drabbade henne i barndomen, CRPS (Complex Regional Pain Syndrom).

– Hon har en sådan vilja och för henne är ingenting omöjligt, säger Micke.

– Vi löser saker tillsammans. Som det här med att jag själv skulle kunna sätta Aston i bilen när Micke inte var med. Det fick vi klura på ett tag, men till slut hittade vi en process som fungerade, berättar Elina som är paraidrottare i kanot med ett stort mål framför sig – OS i Paris nästa år.

– Det skulle vara fantastiskt roligt, säger hon och får något längtansfullt i blicken.

Ena benet slutade fungera

Idrotten har alltid varit central i Elinas liv och hon började spela fotboll som femåring. Men två gånger fick hon ge upp på grund av svåra nervsmärtor i först vänster och sedan höger fot, med operationer som följd.

När hon efter långa uppehåll äntligen kunde börja spela igen kom nästa smäll – barnreumatism. Med medicinering blev hon så pass återställd att hon kunde fortsätta med fotbollen, men med ständiga smärtor och knän som hoppade ur led.

– Därför slutade jag med fotbollen när jag var 18 år och började i stället träna på gym flera dagar i veckan.

En kväll för snart sju år sedan kom hon hem från sitt arbetspass inom psykiatrin och blev förvånad när hon tittade sig i spegeln. Vänster ansiktshalva hängde på ett konstigt sätt.

Läkarna kunde inte sätta på fingret på vad det kunde vara.

– De nämnde allt från MS till cancer, en stroke eller kanske borrelia.

Det togs ett ryggmärgsprov och under ingreppet kände Elina hur vänster ben försvann.

– Jag gick in till undersökningen, men fick åka rullstol därifrån, berättar hon.

Läkarna kunde inte förklara varför hennes vänstra ben plötsligt slutat fungera. För Elina blev det till att flytta hem till föräldrarna igen.

– Det hände precis när jag lagt upp en plan för mitt liv.

Läkarna har ingen förklaring till förlamningen

Ett och ett halvt år senare, sommaren 2018, fick hon influensa och hög feber. Några dagar senare, när hon skulle ta spjärn med sitt friska högerben och kliva ur sängen, hände ingenting. Nu var även känseln i det benet borta.

Läkarna har ännu inte hittat någon exakt förklaring till varför hon blivit förlamad.

– Enligt dem är den enda rimliga förklaringen att det har att göra med min CRPS, säger hon.

Med båda benen ur funktion kändes det som att hon stod vid ett vägskäl.

– Antingen skulle jag ge upp och vara bitter resten av mitt liv. Eller göra det bästa av situationen. Jag bestämde mig för det sistnämnda.

Ville inte hindras av handikappet

Handikappet och rullstolen skulle inte vara ett hinder för hennes självständighet.

– Jag ville bli sedd som en människa utan begränsningar. När mamma föreslog att jag skulle anmäla mig till ett läger där människor med funktionshinder fick pröva på olika sporter slog jag bakut. Det var som att sätta en stämpel i pannan på mig!

Ändå följde hon mammas råd och upptäckte kälkhockey. Att närmsta klubb fanns i Malmö, 20 mil bort, var inget hinder. Det fanns ju tåg! Samma sak när matcherna gick i Stockholm eller Hedemora.

Men till slut blev resorna övermäktiga och i stället fastnade hon för kanot. Det fanns en kanotklubb i Karlskrona och en duktig tränare i Cecilia Velin. Vattnet var friheten och i kanoten kunde ingen se att hon hade en funktionsnedsättning.

Nu hände också andra roliga saker. Hennes mammas arbetskamrat Micke på ögonkliniken i Karlskrona messade och frågade om de skulle träffas.

– Jag blev förvånad, vi hade bara setts någon gång som hastigast på mammas jobb.

Det räckte för Micke.

– Hon var söt och trevlig. När hennes mamma berättade att hon var singel, då gällde det att passa på. Att hon var förlamad och satt i rullstol var inget jag ens funderade över, säger han.

Fick ett par missfall

De träffades och upptäckte snart att kemin stämde. Fem månader senare hade de flyttat ihop. Planerna med giftermål, hus och barn började ta form.

Men så kom coronapandemin. Eftersom Elina periodvis tar cellgifter mot sin reumatiska värk så var hennes immunförsvar nedsatt. Hon drabbades av en lunginflammation och blev inlagd på sjukhus. När hon var frisk tog Micke med henne till guldsmedsbutiken för att titta på förlovningsringar.

