Gymnasiekompisarna Maria och Ingrid: Vi gjorde om tågluffen – 45 år senare

Frihetens och pensionens klocka ringde samtidigt. Ända sedan 2020 då jag och min vän Ingrid från gymnasietiden fyllde 60 år så hade vi sagt att vi skulle tågluffa. Men covid kom emellan, stängde världen och sköt upp resan. Idén var att ge oss ut med ryggsäck på tåg i Europa, igen. Efter 45 år.

Senast vi packade våra säckar var hösten 1979. Då gick ­resan till Tyskland, ner genom det långa, långa Jugoslavien och sedan vidare till Aten. Vi fortsatte ut på halvön Peloponnesos, Olympia och tog båten vidare till Brindisi i Italien där vi fick uppleva Pompeji och Neapel. Det var höst och jag minns att vandrarhemmen nere vid Medelhavet var extremt kalla, ingen centralvärme. Vi låg och huttrade i våra tunna sovsäckar.

Vår allra första tågluff gjorde vi redan 1977. Vi var tre ­väninnor som precis hade gått ut första året på gymnasiet. För 620 kronor kunde vi luffa runt en månad med tåg i Europa. Det var bara att skriva i det lilla pappershäftet vart du ville åka, sedan kom konduktören och satte dit sin stämpel. Vilket äventyr och vilken frihet! Jag fyllde 17 år i Venedig, denna underbara stad, och kände mig vuxen. Nu kunde jag klara mig själv. Resa själv och upptäcka världen. En härlig lyckokänsla. Jag blev en hängiven tågresenär och det har suttit i.

Tågluffen har blivit digital

Sen kom hösten 2024. Äntligen ska tågluffen bli av. Men det är inte lika enkelt som på 1970-talet. Det finns en massa alternativ att välja mellan och det analoga pappershäftet är ett minne blott. Vi väljer ett tvåmånaderskort där vi kan använda 15 resdagar.

Sedan börjar problemen. Du får biljetten i en app på ­telefonen och den är inte helt lättmanövrerad, tycker vi.

Läs även: 67-åriga Marie upptäcker världen på egen hand: ”Jag passar på så länge jag kan”

I alla fall inte när det gäller platsbokningar, för sådana behövs på vissa snabbtåg. Ganska snart inser vi att vi borde fixat platsbokningar betydligt tidigare, speciellt på populära sträckor som från och till ­Paris. Efter lite trixande och justering av resplanen blir vårt första resmål Amsterdam.

Amsterdam blir första stoppet

Vi startar i Malmö och här är Öresundståget över bron försenat: signalfel. Men det löser sig och efter cirka tolv timmar är vi framme i Nederländernas huvudstad. Vi har åkt utan platsbiljett, vilket inte är obligatoriskt på denna sträcka, och det har fungerat över förväntan. Gott om plats på alla tåg och inga förseningar. En härligt stor lugn kupé på tåget mellan Hamburg och Bremen.

Det blir tre dagar i Amsterdam. Såklart en guidad cykeltur i cykelns förlovade land, van Gogh-museet, Rijksmuseum, flera loppmarknader och ett fint filmmuseum. En spännande stad som är lätt att upptäcka.

Vidare till Spanien

Men målet med resan är egentligen norra Spanien. Vi reser vidare mot Paris, där vi gör en övernattning. Sedan ett fint, mycket modernt snabbtåg som kör i 300 kilometer i timmen till Bordeaux och Hendaye, en järnvägsknut mellan Frankrike och Spanien.

Läs även: Annika bor i husbil på heltid: ”Jag gör precis vad jag vill”

Så kommer vi fram till spanska San Sebastian. En stad som legat på min önskelista i flera år. Och den lever upp till förväntningarna. Vi bor på ett litet mysigt pensionat i Gamla staden. Badar, äter pintxos (baskiska tapas), inhandlar varsin basker (vi är ju i Baskien, baskerns ursprung) och vandrar runt i denna fina semesterort, kanske mest känd för sin mat.

Vi har fortfarande problem med att boka sittplatser på vissa tåg där det är obligatoriskt. Dessutom får vi via Eurails informationstelefon reda på att just norra Spanien är lite knepigt när det gäller tågluffarkortets giltighet. Det gäller inte på alla tåglinjer. Här borde vi absolut gjort bättre research innan vi gav oss iväg. Men det är lätt att vara efterklok.

