Lise förlorade halva sin familj: ”Höll deras händer medan de dog”

Lise sitter i baksätet på en polisbil med sin två månader gamla dotter Svea i bilbarnstolen bredvid sig. Regnet öser ner, så de tar sig fram längs motorvägen.

För några minuter sedan knackade de två poliserna på hennes dörr och berättade att hennes man, Martin, och äldste son, Zacharias, hade kraschat på väg hem från en fotbollsmatch. Hennes yngste son, Joshua, var också där, men bara en pojke har hittats på platsen.

Poliserna vet inget mer, säger de. Men när Lise ser en av dem i backspegeln kan hon se att det är något hemskt som hänt.

På akuten möts hon av sin svärmor, som har varit med pojkarna på matchen.

– Vi saknar Josse! skriker Lise förtvivlat, men svärmodern berättar att han åkte med en av fotbollstränarna.

Så Joshua var inte med i bilen. Lise drar en lättnadens suck. Han är vid liv. Men det dröjer inte mer än en och en halv timme innan läkarna kommer med ett ohyggligt besked – de kan inte rädda Martin och Zacharias.

– De flyttade ihop de två sängarna i ett rum och stängde av respiratorerna och sedan satt jag och höll båda deras händer medan de dog, säger Lise.

Ett andetag i taget

Det var den 17 augusti 2014 som Lises värld slogs i spillror på ett ögonblick. Hon och Martin hade köpt sin murarmästarvilla i Randers när hon var gravid med Joshua och huset hade varit i centrum av deras familjeliv ända sedan dess. Nu var Martin och Zacharias inte längre där och huset var i stället fyllt med familj och vänner.

– Den första tiden är otydlig för mig. Jag minns bara att det var många människor runt omkring mig och att blommorna strömmade in. Jag har säkert 300 kondoleanskort, säger Lise.

Men sakta men säkert försvann blommorna och besöken och Lise fick hantera både sin egen och Joshuas sorg, samtidigt som hon hade en liten bebis. Som yogainstruktör använde hon sina kunskaper om andning för att ta sig igenom dagarna.

– Det var så omöjligt att leva att jag var tvungen att ta ett andetag i taget. Jag sa till mig själv: ”Jag ska andas en gång. Och sedan ett till.” Och sedan hade det gått fem minuter, minns Lise.

– Jag kunde inte bara sitta i ett hörn, för då skulle någon komma och ta mina barn och då skulle de ha förlorat sin mamma också. Det var inte ett alternativ.

Kort därefter fick hon en remiss till en traumapsykolog. Lise möttes av en erfaren psykolog i 60-årsåldern som bad henne att sätta ord på hur hon kände.

– Men det visste jag inte, säger Lise. Jag tänkte bara: ”Är det så? Är det här vad man kan erbjuda någon som mig?” Jag kunde inte känna mig själv alls och hade ingen aning om hur jag mådde. Så efter en halvtimme gick jag.

Med sina egna ord behövde Lise terapi som kunde göra skillnad. Omedelbart.

– Jag var ensam med två små barn, så jag hade inte fem år på mig att sörja, säger hon. Jag har alltid varit intresserad av det andliga, så jag tänkte att om jag skulle uppleva något så hemskt, så måste det vara för att det fanns något jag behövde hitta i det.

Ljudterapi hjälpte i sorgen

Av en slump kom hon över ett erbjudande om en workshop i gongmeditation – en uråldrig form av ljudterapi som löser upp spänningar och lindrar trauman. Under workshopen låg deltagarna med slutna ögon medan utövaren spelade på olika gongar, ljudfrekvensskålar och stämgafflar.

– Det var en så märklig upplevelse att jag knappt kunde sluta ögonen för att jag ville ta in allt. Jag kunde känna alla toner i min kropp, förklarar Lise:

– Varje tanke och känsla och varje trauma skapar en vibration och frekvens i vår kropp som vi inte kan komma åt med kognitiv terapi, men som ljudterapi kan hjälpa till att balansera. Det är därför ljudterapi främst fungerar på en undermedveten nivå.

Vid den tidpunkten visste Lise inte mycket om gongmeditation men när hon satt och drack kaffe efter workshopen kunde hon känna att terapin hade fått något att lossna.

– Jag tänkte bara: ”Det här, det här kan göra något!”

För Lise är det inte långt från tanke till handling, så hon bestämde sig för att själv utbilda sig till gong-/ljudterapeut, hittade en gongmästare i England och bokade en serie privatlektioner.

– Under det följande ett och ett halvt året började jag må bättre. Lektionerna påskyndade min egen läkning av traumat, sorgen, saknaden och det enorma tomrum som Martin och Zacharias hade lämnat efter sig. Jag blev både utbildad och läkte mig själv, säger Lise.

– Ljud förstärker kroppens förmåga att läka. Behandlingen är effektiv eftersom ljuden talar till kroppen på dess eget språk och påverkar det fysiska, mentala och andliga. Det är så enkelt att det nästan är för bra för att vara sant.

Tacksam för det som finns kvar

Idag har Lise en liten yogastudio på sin bakgård där hon också erbjuder gongmeditation och ljudterapi. Och hon älskar det. Hon träffar människor med alla ­typer av trauman och är
glad över att hon kan hjälpa andra.

– Jag tror att när något så förskräckligt hände mig så var det för att jag var tvungen att göra något med det. Jag var tvungen att lära mig något av det, säger hon.

Lise tänker fortfarande på Martin och Zacharias varje dag men hon försöker vara tacksam för det hon har istället för att fokusera på det hon har förlorat.

– Det har hjälpt mig att tänka att jag egentligen inte har förlorat något om jag slutar vilja ha mer, förklarar hon.

– Jag fick nio år med Zacharias. Jag kommer inte att få se honom ta körkort, jag kommer inte att få uppleva hans första förälskelse eller hjärtesorg. Jag kanske tycker att det är hemskt för mig, men faktum är att jag inte kommer att få uppleva de sakerna. Så vad vill jag uppleva istället?

För Lise ligger svaret i hennes egen utveckling – och i Svea och Joshua, som nu är 8 respektive 15 år gamla.

Hon är inte rädd för döden och de pratar öppet om Martin och Zacharias, som de också har skickat många sms till i himlen.

– Ibland säger Joshua till exempel: ”Tänk om de hade åkt bara tio minuter senare …” Och då går vi in i det och pratar om hur de skulle ha kommit hem och vi skulle ha ätit middag tillsammans medan de berättade om allt som hände på fotbollsmatchen, säger Lise.

– Det är viktigt för mig att de fortfarande är en del av våra liv, även om de inte längre är här.