Henriette Steenstrup skrev tv-serien Pörni – och sin egen roll: ”När det går bra, då oroar jag mig”

En risk? Ja, absolut, det finns en risk med det här!

Skådespelaren och serieskaparen Henriette Steenstrups redan stora ögon blir om möjligt ännu större och rundare.

– Ja, folk kan ju helt enkelt tröttna på mig, och det är ju inte bra.

”Nepobaby” på SVT i höst

Hon kanske har en poäng, för just nu verkar Henriette Steenstrup synas överallt. Som kärlekstörstande singel i humorserien ”Evig singel”. Hon visar upp sina flugfiske-kunskaper i realityserien ”Fiskekrigen” i norsk tv. Den femte och sista säsongen av den internationella succén ”Pörni” hade premiär i somras. Snart kommer nya ”Nepobaby”, serien som redan hunnit tävla i prestigefyllda Cannes International Series Festival. Där vann den två priser: för bästa ensemble och bästa manus.

– Det känns otroligt bra! Det är extra fint att få pris för bästa ensemble, för i slutändan är det bästa med att vara skådespelare att man jobbar i team, att man är en del av ett gäng.

Det är fredag eftermiddag. På översta våningen i den gamla fabriken i stadsdelen Tøyen i Oslo sjuder det vanligtvis av liv från folk med så kallade kreativa yrken. Men nu är det tyst. I ett luftigt kontor längst in i den enorma byggnaden håller Henriette Steenstrup på att avsluta ännu en vecka av intensivt skrivjobb. På en av väggarna sitter mängder av post-it-lappar i ett till synes invecklat system.

– Vi är mitt uppe i arbetet med säsong två av ”Nepobaby”, och du måste lova att inte avslöja vad som står på lapparna, säger Steenstrup och sätter sig bakom ett stort skrivbord.

Hon är redan djupt inne i arbetet med säsong två. Stressnivån är hög, men det är hanterbart, påstår hon. Hon trivs med att ha mycket att göra, och när responsen på det hon gör är så fantastisk gäller det att njuta av ögonblicket. Eller?

– Ja, jag vet, självklart. Jag vet att det som sker nu inte är något som händer varje dag, eller varje år.

Eller kanske aldrig?

– Nej, men jag är en katastroftänkare. När det går bra, som nu, är det lätt att jag börjar oroa mig inför motgången, som jag vet kommer.

Måste den det?

Hon skakar på huvudet.

– Alltså, jag är fullt medveten om att man bara hamnar helt rätt ett fåtal gånger i livet. Och jag vet ju att det gäller att njuta av det här.

Klarar du det?

– Nej.

Hade en stark önskan om att stå i rampljuset

– Jag älskar hyreshus!

Bekännelsen kommer på frågan om hur det var att växa upp i ett hyreshus­komplex i Hovseter, ett av Oslos mest tätbefolkade områden. Med en medfödd förmåga att ”ta plats” – samt en stark önskan om att stå i rampljuset – redan från förskolan, hade det sina fördelar att bo där: Det saknades aldrig lekkamrater eller publik. Att Steenstrups mamma jobbade på Norges motsvarighet till SVT, NRK, var inte heller en nackdel. Innan ”nepotism” blev ett ord på allas läppar, var det vanligt att barnen till NRK-anställda gick före i kön. Så purunga fröken Steenstrup syntes i adventskalendern ”Jul i Skomakergata”, som sändes på NRK julen 1979, och sedan dess har repriserats under 80-, 90- och 2000-talen.

– Var det stort? Om jag ska vara helt ärlig tror jag inte jag tänkte på det. Jag var mer upptagen av andra saker. Att få korv av julkalenderns torgmadam Fru Enebær, till exempel. Eller att det var roligt med konstsnö.

Du var för ung för att förstå att du var med i det som skulle bli ”tidernas julkalender”?

– Jag var sex år gammal, och om du tittar på ”Skomakergata” nu, är det tydligt att jag inte var det minsta självmedveten eller fåfäng. Herregud, jag står ju och petar näsan medan jag sjunger! Med åren ökade självmedvetenheten.

Sökte till teaterskola sex gånger

Och ambitionerna. Henriette Steen­strup har förmodligen rekord i att söka till Statens teaterskola.

