Bruce Springsteen – 30 år sedan Born in the USA

Sommaren 1988 har Bruce Springsteens stora Tunnel of Love-turné anlänt till Europa. Han vet att kommunistländernas politiska system börjat knaka i fogarna och tillsammans med managern Jon Landau får han en idé. Tänk om de under Tysklandsbesöket kan passa på att göra en gratisspelning i Östberlin?
Arrangörerna tar kontakt med de östtyska myndigheterna, som nappar direkt. Här finns chansen att slänga åt den unga frihetstörstande befolkningen ett verkligt köttben, en amerikansk rockstjärna som till råga på allt verkar ha en kritisk inställning till kapitalismen. Vid tidpunkten pågår också kriget mellan Nicaraguas socialistiska regering (vänner) och den USA-stödda gerillan Contras (fiender). De östtyska myndigheterna beslutar att låta statstelevisionen sända Springsteenkonserten under namnet Konzert für Nicaragua.
Bruce Springsteen vägrar låta sig utnyttjas. Med hjälp av sin tyske chaufför formulerar han några rader som han planerar att säga under konserten: “Jag är här för att spela rock för östberlinarna i hopp om att alla murar en dag kommer att rivas”. När arrangörerna hör talas om uttalandet och drabbas av panik går Springsteen med på att byta ut “murar” mot det något mindre laddade “barriärer”. Men för den som idag letar upp konserten på youtube är det uppenbart att ingen av de 250 000 jublande berlinarna på plats missar budskapet. Särskilt inte som Springsteen följer upp genom att spela Bob Dylans Chimes of Freedom.
Spelningen på Radrennbahn Weissensee den 19 juli 1988 har kallats “världens viktigaste rockkonsert” och anses av många ha varit en katalysator för murens fall året efter.

Har svårt med skolan

Bruce Springsteen föds 23 september 1949 i New Jersey. Mamma Adele har italienska rötter och arbetar som sekreterare. Pappa Douglas har holländskt och irländskt påbrå och arbetar under Bruces barndom som bland annat busschaufför och fängelsevakt – men framför allt är han arbetslös eftersom han inte lyckas behålla några jobb under en längre tid.
– Pappa levde i skuggan av en dröm, har Springsteen berättat. Han kände sin egen osynlighet väldigt tydligt.
Men det är inte grälen och konflikterna mellan far och son som påverkar honom mest, utan avsaknaden av kontakt.
– Det var att inte få någon som helst bekräftelse. Det var tomheten. Farsan var i själva verket en fin människa. Jag älskade honom. Men drickandet var ett problem. Dricker man ett helt sexpack varenda kväll i veckan har man problem.
Lillasyster Virginia föds ett drygt år efter Bruce och den trångbodda familjen tvingas flytta hem till Douglas föräldrar. De excentriska farföräldrarna gör Bruce till sin stora favorit. Farmodern skämmer bort honom med uppmärksamhet, lek och mat på dagarna när Adele är på jobbet, farfadern tar med honom på skrotsamlande i kvarteret.
När Bruce närmar sig skolåldern har han blivit närmast som en son för sina farföräldrar, som vill behålla honom hemma och inte tycker att han ska börja skolan (“Jag levde på ett sätt som jag aldrig hört talas om att nån annan har gjort, ärligt talat”). Och återigen måste den enda stabila vuxna personen i Bruce omgivning, mamma Adele, ta kommandot över familjen och flytta. Som Springsteen långt senare förklarar i den osläppta låten Family Song: My momma she’s a rainbow, come to give them thunderclouds a rest.
När Bruce Springsteen börjar i skolan hos de stränga nunnorna i St. Rose of Lima Catholic school blir kontrasten enorm. Skoldagarna slutar ofta på rektorsexpeditionen, där han får vänta i timmar innan mamma Adele kan hämta honom. Han har också svårt med de sociala kontakterna.
– Jag var en enstöring, höll mig för mig själv och hade vant mig vid det. Jag hade väldigt livlig fantasi, försjönk hela tiden i andra saker. Som hur ljuset föll på en vägg. Eller hur stenarna kändes under fötterna. Andra kunde prata om alldagliga saker, men jag snöade liksom in på sånt.
Långt senare ska Springsteen erkänna att han trots allt är tacksam för sin katolska uppfostran, att den skänkt “ett rikt andligt liv”, men “komplicerade det där med sexualiteten”.

