Gunillas dotter omkom i diskoteksbranden: ”Trädgården hjälpte mig att läka”

Drygt en och en halv mil inåt landet från Varberg ligger en fantastisk trädgård med utsikt över de omgivande fälten. Här blommar 170 rosor tillsammans med dagliljor, klematis och en mängd andra blommor.

Doften vi möts av är bedövande ljuvlig. Det är i början av juli, när vi är på besök, som rosorna visar upp sin allra ­bästa sida.

– Jag hade egentligen inte tänkt skaffa fler rosor, men så var jag i en handelsträdgård häromdagen och då kunde jag inte låta bli att köpa ytterligare en, säger Gunilla Axman med ett skratt.

Gunilla och hennes man Peter har bott på den ­avstyckade gården i Valinge Gammalgärde på den halländska landsbygden sedan 2001. På de drygt tjugo åren har ­Gunilla förvandlat delar av den 6 000 kvadratmeter stora trädgården till ett prunkande paradis.

– Jag har roligt i trädgården och den har betytt jättemycket för mig, säger hon. I början hade jag tunga stunder när sorgen och saknaden kom över mig, men då gick jag ut några timmar i trädgården och det fick mig att må bättre.

26 år sedan diskoteksbranden

I år är det 26 år sedan Gunilla förlorade dottern Sofia i diskoteksbranden på Backaplan på Hisingen i Göteborg. Hon var en av de 63 ungdomar som omkom i den anlagda branden.

– Fortfarande kan det kännas när årsdagen närmar sig. Vi blir nedstämda och det känns olustigt. Det är som om minnet av katastrofen sitter i cellerna, i kroppsminnet, säger Peter när vi efter en första rundvandring i trädgården slår oss ner för att ta en kopp kaffe.

– Årsdagen, liksom Sofias födelsedag, eller vilken dag som helst, var de värsta dagarna i början. Julen och andra familjehögtider var länge jobbiga att fira utan henne, säger Gunilla.

Sofia skulle fylla 17 år några veckor senare på hösten 1998 och var hemma på höstlov från hästgymnasiet i Plönninge utanför Halmstad när hon gick på den ödesdigra ungdomsfesten på Backaplan.

Läs även: Pia Salming om sorgen och saknaden efter Börje: ”Vi var själsfränder”

– Vi hade gett henne födelsedagspresenten, en mobil­telefon, i förväg, för att hon lättare skulle kunna hålla kontakten med oss och sina vänner när hon var i skolan i Halmstad, berättar Gunilla.

På eftermiddagen den 29:e oktober åkte Sofia till ett kafé för att träffa sina vänner. Några timmar senare hade Gunilla kontakt med sin dotter på den nya mobiltelefonen och hon frågade om hon fick gå på en fest på kvällen.

– Jag sa ja och fick henne att lova att vara rädd om sig och komma hem i tid.

Läs även: Lise förlorade halva sin familj: ”Höll deras händer medan de dog”

Omkom i diskoteksbranden

När Sofia inte kom hem med sista bussen blev Gunilla orolig och ringde flera gånger, men kom bara fram till mobilsvaret. Hon försökte också förgäves ringa hennes väninnor.

– Sofia hade bara sagt att de skulle gå på fest. Hon berättade inte var det var någonstans.

När Gunilla på morgonen därpå oroligt konstaterade att hennes dotter fortfarande inte kommit hem växte hennes oro. När hon sedan möttes av den stora svarta rubriken ”Minst femtio döda vid brand i natt. Fest i Backa slutade i katastrof” när hon hämtade morgontidningen Göteborgsposten fruktade hon omedelbart det värsta.

– Jag kände direkt på mig att Sofia var död. Peter försökte lugna mig och min son ­Jonas, som då var 19 år, satte på tv:n för att vi skulle få mer information.

De följande dygnen blev ett kaos. Gunilla ringde förtvivlat runt till de hon visste att Sofia umgicks med och anmälde ­sedan henne försvunnen. ­Sofias styvpappa Peter körde till Backaplan för att prata med polisen och räddningstjänsten.

– Bara några månader tidigare hade min pappa, som stod Sofia mycket nära, gått bort. På ett sätt är jag glad att han slapp uppleva detta. Istället kunde han ta emot henne på andra sidan när hon kom dit.

Först på lördagen, som en av de allra sista omkomna, identifierades Sofia.

– Varje minut de dygnen var en plåga. Vi var som i ett vakuum.

Läs även: Ove, 81, tränar sig ur sorgen efter sambon – ska ställa upp i veteran-VM

Nära vänskap med andra mammor

Efter en tid orkade Gunilla ta kontakt med mammorna till tre av Sofias väninnor som också omkommit i branden. En djup vänskap utvecklades mellan de fyra kvinnorna. De kunde prata med varandra om saker som ingen annan förstod.

