Hon kommer långsamt gående över grusplanen. På ytan en trendig 42-åring i rosa kavaj och matchande väska. Men stegen är liksom försiktiga, lite dröjande och hon utstrålar något ömtåligt och skört.
Så har hon också varit nära att ställa in intervjun och stanna kvar i sängen. Hennes kropp har åkt på ett rejält bakslag igen och energinivån är i botten. Efter att ha gett flera intervjuer om sin nya bok Jag är inte här, det här händer inte (Albert Bonniers Förlag) så visste hon på förhand att det skulle straffa sig. Febern, tröttheten och hjärndimman slår till med förnyade krafter.
Annah Björk
Ålder: 42 år.
Bor: Hägersten.
Familj: Pojkvännen Mattias Beijmo, två barn, 15 och 11 år, en bonusson, 19 år.
Yrke: Journalist och författare.
Aktuell: Med boken Jag är inte här, det här händer inte (Albert Bonniers Förlag).
Var alltid i farten innan covid
Annah Björks bok är den första i Sverige som beskriver hur det är att vara drabbad av långtidscovid, en rapport från Dantes första krets i helvetet om man så vill, ett tillstånd av evig väntan på att få återvända till livet. Som det var förr. Innan hon blev sjuk.
“U09.9” står det i journalen. Postcovid. I ett desperat brev till infektionsmottagningen på Karolinska sjukhuset beskriver Annah sitt tillstånd:
“Extremt trött, muskelsvag, ont i kroppen ’förgiftningskänsla’, får ordentlig feber vid minsta ansträngning – mental och fysisk. Är subfebril när jag inte har feber. Hög och ojämn puls. Ibland lufthunger. I helgen vaknade jag på natten och fick absolut inte luft, trots att jag andas känns det som att jag inte får in något syre. Jag har också haft över 38 graders feber sedan minst fem dagar tillbaka, känner mig sämre. Hur ska jag gå till väga för att få någon medicinsk hjälp? Jag är 41 år och var jättefrisk innan.”
Ja, för innan covid var Annah Björk en etablerad kulturjournalist som skrev för alla stora tidningar, för Svenska Dagbladet, Expressen, Elle. Hon recenserade konserter och intervjuade världsartister som Harry Styles. Hon rapporterade för TV4 och SVT.
Länge var hon också ensamstående mamma med två barn och drog runt livet genom hårt arbete. Aldrig tacka nej till ett uppdrag. Alltid lösa problemen. Innan hon blev sjuk hade hon köpt hus med sambon Mattias och minns såväl hur hon drömt om att fira sin 40-årsdag i trädgården med sin familj och vänner.
Har varit sjuk sedan 2020
Istället är en bra dag numera om hon orkar duscha sittande på en stol eller gå en kort promenad. Kanske skriva några rader.
– I början var jag helt övertygad om att jag skulle bli bättre efter några månader, säger Annah Björk. Jag var så van att bita ihop och kämpa. Att ta sig i kragen och rycka upp sig och kicka igång sig ett varv till.
Men efter att ha varit sjuk i nio månader började Annah inse att hennes tankesätt snarare motarbetade sjukdomen. Ingen av de gamla strategierna funkade längre. Att försöka vara duktig straffade sig.
Som att träna: Annah fick hjälp av en fysioterapeut och försökte lyfta ett par två-kiloshantlar fyra gånger.
Resultat: Ökad feber och trötthet. Att plocka ur en tallrik från diskmaskinen blev oöverstigligt.
Som att “kunna själv”: Att ta emot hjälp var ett mentalt hinder. Istället ville Annah klara av att laga och handla mat, fixa julmys och titta på barnens fotbollsmatcher. Resultat: En obeskrivlig känsla av förlamande trötthet, som kräver att Annah går ner i en sorts obehaglig svart sömn på en knapp timma, utan att vara ett dugg piggare när hon vaknar.
– Jag har inte tänkt på det förrän nu. Att jag alltid har varit väldigt självständig, men att det också gått väldig bra för mig att vara det. Hur ber jag om hjälp, hur tar jag emot hjälp? Jag kämpar med det fortfarande.
Går på postcovid-mottagningar
Det är svårt att beskriva hur sjukdomen påverkar kroppen, säger Annah, men det känns ända in på cellnivå att någonting är fel.
– Föreställ dig att du har feber, en sådan feber då det känns helt oöverstigligt bara att gå till affären.
