Birgit, 80, springer en mil om dagen: “Missar jag en runda blir dagen förstörd”

I ur som skur. I kyla som hetta. Varje dag de senaste 35 åren har Birgit, 80, gett sig ut på sin dagliga motionsrunda. Hon springer en mil om dagen och hittills har det blivit drygt två varv runt jorden – över 8 350 mil.

Plötslig dyker det upp en vältränad kvinna i rosa träningskläder mellan klipporna vid havet strax utanför Varberg.

Det är Birgit Norling som är ute på sin dagliga joggingrunda i trakterna runt hemstaden. Trots att hon fyllde 80 år i oktober har hon inte slagit av på takten utan springer minst en mil om dagen.

Birgit Norling

Ålder: 80 år
Familj: Maken Håkan, 89, sonen Mattias, 43, och hunden Chanel, 13.
Bor: I radhus i Varberg.
Gör: Pensionerad vd-sekreterare.

– Men det går inte längre lika snabbt som för 30 år sedan, säger hon med ett skratt. Jag springer i min takt och mina rundor brukar ta en och en halv timme.

Förra året missade hon inte en enda joggingtur. Det blev 365 träningsdagar och lika många avverkade mil.

– Jag är nästan aldrig sjuk. Jag kan inte ens komma ihåg när jag var förkyld senast. Jag tror det är tack vare mina dagliga joggingrundor som jag håller mig frisk, säger hon när vi lite senare slår oss ner i hennes kök.

Det är nu hon får sin belöning. Efter att ha duschat och klätt på sig äter hon en rejäl frukost.

– Jag tycker inte att dagen har börjat om jag inte har fått springa min runda. De få morgnar jag inte har kunnat springa känns det som hela dagen blivit förstörd.

Det blir tungt om alla medaljer ska hänga runt halsen samtidigt …

Sprang med hunden varje morgon

Birgit började springa i liten skala i mitten av 70-talet. För tjejen som fick ont i magen när löpning stod på schemat på gymnastikundervisningen var det ett stort steg att ta.

Anledningen till att hon överhuvudtaget snörade på sig ett par träningsskor var att hon tyckte att hon rörde på sig för lite.

– Jag och min man Håkan skaffade ett torp i Veddige, ett par mil öster om Varberg, där vi bodde halva året. Tidigare hade jag gått och cyklat till jobbet varje dag, en sträcka på cirka fyra kilometer men nu blev det mycket bilåkande.

För att kompensera bristen på naturlig vardagsmotion började Birgit och hennes man springa en runda på några kilometer ett par gånger i veckan. Håkan tvingades sluta efter ett tag eftersom han fick problem med knäna men Birgit fortsatte att springa.

Inte ens när deras son Mattias föddes 1980 tog hon en paus från träningsrundorna.

– Nej, men jag lade om rutinerna och började springa på morgnarna efter att han vaknat och innan Håkan åkte iväg till sitt jobb som frisör.

Birgit höll kvar vid samma nivå på sitt tränande i flera år. Det som sedan hände och som gjorde henne till en daglig motionär med enmilsrundor på programmet var att familjen skaffade en hund.

– Vår son tjatade och tjatade på att vi skulle skaffa en hund och till slut gav vi med oss och sa att han skulle få en hund på sin 8-årsdag.

Det var 1988 som familjens första hund av rasen engelsk setter flyttade in till dem. Samma år började Birgit springa en runda varje morgon.

– Hunden skulle ju ändå ut och rastas varje morgon och då tyckte jag att vi lika gärna kunde springa en runda tillsammans. Engelska settrar tycker om att springa långa rundor och är därför ett perfekt träningssällskap.

Broloppet år 2000 var en speciell upplevelse, tycker Birgit.

Birgit har deltagit i många motionslopp

Under åren har det också blivit en hel del motionslopp för Birgit. Medan vi pratar har hon tagit fram en kartong med medaljer från olika lopp hon har genomfört.

– Jag sprang Göteborgsvarvet på 2,1 mil varje år mellan 1987 och 1997 men jag var också med och sprang det första Broloppet över Öresundsbron 2000. Det var en speciell upplevelse. När vi åkte buss över bron till starten på den danska sidan kändes sträckan mycket lång.

– Första gången jag sprang Göteborgsvarvet gjorde jag det på 1.50 – alltså en timme och femtio minuter. Tio år senare sprang jag på två timmar men jag tyckte det lät mycket bättre med 1.60, säger Birgit med ett skratt.

Genom åren har hon även deltagit i olika motionslopp i Halland. Varbergsloppet har hon ställt upp i flera gånger.

– Det allra första motionsloppet jag sprang var Banvallsloppet som gick längs den nedlagda tåglinjen mellan Varberg och Åkulla.

– Tyvärr har det aldrig blivit något maratonlopp för mig och det är nog för sent nu. Men jag har sprungit en tidig morgon i Central park i New York. Det var en fantastisk upplevelse. Det gick som ett lämmeltåg av motionärer genom parken som jag sprang tillsammans med.

Birgit gick i pension 2010 efter 25 år som vd-sekreterare på skokedjan Nilson Group AB. Det innebar att hon fick mer tid till att löpträna, men samtidigt saknade hon jobbet.

– Jag trivdes mycket bra där, säger Birgit som i stort sett hela sitt liv varit trogen hemstaden.

Hon är född och uppvuxen i Varberg och hon har bara bott på en annan ort under tiden hon gick utbildningen till sekreterare i Göteborg. Det var där hon lärde sig stenografera.

– Det är det inte många som kan längre. Jag kan stenografera på svenska, engelska och tyska.

Stretching är förstås viktigt om kroppen ska orka en mil varje dag.

Har sprungit två varv runt jorden

Under alla år i löparspåren har Birgit haft tur och i stort sett klarat sig utan skador.

– Jag tror det beror på att jag sällan tar ut mig till det yttersta. Jag har aldrig utsatt kroppen för den påfrestningen.

Men för sex år sedan var hon med om en olycka som höll på att sätta punkt för hennes springande. Under en joggingrunda med sin hund Chanel, den tredje i raden av engelska settrar i familjen Norling, råkade hunden komma framför henne så att hon snubblade och föll olyckligt.

– Jag krossade ena armbågen och bröt lårbenshalsen. Jag var chockad men trodde först inte att det var så allvarligt som det var.

Birgit vägrade dock ge upp. Så fort hon kunde stå på benen igen började hon dag för dag gå längre och snabbare sträckor med stöd av en rullator.

Jordgloben av silver fick Birgit av sin man när hon sprungit sitt första varv runt Jorden.

– Efter sex veckor klarade jag mig utan rullatorn och efter tre månader sprang jag mina rundor på nytt. Jag har inte haft några som helst men av vare sig den krossade armbågen eller den brutna lårbenshalsen.

Birgit har inga planer på att sluta springa. Och hon tänker fortsätta med de dagliga rutinerna.

– Visst kan det kännas motigt blåsiga och regniga dagar men kommer man bara ut genom dörren brukar det kännas mycket lättare.

När hon 2008 hade sprungit motsvarande ett varv runt jorden (drygt 4 000 mil) fick hon en silverskimrande jordglob av sin man. När hon förra året avverkat ytterligare ett varv kompletterade han den med en liten siluett av sin hustru.

– Jag springer inte för att prestera bra tider eller för att slå några rekord. Jag springer för att få en bra start på dagen och må bra, säger Birgit.

Scroll to Top