Bildar sitt första band

Så småningom tar han sin tillflykt till rock’n’roll och upptäcker de första plattorna av The Animals, Rolling Stones och Bob Dylan.
– De där skivorna blev min utbildning. Det var den viktigaste lektionen i mitt liv.
Redan som sjuåring hade intresset för musik väckts när han sett Elvis Presley framträda i Ed Sullivan Show. Och när Beatles några år senare spelar i samma tv-program blir det en än mer omtumlande upplevelse, det här är det han ska göra. En kall dag följande vinter står Bruce med sin mamma utanför huvud­gatans musikaffär.
– Vi tittar i skyltfönstret och fryser och jag ser den. Kanske den billigaste av dem allihop, en japansk Kentgitarr, knappt stämbar, men den var elektrisk. Den kostade 60 dollar, en enorm investering som skulle betyda en enorm tilltro till mig. Jag hade aldrig sett så mycket pengar på en och samma gång tidigare. Jag sa att om jag får den kan jag skaffa mig ett jobb.
Mamman köper gitarren och Bruce bildar sitt första band, The Castiles. Han skaffar långt hår, något mycket uppseendeväckande i arbetarstadsdelen Freehold och folk stirrar ut honom på gatorna. På hemmafronten attackeras han av sin egen far.
– Jag minns hur han sa: “Man, jag kan inte vänta tills armén får tag i dig. De kommer att klippa av dig håret och göra dig till en man”.

Skriver kontrakt

Men när Bruce kallas till mönstring som 18-åring klarar han sig undan att skickas till Vietnam genom att verka halvgalen och skylla på en huvudskada från en tidigare motorcykelolycka. Istället fortsätter han spela med små band längs östkusten och lär känna de musiker som senare ska bilda hans återkommande E Street Band. En gång i veckan spelar man monopol hemma hos Steve Van Zandt i hans kyliga lägenhet, en nedlagd skönhetssalong i Asbury Park, och de speciella reglerna där alla fula knep är tillåtna passar Bruce perfekt. Han vinner genom att charma medspelarna, bilda pakter och muta dem med godis. Någon ger honom smeknamnet “Godiskungen”, vilket han själv ändrar till “The Boss”. Men när “The Boss” senare går från skämtsamt och internt smeknamn till allmänt epitet blir han bedrövad och det tar många år innan den erkänt ödmjuke Springsteen kan förlika sig med det.
Det är John Hammond, mannen som tidigare upptäckt Bob Dylan, som år 1972 skriver kontrakt med Bruce Springsteen för Columbia Records och i januari följande år kommer debutalbumet Greetings from Asbury Park, NJ. Försäljningen går trögt, men kritikerna är välvilliga, även om Bruce själv lider av alla jämförelser med just Dylan.

Får sitt stora genombrott

År 1973 kommer det andra albumet, The Wild, the Innocent & the E Street Shuffle och under en konsert i Boston följande år uppmärksammas han av musik­kritikern John Landau som skriver: “I saw rock and roll future, and its name is Bruce Springsteen. And on a night when I needed to feel young, he made me feel like I was hearing music for the very first time.” John Landau blir så frälst att han gör sig till både producent och manager och hjälper Bruce att färdigställa albumet Born to Run år 1975.
– Jag ville göra den bästa rockplattan någonsin, har Springsteen berättat. Jag ville att den skulle explodera i folks hem, i deras huvuden, ändra deras liv.
Så blir det. Born to Run är albumet som ger Springsteen hans stora genombrott. Förutom titelspåret blir låtar som Thunder Road och Jungleland omedelbara klassiker, men i princip varenda låt på skivan spelas på radio över hela USA. Bruce Springsteen blir den första artisten någonsin att hamna på omslagen till Time och Newsweek samma vecka.