En vänlig dam på stationen i San Sebastian löser mycket smidigt våra problem. Tänk, en bemannad biljettlucka på stationen! Hon fixar snabbt de bokade sittplatser vi behöver på tågen i Spanien. Så skönt!

Vår ursprungliga plan var att från San Sebastian ta oss i lugn takt längs Spaniens ­norra kust ända bort till det nordvästra hörnet. Nu fick vi ändra planerna och tog en heldag på tåget och åkte direkt från San Sebastian, med byte i Madrid, upp till A Coruña i Galicien, en stor hamnstad med drygt 20 000 invånare.

Glädje i Santiago de Compostela

På grund av sitt läge nära sjövägen mellan nordvästra ­Europa och Latinamerika är A Coruña en av de största hamnarna i norra Spanien. Staden har en stor sevärdhet och det är fyrtornet Herkules som ­ligger mycket vackert placerat ute på en klippa på en udde. Fyren byggdes redan på romar­tiden och är nästan två­tusen år gammal. Det lär vara det enda romerska fyrtorn som ännu är i bruk. Staden har också ett stort akvarium som är sevärt och en fin strand där vi tog ett dopp, trots att det var tidigt i oktober.

Läs även: Magnus och Annelie förverkligade sin dröm: “Vi sålde allt och köpte husbil”

Färden går sedan vidare till Santiago de Compostela, bara en timmes tågresa söderut från A Coruña. Santiago de Compostela är Spaniens eget pilgrimsmecka. Hit har pilgrimer vandrat i över tusen år ­sedan kvarlevorna av aposteln Jakob påträffats på halvön ­Fisterra, som betyder jordens slut på galiciska. Fisterra ligger åtta mil från Santiago de Compostela uppe i Spaniens nordvästra hörn. Jakob är också Spaniens skyddshelgon och firas med nationell helgdag den 25 juli varje år.

Så är vi alltså framme i Santiago de Compostela tillsammans med alla pilgrimer. Utan att vara pilgrimer. Möjligen tågpilgrimer. I vilket fall är staden mycket charmig att vandra runt i och det går lätt att smittas av de glädjescener som utspelar sig framför Santiago de Compostela-katedralen (som finns med på Unescos världsarvslista) av grupper och enskilda som efter en lång vandring når sitt mål.

Glädjen är lika stor i solsken som i ösregn. För vi får uppleva att i Spaniens nordvästra hörn är regnet en konstform. Det regnar i princip alla dagar vi är där, mer eller mindre. En dag ett flera timmar långt ösregn. Så vill man ha solsemester på hösten är inte detta det rätta stället att resa till.

Bryssel på hemvägen

Men det uppvägs av att det nordvästra hörnet av Spanien, Galicien, är mycket trevligt och spännande att upptäcka. Här vurmar många för det keltiska arvet. De gröna kullarna och det karga kustlandskapet leder mycket riktigt tankarna till Irland.

Då är dags att lämna Galicien och ta tåget österut till Baskien. Denna gång är målet Bilbao. En av Spaniens viktigaste industristäder. Vårt primära mål här är att se det omtalade Guggenheimmuseet som invigdes 1997. Och det är verkligen en upplevelse, både exteriört och interiört.

Vi börjar med att leta upp den berömda jättelika spindelskulpturen Maman av den franska konstnärinnan Louise Bourgeois, som är placerad strax nedanför museet vid ­floden Nervión som rinner ­genom staden. Bara museet är värt ett besök i Bilbao – en fantastisk upplevelse, inte minst den häftiga arkitekturen. En annan attraktion, skulpturen Puppy av Jeff Koons, är tyvärr täckt av en byggnadsställning när vi är där.

När våra dagar i Spanien är räknade tar vi tåget norrut igen och mellanlandar några dagar i Bryssel på hemvägen. Här besöker vi så klart EU-högkvarteret, en fin Banksy-utställning på seriemuseet –Bryssel är seriernas hemby – och vandrar runt i många trevliga stadskvarter. Efter
21 dagar på luffen tar vi ­tåget mot Köpenhamn med en del byten på vägen. Väl framme i Danmarks huvudstad ­råkar vi ut för den enda längre förseningen på resan, vilket gör att vi missar vårt planerade tåg hem till Malmö.

Resan är slut och den har gett mersmak.

Läs även: Airie blev reseledare efter 60: ”Det är det absolut roligaste jobbet jag har haft”