Hennes läkare kände till parets graviditetsplaner och sa det rakt ut när cellgiftsbehandlingen var över:

– Vill ni skaffa barn är det läge att göra det nu, innan nästa cellgiftsbehandling.

Paret tittade på varandra. Ja, kanske var det läge att följa doktorns råd. Det dröjde inte länge förrän Elina blev gravid.

– Vi kände båda att det gått för lätt, det var något som inte stämde.

De hade tyvärr rätt och två veckor efter första ultraljudet konstaterades att fostret inte levde.

– Visst var vi ledsna, men någonstans hade vi räknat med att det inte skulle gå vägen, säger Elina.

I juni 2021 var hon gravid igen. Men Elina kände samma obehag som första gången.

Tyvärr fick hon rätt. Nu var frågan om de kunde få hjälp från sjukvården att bli gravida?

– Problemet var att få barnet att stanna i magen. Men för att få en utredning krävdes tre missfall. Skulle vi försöka en gång till och tvingas gå igenom den här sorgen? Till slut bestämde vi oss för att göra det.

Graviditeten blev en tuff resa för Elina

När Elina åkte på kanotläger i november 2021 kände hon sig psykiskt instabil. Hon ringde Micke och berättade.

– Kan du vara gravid? undrade han.

– Nej, nej, svarade Elina tvärsäkert.

Men hemma igen tog hon ändå ett nytt graviditetstest. Det var positivt! Hon var i graviditetsvecka fyra visade det sig. Då kom paniken.

– Jag hade strax innan haft en synnervsinflammation och pumpat i mig kortison. Hade det skadat fostret eller skulle det orsaka ett nytt missfall?

Ultraljudet i vecka åtta gav ett bra besked.

– För första gången fick vi se något som rörde sig och alla värden var bra. Den här gången skulle det gå vägen, kände vi.

Men det skulle bli en tuff resa med ständigt illamående och migrän. Elina tränade under hela graviditeten, trots att barnmorskan tyckte hon skulle ta det lugnt.

– Träningen var det som fick mig att må bra.

Att det var en pojke hade de tagit reda på och han skulle födas med planerat kejsarsnitt den 14 juli. Men två dagar tidigare, efter sista ultraljudet, kände Elina värkar. Hon vägrade tro på att det var dags.

Micke förstod bättre och bad henne ringa till sjukhuset när det var tre minuter mellan värkarna.

– Är ni inte på väg så åk direkt, var beskedet från barnmorskan.

Mikael stod redan med kläderna på och packningen i händerna.

– Jag visste vad de skulle säga, skrattar han.

Modersinstinkterna dröjde

Inne på sjukhuset fick hon medicin för att stoppa värkarna så att förlossningsteamet skulle hinna in på morgonen. Eftersom Elina är förlamad fick hon narkos när de gjorde själva ingreppet.

Klockan 11.11 den 13 juli föddes Aston som vägde 3 460 gram och var 50 cm lång.

– Han sov när han kom ut eftersom han var påverkad av Elinas narkos, men det var inget farligt. Snart vaknade han, berättar Micke som tyckte det var underbart.

Nästan fyra timmar senare hade Elina vaknat upp och fick träffa sin son.

– Till att börja med var allt suddigt men sakta kom insikten om att det fantastiska hänt – jag var mamma. Det var svårt att ta in och jag drabbades av en depression som tog några veckor. Men sedan kom modersinstinkterna och jag kände mig som en ny människa.

Samtidigt skulle en del praktiska saker lösas tills Micke började jobba igen, till exempel blöjbyten. Det löste Elinas pappa Mats genom att tillverka ett specialanpassat skötbord.

Måste vara lösningsorienterad

Elina ville, precis som alla andra mammor, ut och gå på stan med barnvagnen, vilket inte är görbart med en vanlig rullstol. Men med en elektrisk var det problemet löst.

– Jag vill inte vara begränsad, utan kunna åka till BVC, vara med i mammagrupper och gå till biblioteket med Aston. Men naturligtvis kräver det lite mer planering och research så att jag vet att det är handikappanpassat dit jag ska.

Träningen kom Elina i gång med ganska snart efter att Aston var född. Nu får han följa med till träningen, i alla fall när den är inomhus.

– Jag tar med mig sittställningen från badbaljan. Det gäller att vara lösningsorienterad, ler Elina.

Det är också högst tänkbart att Aston i framtiden får ett litet syskon.

– Men det får vänta ett tag till, säger Elina.

Det ska hinnas med ett OS först.