Skildrar slitet och vemodet

Det är bara en sak som saknas i framgången, pengarna. Bruce upptäcker att en annan av hans managers, Mike Appel, sett till att äga rättigheterna till hans musik. Konflikten blir till en segdragen rättstvist som gör att Springsteen inte kan släppa en ny platta förrän 1978, Darkness on the Edge of Town. Den följande turnén blir som att slippa ur ett fängelse och det är nu han inleder sin tradition av långa spelningar med furiös intensitet.
– Vi ville att konserterna skulle bli en del cirkus, en del politikerkampanj, en del andligt väckelsemöte och resten dansparty. Publiken skulle få en kroppslig frigörelse där anden följde efter.
År 1980 kommer dubbelalbumet The River, där inspirationen till titellåten kommer från systern Virginias oplanerade graviditet. Hungry Heart blir hans första topp tio-singel. Men det är med Born in the USA 1984 som han blir en superstjärna. Den säljer i 30 miljoner exemplar över hela världen och får sju singlar på topp tio-listan.

Born in the USA lyckas skildra slitet och vemodet i den amerikanska arbetarklasstillvaron, men också erbjuda hopp om en väg ut. Vid den här tiden har musikkanalen MTV blivit en enorm maktfaktor och videon till låten Dancing in the Dark är en perfekt illustration. I tajta blå jeans och kortärmad, uppknäppt vit skjorta sjunger Springsteen “I ain’t nothing but tired, man I’m just tired and bored with myself / Hey there baby, I could use just a little help”. Han behöver gnistan som kan tända elden, sjunger han, och får ögonkontakt med en ung tjej i publiken – en vid den tiden okänd skådespelerska vid namn Courteney Cox (senare stjärna i tv-serien Vänner). Låten slutar med att han drar upp henne på scen och de dansar tills musiken tonar ut.

Det politiska engagemanget

Det har gått precis 30 år sedan Born in the USA släpptes, men Springsteen har förnyat sig genom att med jämna mellanrum släppa nedtonade akustiska album eller samarbeta med musiker utanför E Street Band.
Det politiska engagemanget har hela tiden fördjupats och syns inte minst på ett av hans bästa, men minst uppmärksammande, album, The Ghost of Tom Joad från 1995. Springsteen lånar huvudpersonen från John Steinbecks klassiker om den amerikanska depressionen, Vredens druvor, men förlägger handlingen till samtidens Kalifornien där hundratusentals fattiga immigranter från Latinamerika söker lyckan varje år och där barn utnyttjas för att sälja sex och droger. I titellåten tonsätter han frihetskämpen Tom Joads berömda tal: “Mom, wherever there’s a cop beating a guy / Wherever a hungry newborn baby cries / Where there’s a fight against the blood and hatred in the air / Look for me, Mom, I’ll be there”.

Följande år, 1996, får Bruce Springsteen stor uppmärksamhet när han i en intervju ger sitt stöd till homosexuellas kamp för att få gifta sig. Och 2008 bryter han till slut sitt löfte om att aldrig bli partipolitisk genom att göra ett flertal spelningar under Barack Obamas presidentvalskampanj. Något som Obama senare tackar för genom att i ett tal förklara: “Jag må vara presidenten, men han är Bossen”.
Springsteen själv har alltid värjt sig mot hjälteglorian. Om sitt politiska engagemang har han sagt:
– Alla måste se in i sig själva. Jag kämpar mot apati och cynism lika mycket som alla
andra människor. Men sen – kom igen, till slut måste du faktiskt resa dig upp och göra nånting.

Av Oskar Ekman

Icakurirens Springsteen-favoriter >>