– Jag kom in på sjätte försöket, säger hon torrt.

Vittnar det om extrem målinriktning? Mycket väl utvecklat tålamod?

– Ja. Samt bristande självkännedom. He-he, ha-haa! Sanningen är att jag helt enkelt inte hade någon plan B. Hade det varit idag hade jag nog gett upp tidigare, eller kanske gjort något annat vid sidan av att förbereda ansökningar under alla de åren. Jag kunde till exempel ha läst några kurser på universitetet.

Du hade hunnit med en hel del på sex år…

– Ja! Men – jag var tvungen att komma in på den skolan. Det var extremt viktigt för mig. Även om jag hela tiden höll på med skådespeleri, kände jag inte att jag kunde kalla mig skådespelare utan att ha gått där. Jag har förresten fortfarande mardrömmar om det. Jag drömmer att jag har sökt igen – som femtioåring.

Hon skakar på huvudet.

– Det tråkiga är att så snart man kommit in på teaterskolan, och tror man är färdig med antagningsprov och auditions för gott, förstår man att det bara var början. Att yrket består av en ändlös rad provspelningar. Det är det jag gillar minst med att vara skådespelare.

Henriette Steenstrups stora bröllop

Men precis när Henriette Steenstrup hade nått den ålder där kvinnliga skådespelare ofta klagar över att det inte längre finns några bra roller, hittade hon ett smart – och skulle det visa sig – ovanligt framgångsrikt sätt att undvika det problemet. Men innan dess, lite om det som verkligen betyder något i livet: kärleken.

Är det verkligen sant att du träffade din man på spårvagnsspåret?

Steenstrup ler.

– Ja, det är det faktiskt. Jag fick syn på en man som fastnat med cykelhjulet i spårvagnsspåret och vurpat ordentligt. Jag rusade fram för att kolla läget, men han kom snabbt på fötter, så det hade gått bra.

Efter att ha upptäckt att mannen kände hennes syster och visade sig vara ovanligt trevlig, försökte Henriette para ihop honom med en tjejkompis som var singel.

– De var på dejt, men det gick dåligt. Tack och lov, för jag insåg ju att det var jag som ville gå på dejt med honom. Men det tog tid.

Främsta orsaken var att Henriette då nyligen skilt sig från skådespelarkollegan Fritjof Såheim och inte var så sugen på att gå in i ett nytt förhållande. Men av alla naturkrafter är kanske kärleken den starkaste, så för sex år sedan sa Henriette Steenstrup och Rune Assmann högtidligt ”ja” till varandra. Bröllopet var stort och ståtligt, varade i tre dagar, men som Henriette pappa sa i talet till sin dotter, precis som på hennes första bröllop: ”Det är vardagar det finns flest av”.

Gemensamma intressen och tid tillsammans

Hur får man det att funka både till vardags och fest?

– Det finns både fördelar och nackdelar med att träffas ”på livets höst”, säger hon med djup och dramatisk röst.

Kom igen! Så gammal är du väl inte?

– Nej, ”livets sensommar” kanske passar bättre. Jag tror det handlar om att vi helt enkelt måste ta oss tid att vara tillsammans, bara vi två.

Det kan vara en utmaning eftersom båda har barn från tidigare förhållanden och vill vara med dem så mycket som möjligt. Men Henriette understryker att de har turen att barnen gillar varandra.

– Jag tror också att gemensamma intressen är viktigt, så jag har börjat med flugfiske och tittar på fotbollsmatcher.

Vad har varit mest utmanande?

– Att se på fotboll med gänget är bara kul, så svaret blir nog flugfiske.

Henriette minns hur maken betonade hur viktigt det är att vara knäpptyst när man fiskar, även om man står vid en brusande älv. Något hon så småningom insåg inte stämde.

– Då blev jag lite sur, jag som hade stått där i åtta timmar utan att säga ett ord. Men jag inser också att en viktig del av flugfisket är att vara tyst. Det ska vara rofyllt, tiden ska bara flyta iväg, som älven.

