Catharina blev med barn strax efter en livshotande olycka: ”Graviditeten fick livet att gå vidare”

Catharina Rutgersson sitter hemma i soffan i Stenungsund med sonen Knut i famnen. Den 7 månader gamla bebisen vrider på huvudet och tittar förundrat på vad som händer i vardagsrummet. Att Catharina skulle sitta så här idag som småbarnsmamma var långt ifrån självklart när hon kämpade sig tillbaka efter den svåra cykelolyckan förra året.

När hon kom hem från sjukhuset kunde hon knappt lyfta en kastrull från spisen och muskelminnet var utraderat. Några planer på att skaffa en bebis fanns inte. Ändå blev hon gravid strax efter hemkomsten.

– Jag var i vecka tolv när vi fick beskedet. Innan dess fattade jag ingenting trots att jag mådde illa och gick upp i vikt. Det var först när jag såg ultraljudet som jag verkligen förstod. Jag trodde inte min kropp skulle klara av en graviditet eftersom jag var så skadad och nedbruten. Men kroppen skötte det där själv på ett helt fantastiskt sätt.

Det var i maj 2020 som Catharina svävade mellan liv och död i samband med en cykeltur tillsammans med klubbkamraterna i CK Sundet. Tidigt en lördag morgon tog de tåget från Stenungsund till Strömstad för att cykla tillbaka. Det var fint väder och Catharina ringde sin sambo Marcus och bad honom ta med kläder som hon kunde byta om till när hon kom fram.

En stund senare ringde telefonen igen. Det var en klubbkompis som ringde och berättade att Catharina var skadad efter att ha vurpat med cykeln.

– Okej, sa Marcus. Jag kommer och hämtar henne. Nej, sa min kompis. Det är riktigt illa och sen hörde han hur någon skrek att de måste börja med hjärt-lungräddning.

Fick inte luft

De hade ingen hög fart när olyckan inträffade. Men det var grus och stora hål i vägen som orsakade vurpan. Hon minns det som att skumpa i traktorspår och att det plötsligt bara tog stopp.

Catharina voltade över styret och landade rakt på huvudet. Cykeln hade knappt en skråma men för Catharina gick allt fel.

– Nacken knäcktes. Men jag fattade ingenting och rörde ena foten och tänkte att det var ju bra. Det här löser sig. Men sedan hörde jag hur folk runt omkring ropade mitt namn och att mina läppar blev blå och jag kände själv att andningen verkligen var ett problem. Jag fick inte luft och jag kunde inte röra mig. Då fattade jag att det var riktigt illa. Okej, det är alltså så här det känns att dö, tänkte jag och väntade på att det skulle komma ett starkt ljus.

Men Catharina dog inte. Andningen kom igång igen och snart var ambulans och ambulanshelikopter på plats. Hon minns det som att allting tog en evighet fast det bara dröjde drygt 20 minuter innan hon var på väg till sjukhuset i Göteborg.

– Det brummade i helikoptern och personalen skulle ge mig hörselkåpor och jag tänkte skit i dem, jag håller på att dö, ta mig till sjukhuset bara.

Catharina hade brutit nacken vid andra kotan och skador där påverkar andningen. Normalt sett överlever man inte så svåra skador, fick hon veta senare.

På Sahlgrenska sjukhuset drog läkarna i hennes huvud för att vrida kotorna på plats före operationen. Hon var då i vaket tillstånd för att man skulle ha koll så att hon inte slutade andas.

Två pussar för ja

Det är ingen överdrift att säga att det var kritiskt. Ingen visste hur det skulle gå. När Catharina väcktes efter operationen kunde hon inte röra sig, hon hade ingen känsel i kroppen och hon hade svåra problem med andningen efter att ha andats med hjälp av en respirator.

– Men jag tvivlade aldrig på att jag skulle bli återställd. Det fanns inte något alternativ. Jag tänkte positivt. Jag gjorde inte så stora framsteg egentligen men personalen peppade mig. “Det där var mycket bättre än igår.” De överdrev säkert men det var bra för det triggade mig. Jag är nog ganska positiv i grund och botten.

Hon säger att alla som vårdade henne gjorde rätt från början och att hon därför hade marginalerna på sin sida. Hon återkommer till orden: “Man överlever inte så svåra skador.”

Första tiden kommunicerade Marcus och Catharina via pussar eftersom Catharina varken kunde röra sig eller prata. Med personalens hjälp och med mobiltelefonen mot örat svarade Catharina på Marcus frågor med två
pussar för “ja” och en puss för “nej”.

På grund av coronapandemin kunde de bara ses på avstånd när Catharina rullades ut på sjukhusbalkongen. När Catharina så småningom kom hem till villan i Stenungsund hade det gått nästan sex veckor. Ett helt nytt liv väntade henne.

– Jag har fått lära mig allt på nytt. Jobba upp balansen och lära mig att greppa saker. Hela muskelminnet försvann när jag låg nedsövd. Allt var borta. Jag var så svag, jag klarade inte av att lyfta stekpannan. Och hjärnan hängde inte med. Det har tagit tid för hjärnan att återhämta sig och veta vad jag klarar och inte klarar.

Oväntat gravid

Ändå hände det som absolut inte var planerat. Catharina blev gravid. Det tog ett tag innan beskedet sjönk in.

I början fick hon nästan panik. Hur skulle hon kunna ta hand om en bebis när hon inte kunde ta hand om sig själv? Så hon började testa alla tänkbara scenarier för att förbereda sig på mammarollen.

– Att bli gravid och föda Knut har varit en hjälp på vägen för mig. Det har hjälpt mig i den mentala resan. Nu är jag hemma för att jag har barn och inte för att jag är sjuk eller för att jag har hjärntrötthet. Det är en stor skillnad. Graviditeten var bra för rehabiliteringen, den var bra för kroppen. Jag tror att det var kroppens eget sätt att återhämta sig på efter olyckan. Graviditeten blev något positivt, fick livet att gå vidare och blev något att se fram emot istället för att se bakåt och vara ledsen för det som jag mist.

Catharina är deltidsbrandman. Efter mammaledigheten hoppas hon kunna gå tillbaka till jobbet.

– Men först och främst vill jag bli helt frisk. Det går nog. Alla är så förvånade över hur bra allt har gått. Jag har till och med återupptagit cyklingen och kan cykla en timme nu.

Att ha svävat mellan liv och död har gjort att hon har omvärderat mycket i sitt liv. Problem som förr var livsviktiga rycker hon på axlarna åt idag.

Det har spillt över på Marcus också, berättar hon medan Knut som hittills vilat i mammas famn, börjar bli otålig och tycker att det är dags att göra något annat. Men glädjeämnena har skiftat med tiden.

– När jag kom hem var jag glad om jag kunde tömma diskmaskinen. Nu är jag glad att jag kan cykla. Det går framåt väldigt snabbt. Nu gläds jag över att Knut har fått sina första tänder Det är fantastiskt att få vara med om det.