– Febernedsättande medel hjälper inte och det är en trötthet som inte går att styra över, du måste helt enkelt lägga dig och vila, det är inte något som det går att “skärpa sig” från. Det är en äcklig känsla i hela kroppen, jag har tinnitus, är andfådd, allt går långsamt, hjärnan är trögtänkt.
Annah beskriver det som att hon har tio procent energi att fördela över en dag, istället för 100. Disponerar hon de tio procenten vid ett enda tillfälle, blir hon helt slut. Strategin är istället att sprida ut de få procenten på korta aktiva ögonblick under dagen.
LÄS ÄVEN: Lisbeths liv förändrades med ny medicin mot kol: “Det känns helt fantastiskt”
Boken är också en beskrivning av en ökenvandring i en delvis oförstående sjukvård. En läkare kan slänga ur sig: “Var glad att du lever” när Annah söker hjälp. Hon kallas på prover och undersökningar, men något aktivt stöd får hon inte. Räddningen den första tiden blir en fysioterapeut som lyssnar och stöttar.
Idag fungerar vården bättre. Annah går på postcovid-mottagningen på Huddinge sjukhus i Stockholm. Hon träffar en psykolog, en fysioterapeut och en läkare regelbundet.
– Det blir lite som i tv-serien Dr House. Min läkare vill gå till botten med några av mina olika symtom och verkligen försöka förstå vad som händer.
Avvikelser på hjärta, lungor och hjärna
Och läkarna har också hittat avvikelser på Annahs hjärta, lungor och hjärna. I lungorna syns så kallad ”air trapping”, då rester av den luft som andas in blir kvar vid utandning. Men vad avvikelserna beror på och hur det kan botas, vet man ännu inte.
– I dag säger inte läkarna längre, “du blir snart frisk”, utan de säger “det forskas mycket på det”. På sätt och vis känns det bättre, mer sant.
Annah blev sjuk i covid under julen 2020. Barnen blev förkylda och Annah och hennes sambo febriga och svaga. Familjen tillfrisknade så småningom och även Annah kände sig ett tag bättre. Tillfälligt. Men snart var den enorma tröttheten tillbaka.
Annah har såklart funderat över varför just hon har drabbats, men när inte ens läkarvetenskapen har några svar, vill hon inte hålla på att spekulera på egen hand.
– Ibland undrar jag om det var dödsstöten att jag sprang uppför en brant trappa, när vi alla började känna oss friska. Men det är ju meningslöst att tänka den sortens tankar.
Känner inte igen sig själv
Annah har bestämt sig för att lita på läkarna och göra exakt som de säger. Visst översköljs hon av goda råd om att ta olika kosttillskott eller äta annorlunda, men det är ingenting hon engagerar sig i.
– Jag klarar inte av att ta in omfattningen av alla olika idéer och förslag. Att försöka hänga med i all ny forskning är också för komplicerat för min hjärna. Jag skickar det till min pojkvän så får han läsa och se om det hänt något nytt.
Idag arbetar Annah med att förhålla sig till sitt nya jag. Att skriva boken var en oerhörd ansträngning, men också en räddning. Genom den har hon bevisat att hon fortfarande kan skriva, om än bara små korta stunder i taget.
Att fråga om det finns något positivt med att vara drabbad känns nästan förmätet men Annah är beredd på frågan.
– Som alltid blir du mer ödmjuk som person när du drabbas av svåra saker. Att tvingas sakta ner har fått mig att bli bättre på att se de små sakerna, som att förundras över hur en blomma kan skifta färg.
– För mina barn har jag på ett sätt blivit en bättre mamma. Jag är ju hemma hela tiden och kan krama dem, det är ju det som ofta är viktigast för ett barn. Kanske gäller det min pojkvän också, säger Annah med ett litet skratt.
– Jag var så oerhört rastlös tidigare, avskydde att ta det lugnt och bara sitta i en soffa och titta på film. Men det är nästan det enda vi gör just nu.
Vad saknar du mest från ditt friska liv?
– Åh, det går i vågor. Men jag saknar mitt gamla jag, att kunna känna mig som mig själv igen. Det känns som om jag är instängd i den här sjuka kroppen. Att kunna röra mig som jag vill, att överhuvudtaget orka något. Att springa, långt och fort. Att vara fri.
LÄS ÄVEN: Här är alla vaccin du behöver: Läkaren tipsar