Skapade sitt eget jobb med tv-serien ”Pörni”

”Skapad av: Henriette Steenstrup” står det i eftertexterna till ”Pörni”, serien om den frånskilda tvåbarnsmamman som med varierande framgång försöker balansera krävande tonårsbarn, en självcentrerad exman, diverse pojkvänner och kollegor, samt mer eller mindre trasiga människor hon möter i jobbet som socionom. Det geniala – och imponerande – som Henriette gjorde var alltså att skapa sitt eget jobb, att skriva en roll åt sig själv och på så sätt slippa det hon ogillar mest med yrket: att gå på audition.

– Det är klart det är en stor fördel, men samtidigt måste man få vara ”bara” skådespelare också. Alla kan inte skriva sina egna roller, men för mig har det varit bra eftersom det har gett mig fler ben att stå på.

Hon tänker efter.

– Jag har ju växlat mellan humor, film och mer ”seriösa” teaterroller hela tiden, även innan jag började skriva. Att jag aldrig har varit kräsen tror jag har varit smart.

Hur mycket kan du tacka ”Pörni” för din karriärmässiga situation idag?

– Jag tror det har gett mig trovärdighet och helt klart många möjligheter, ja.

– Men nu är det slut med ”Pörni”.

– Ja, det känns rätt att lämna Pörni där hon hamnar i slutet av säsong fem.

Många känner igen sig i ”Pörni”

När du ser tillbaka, vad tror du är den viktigaste orsaken till seriens framgång?

– Det finns flera skäl till att den har nått ut bredare än jag kunde drömma om. För det första tror jag många känner igen sig i familjedynamiken, och så är det nog många som känner en Pörni i verkligheten: en väninna, en moster, en mamma eller en kollega. Eller så känner de igen sig själva som en Pörni.

Hur mycket har du gemensamt med henne?

– Hon är nog mer sån jag skulle vilja vara än vad jag faktiskt är. Jag är nog mer konflikträdd än Pörni, som är fullständigt orädd i svåra situationer, både på jobbet och hemma. Hon är väl en sorts förebild för mig.

Och för många andra, uppenbarligen?

Steenstrup ler. Stolt. Och med goda skäl. För en tid sedan blev det känt att fler än tidigare nu söker sig till utbildningar inom hälso- och socialvård, vilket vissa menar delvis kan bero på serien. Ja, det talas till och med om ”Pörni-effekten”.

– Det får mig inte att känna mig jätte­viktig eller så, men det är såklart väldigt tillfredsställande med en sådan bieffekt. Ja, det är väldigt kul!

Det är inte så ofta socialarbetare blir hjältar i tv-serier?

– Nej, vi hör mest om dem när de får skäll, när saker går fel eller att barna­vårdsärenden hamnar i Europadomstolen för mänskliga rättigheterna i Strasbourg. Men i en dramaserie kan man lyfta upp vad de gör och kanske säga något om att det är många som får hjälp.

Ett konkret bevis på att konst och kultur är viktigt för samhället?

– Ja, det tror jag. Många, även vi som jobbar med det här, har dessvärre en tendens att förminska effekten av det vi gör. Hjärnkirurgi är självklart viktigare, men ändå.

Kan Pörni dyka upp igen i ett annat sammanhang?

– Som min pappa brukar säga: Man ska aldrig säga aldrig.

Henriette Steenstrup som Margarete Bullmann i ”Nepobaby”

För manusförfattaren Steenstrup börjar det bli länge sedan Pörni upptog det mesta av hennes tankeverksamhet. För tillfället är hon långt inne i karaktärsgalleriet i ”Nepobaby”, särskilt i den stenrika affärskvinnan Margrete Bullmann, som hon själv spelar, och som är ett gigantiskt steg från den godhjärtade Pörni, milt uttryckt.

– Jag är ingen ”method actor”, jag blir inte min rollfigur på fritiden. Jag börjar inte röka hasch privat för att rollen jag spelar gör det. Men eftersom jag har skapat Margrete Bullmann på pappret tillsammans med medförfattaren Siri Seljeseth, blir det lite starkare. Under inspelningen förra året kom jag på mig med att tänka saker som ”men är inte pärlörhängen ganska fint ändå?” och ”Är jag inte ganska snygg i kostym?”.

Är du det?

– Nej! Så nu har jag två kostymer, såna där power suits, i garderoben hemma som jag aldrig kommer att använda. Haha!

När allt kommer omkring har du trots allt mer gemensamt med Pörni?

Steenstrup nickar sakta.

– Ja, lyckligtvis.