Samtidigt bestämde de sig för att leva, inte bara överleva, och försöka använda sorgen till något kreativt.

– Ett år efter katastrofen ­arrangerade vi en fest för de överlevande i Angereds sporthall. Det kom över tusen personer. Vi ordnade också rid­läger för de överlevande. Vi ville skapa en mening av det meningslösa. Branden har förstört vårt liv, men den ska inte få förgöra oss.

Av samma anledning har hon aldrig känt något hat mot förövarna.

– Att hata bara förgör dig. Jag tänkte inte låta det ske.

Medan förhören, rättegångarna och mediabevakningen rullade på fick Gunilla och Peter inte riktigt tid att sörja.

För att försöka ge sig själva mer tid lämnade de radhuset i Angered och flyttade ut på landet. Efter en kort tid i Olofsbo hittade de den avstyckade gården i Valinge Gammalgärde som Gunilla föll för ­direkt.

– En stor trädgård har ju alltid varit det du har drömt om. Du var som en kalv som man precis släppt ut på grönbete när vi kom hit säger Peter med ett leende.

Läs även: Elisabet utbildade sig till doula efter dotterns död: ”Man klarar mer än man tror”

Föreläste om att vara i kris

En annan viktig pusselbit i bearbetningen av sorgen kom när Gunilla och Peter fick kontakt med Regina Birkehorn, författare och krisexpert som senare skrev boken Brännande sorg.

– Det betydde jättemycket när hon sa till mig att det inte var något fel på mig, att det var normalt att vara som jag var när man sörjer. Kontakten med Regina har varit en stor del i att vi är där vi är idag.

Den kontakten ledde till att Gunilla själv utbildade sig till kriskonsult för att kunna använda sina erfarenheter för att hjälpa andra och få andra människor att förstå vad det innebär att vara i kris. Under några år föreläste Gunilla och Peter även tillsammans. Hon har sedan själv fortsatt med föreläsningar, utbildningar och samtal i krishantering.

– Jag gick också till ett ­medium och för mig hjälpte det. Efter det mötet kunde jag släppa mycket av den oro jag haft för hur Sofia haft det de sista minuterna av sitt liv.

Men det är i trädgården med alla de väldoftande rosorna som bland andra ’New Dawn’, ’Albertine’ och ’James Galway’ som Gunilla hämtat sin kraft.

– Trädgården är min terapi, säger hon. Men även Sofias hund har varit en stor del i sorgearbetet. Djur och natur är läkande.

– Vi brukar skämta om att Gunilla går ut i trädgården i mars och kommer in igen i oktober, tillägger Peter som hjälper sin hustru med tyngre trädgårdsarbete. Han blev styvpappa till Sofia när han och Gunilla träffades 1992.

– Det är Peter som gjort alla rosenbågar och ställningar i trädgården medan jag planterat alla blommorna.

Läs även: Malin förlorade nästan hela familjen i tsunamin: ”Tankarna var nattsvarta”

Staty till Sofias minne

I ett hörn av trädgården står en staty av en ängel med en bukett blommor i handen som inramas av en järnställning. Den är tillägnad Sofias minne och här har Gunilla planterat ett körsbärsträd, en hortensia och rosorna ’Smarty’ och ’Sweet Pretty’.

– Jag har ros som heter ’Sophia Renaissance’ som jag har planterat på en annan plats i trädgården. Den köpte Peter till mig för att överraska mig.

I somras hade Gunilla och Peter två trädgårdsvisningar, Tusen Trädgårdar i slutet av juni och tidningen Lands ­Öppen Trädgård tre veckor senare. Trots hällande regn kom det 194 besökare under Tusen Trädgårdar.

– Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men man kan göra det bra och det tycker jag att vi har gjort. Idag bär jag inte på sorgen efter Sofia utan jag bär på minnena.

Läs även: Sambon Alice om sorgen efter Sven Melander: “Han gav mig de bästa åren i mitt liv”

Diskoteksbranden i Göteborg

• Diskoteksbranden i Göteborg, även kallad Backabranden, var en brand som utbröt i en fest­lokal vid Backaplan på Hisingen natten mellan den 29 och 30 ­oktober 1998.
• 398 ungdomar i åldern 12–25 år i befann sig i lokalen när det började brinna. 63 ungdomar dog i katastrofen och 214 skadades, varav flera allvarligt.
• Fyra unga män som nekats inträde till diskoteket dömdes två år senare för mordbrand. Tre av dem dömdes till långa fängelsestraff medan den yngste fick sluten ungdomsvård.