Maja drabbades av en stroke när hon var höggravid

Det är en vanlig aprilkväll i Björkhagen, söder om Stockholm, 2015. Gravida Maja ska snart gå på sitt pass som sjuksköterska på Karolinska sjukhuset i Huddinge men äter först middag med sin sambo Thomas hemma i lägenheten.

Mitt i en tugga känner hon plötsligt hur rummet börjar snurra. Sedan går det fort. Något smäller till i högra sidan av huvudet och Maja minns att det känns som en elektrisk våg drar fram genom hjärnan.

– Jag blev rädd och sa till Thomas att jag inte kände mitt ben, kort därefter började det sticka i armen och jag kunde inte längre röra den, bara lyfta fingrarna.

Trots att sjuksköterskan Maja mycket väl kände igen symtomen på en stroke, kunde hon först inte ta in att det drabbade henne. Hon var ju bara 32 år och dessutom fullt frisk.

Att hon haft väldigt ont i huvudet den senaste dagen tillskrev hon sin graviditet som varit tuff med mycket illamående, kräkningar och yrsel. Hon var nu inne i vecka 28 och tänkte att barnet kanske låg och tryckte på någon nerv.

Hon bad Thomas ringa 1177, eftersom “man inte ringer ambulans i onödan”. Men när de möttes av en telefonsvarare och armen helt domnade bort, insåg Maja allvaret och bad Thomas ringa 112.

Maja mådde mer och mer illa och kunde bara fokusera på att andas. När telefonoperatören ville höra henne prata, ramlade hon av köksstolen. Thomas fångade henne i fallet och la henne varsamt på golvet.

– Det går inte att beskriva hur tung kroppen kändes. Benet vägde som bly och det gick inte att flytta hur mycket jag än försökte, samtidigt som det kändes som om jag höll på att flyta genom golvet, säger Maja.

En välkommen spark

Hon var vid medvetande hela tiden, också när ambulanspersonalen kom och gjorde några snabba kontroller. Kort därefter kördes hon med blåljus till Södersjukhuset i Stockholm, där hon togs emot av ett helt team.

Otaliga frågor, kontroller och prover togs och en första röntgen visade att hon hade en pågående hjärnblödning.

Maja blev vidaretransporterad till Karolinska sjukhuset i Solna. En ny röntgen visade att blödningen i hjärnan inte hade avstannat. Nu var Maja helt förlamad på sin vänstra sida och lades in på intensiven. Men trots det var hon inte rädd för sitt eget liv.

– Min oro för mig själv var helt obefintlig. Jag tjatade bara om att jag var gravid och att de måste undersöka hur det var med bebisen för jag hade inte känt honom sparka. Men läkarna hade allt fokus på mig. Samtidigt tänkte jag att nu dör han i min mage. Men då hände det som jag hoppats på: min son Elliott sparkade till mig i sidan. Det är den starkaste sparken jag fått och den sparken kan jag känna än idag, säger hon och ler, samtidigt som hon kramar om sin nu 6-årige son.

Maja tror inte det var någon slump. Hon menar att bandet mellan en mor och hennes barn är starkare än vad vi kan ana. Det var som om Elliott förstod vad han behövde göra för att få sin mamma lugn.

– Det är sjukt men från den stunden var vi ett team och jag var bara så glad att han levde.

Att hon var säker på att bebisen i magen mådde bra fick Maja att orka kämpa vidare.

– Jag tänkte bara på Elliott. Att jag måste kunna hålla honom, trösta honom och bära honom när han föddes, säger hon.

Elliott förlöstes med akut kejsarsnitt i vecka 33. Han var 2 300 gram lätt och 45 centimeter kort men stor enligt personalen på neonatalavdelningen som sett betydligt mindre bebisar.

– Från den stunden var han mitt allt, säger Maja.

Kunde gå flera mil

Elliotts lungor var som hos många andra för tidigt födda barn underutvecklade, trots kortisonbehandling i magen och han drabbades snart av en lungkollaps. Prognosen var god, men Maja och Thomas var oroliga. De orkade inte med en sak till. Elliott fick ett dränage och Maja minns ömheten när hon såg sin lille kämpe med slangar från näsan, naveln, och snoppen.

– Jag grät och kände att jag ville skydda honom mot allt ont som kunde hända.

Maja kunde inte göra mycket – men hon kunde göra något. Hon gav sig sjutton på att amma sitt barn och började pumpa mjölk helt frenetiskt. Elliott fick ligga hud mot hud och sondmatades med hennes bröstmjölk.

När Elliott var 1 månad gammal, drygt två månader efter Majas stroke, fick familjen lämna sjukhuset för att komma hem. Maja satt i rullstol men satte upp nya mål: Att lära sig gå igen, samtidigt som Elliott.

– Och vi lärde oss faktiskt att gå nästan samtidigt. Det går knappt att förklara den känslan. Från att inte veta om man någonsin kommer kunna gå igen till att ta sina första steg. Det var magiskt.

Med barnvagnen som stöd kunde Maja gå flera mil medan Elliott sov i vagnen. Ibland var hon så trött i benen att hon fick ringa Thomas för att bli upphämtad.

Thomas har varit Majas stora stöd genom hela resan.

– Han var mina armar och mina ben, när jag inte kunde gå. Men också mitt hopp, min kärlek och min vardag. Han hjälpte mig med allt det jag inte kunde och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom, säger Maja och blir märkbart rörd.

Ett speciellt band

Maja och Thomas hade träffats på en fest året före Majas stroke och bara känt varandra i några månader när hon blev gravid. Så här i efterhand konstaterar Maja att all oro hade kunnat få dem att glida isär men istället har krisen fört dem närmare varandra. De gifte sig borgerligt i november 2019 och Maja kände att det bekräftade samhörigheten ännu mer.

– Vi hade redan gått igenom så mycket, i nöd och lust, men då blev han min på riktigt.

Idag mår Maja bra men hon brottas fortfarande med sviterna av sin stroke. Hon har nedsatt motorik i vänster fot, vilket påverkar hennes gång och balans. Hon har under åren genomgått ett flertal operationer mot den kärlmissbildning, som i kombination med graviditeten, orsakade hjärnblödningen. Men den 18 mars i år blev hon så gott som friskförklarad och inga fler operationer behövs.

– Det var en dag jag väntat på i nästan sex år. Smärtorna och saknaden efter min gamla kropp finns ständigt närvarande. Men jag påminner ofta mig själv om att jag lever och att min son Elliott lever. Det hade kunnat vara så mycket värre, säger Maja.

Hon och Elliott har ett väldigt speciellt band, vilket man märker under intervjun.

– Vi står varandra väldigt nära. Jag älskar att vara med honom. Han är så rolig, gullig och omtänksam. När jag inte kan springa och jaga honom, säger han: “Mamma, du kan så mycket annat.” Det är inget jag har lagt i munnen på honom utan det bara kom, säger Maja stolt.

Maja är väldigt barnkär och har alltid drömt om att ha en stor familj. Läkarna har förbjudit henne att bli gravid igen, eftersom det skulle kunnat orsaka ytterligare en stroke. Men efter friskförklaringen har drömmen om att ge Elliott ett syskon åter väckts till liv.

– Vi vill absolut ha fler barn och nästa mål är att bli gravida. Men jag är 38 år nu och vi är också ödmjuka inför att det kanske inte är lika lätt längre. Jag vill inte bara ta revansch på livet utan också revansch på den graviditet jag aldrig fick slutföra.