Ove, 81, tränar sig ur sorgen efter sambon – ska ställa upp i veteran-VM

Owe Rydén svettas och grimaserar när han tar i och sträcker ut sina ben under ledning av fysio­terapeuten Anna Ek.

– Är jag bara tillräckligt förberedd ska det här nog gå bra, säger han med ett leende.

Han tar sedan några snabba steg och småjoggar lite för att visa att han har kvar spänsten i benen. I slutet av sommaren räknar han med att vara i toppform.

Det är då han ska tävla i veteran-VM – i tresteg, en av de tuffaste friidrottsgrenarna som kräver fart, spänst och balans.

– Jag var en lovande fri­idrottare när jag var ung och var distriktsmästare i tresteg i Norrköping 1947. Men jag lade av i 20-årsåldern för att studera och har inte idrottat ­sedan dess, berättar han.

Anledningen till att han nu, över 60 år senare, tar upp den gamla idrottskarriären på nytt, är en utmaning han fick av sin dotter Jessica, 47.

– Hon var orolig för mig och tyckte inte att jag bara skulle sitta hemma och sörja när min sambo gick bort, utan ville att jag skulle komma ut och aktivera mig, säger Ove.

– Hon tog kontakt med veteranidrottarna i IK Hakarpspojkarna här i Jönköping och anmälde mig och föreslog på skoj att jag skulle träna inför veteran-VM som hålls i Göteborg i augusti.

Hon kom också med en liten morot: ”Pappa, om du ställer upp i tresteg lovar jag att ställa upp i 100 meter häck.”

– Följden blev att vi nu båda ligger i träning inför veteran-VM, men eftersom hon sedan flera år bor utanför Montréal i Kanada tränar vi på varsitt håll. Vi brukar dock skicka bilder från träningen för att peppa varandra. I augusti träffas vi i Göteborg, säger Ove med ett glatt leende.

En 70-åring kan bli starkare än en 30-åring

Enligt Oves fysioterapeut ska det inte vara någon fara för att han inte ska komma i form. Enligt henne tar det tre–sex månader att träna upp sig.

– Mycket beror på bakgrund och tidigare träning men allt är möjligt, säger Anna Ek som menar att en 70-åring kan bli starkare än en 30-åring med rätt träning.

Att Ove inte ägnat sig åt ­någon form av fysisk aktivitet sedan han var i 20-årsåldern är inte helt sant. Under alla åren har han hållit igång genom att gå långa promenader.

– Det var något jag och min sambo Vuokko gjorde ofta och gärna, berättar han.

Dessutom sitter takterna från hans tidigare friidrottskarriär fortfarande kvar i honom – han minns åtminstone tekniken man ska använda vid tresteg och längdhopp.

– När jag var 17 år hoppade jag 13,49 i tresteg. Jag var också bra på längdhopp där jag som bäst hoppade 6,9 meter och jag sprang 100 meter på 10,9 sekunder. Det var tider det.

Anledningen till att han lade idrottskarriären på hyllan var att han flyttade från Norrköping till Lund för att läsa samhällsvetenskap vid universitet.

Han hamnade sedan i Trelleborg och arbetade i många år som personalchef och konsult vid olika företag. De sista åren fram till pensionen var han anställd på Trygghetsrådet i Malmö med speciellt ansvar för Jönköping.

– Det var anledningen till att jag bestämde mig för att flytta dit när jag blev änkeman och barnen flyttat till andra orter. Jag kände att jag inte längre hade någon anknytning till Skåne.

Upplevde kärlek igen

I Jönköping fick han uppleva kärlek igen när han träffade Vuokko, som liksom han hade mist sin tidigare partner. Det som förde samman dem var deras gemensamma intresse för klassisk musik med tonvikt på opera.

– Vi tyckte båda om opera, resor och promenader. Tillsammans besökte vi de flesta operahus i världen. Ja, förutom Sydney då förstås. Men vi var på Metropolitan i New York och på La Scala i Milano och det var fantastiska upplevelser.

Ove och Vuokko var särbor i många år då han bodde i en lägenhet i Jönköping och hon i sitt hus i Vaggeryd.

– Men 2021 sålde hon huset och vi blev sambor på riktigt. Tyvärr varade det bara ett par år, säger Ove med sorg i rösten.

Det började med att Vuokko plötsligt ramlade ett par gånger hemma i lägenheten förra sommaren.

– Det skedde utan någon som helst förvarning. Hon hade inte känt sig dålig eller haft ont någonstans innan hon ramlade, berättar Ove.

Hon fördes akut till sjukhus där läkarna, efter att ha undersökt henne, konstaterade att hon hade cancer i levern och bukspottskörteln.

– Läkarna sa att det inte fanns något att göra och att hon troligen bara hade några veckor kvar att leva.

Den 12 september dog Vuokko och den första tiden efteråt var Ove i chock och satt mest hemma och sörjde.

– Bara någon morgon innan Vuokko ramlade sa hon till mig: ”Tänk, vi har aldrig grälat under alla de år vi har varit tillsammans”, minns Ove.

Ser fram emot veteran-VM

När Ove i mitten av augusti i år ställer sig på ansatsbanan för att springa fram till hoppgropen kommer han att skänka Vuokko en speciell tanke. Han hoppas att han då har sällskap av sin dotter Jessica på arenan.

– Jag firade jul och nyår hos henne och hennes familj utanför Montréal. Det var min första storhelg utan Vuokko och Jessica tyckte inte att jag skulle sitta ensam. När vi träffades kunde vi jämföra våra träningsresultat.

Under hösten och nu i vår har Ove varje onsdag tränat powerträning med IK Hakarpspojkarna i Kålgårdshallen i Jönköping under ledning av Anna Ek. En viktig del av träningen är att förebygga skador.

– Alla former av hopp kräver styrka och hållfasthet. Samtidigt är det bra träning för skelettet att utsättas för lite stötar. Ove är entusiastisk och det märks på honom att han tycker det är roligt och att han uppskattar den sociala biten med att träna tillsammans med andra.

Själv tackar han än en gång sin dotter för att hon utmanade honom.

– Nu är jag taggad inför VM. Det ska bli kul, säger han.