En av världens äldsta sanningar, och ibland den mest trista av dem alla, är något som vi hört till döleda: “Man bör tänka efter. Före.” Ibland måste man gå på uppstuds och reagera direkt.
Bäst är om man i förväg fått tänka igenom en sak – och sedan med anledning av en plötslig incident har skäl att snabbt och spontant reagera.
Det är därför man bör koppla ihop den ena klyschan med den andra: “Det är bra att sova på saken”.
Vi läser dagligen om hur någon “spontan”-twittrat – och nästa dag får backa hela vägen hem. Journalister, skådespelare, idrottsmän, politiker.
“Det var inte så jag menade”. (Men det var så du skrev.) “Det var ironi”. (Nej, det var det inte.) “Jag är verkligen ledsen om någon tog illa upp, det var sannerligen inte meningen”. (Jag backar bara för att jag måste, i morgon twittrar fåglarna igen.)
Någon anklagar i förbifarten någon annan för att vara nazist, en fotbollsspelares fru hat-twittrar för att hennes man inte blir uttagen till VM.
Det är i stort sett ingen som vare sig tänker efter eller sover på saken. De som fortfarande insisterar på att eftertanke är något eftersträvansvärt klassificeras som mediamumier utan framtid. Enorm energi läggs på att i efterhand förklara sig, förtydliga – bortförklaringarnas tid är nu.
Jag ids inte ens reagera på prickskjutandet, snett bakifrån, från höften – det blir ju inte ett dugg meningsfullt att reagera på någon som inte tänkt, bara formulerat sig i brådrasket, och som tror att sova på saken är samma sak som att sova på sängen.
Hur för man en diskussion med någon som gör stor sak av att inte sätta sig in – bara sätta sig på…?
Det tragikomiska är att man därefter själv blir anklagad för att dra ett helt socialt me-die över en kam – twitter är ju enligt varumärkesbyggare på nätet “en enorm informationskälla”.
Det är där man får reda på någonting, snabbare än någon annanstans. Tidigare marginaliserade röster får plötsligt luft. Att ha fel är inte så farligt, hoppsan, jag slant.
På 60-talet spekulerade man i hur andra världskriget hade slutat om Goebbels hade haft tillgång till tv-mediet.
I dag är nazister välorganiserade på facebook, på nätet, på twitter. De har fått en medial plattform som aldrig tillförne – nej, det går inte att backa bandet, men kanske kunde man kräva att de nymediareligiösa försökte sig på en nyansering, såg en enda fara – inte bara desperat försvarade sin nyvunna personliga frihet.
Ja, vad hade hänt om Adolf hade kunnat twittra om nazismen och judarna och sitt lebensraum? Hur många följare hade han haft i Sverige?
Det är en relevant fråga.
Av Johan Croneman
