Annika bor i husbil på heltid: ”Jag gör precis vad jag vill”

Redan som liten flicka på en bondgård utanför Skövde drömde Annika Elgeskog om en stor familj, att leva fritt och resa mycket.

– Jag önskade mig minst sex adopterade barn, allra helst från olika länder, berättar Annika med ett leende.

Hon kom ganska nära. Idag är hon stolt mor till fyra vuxna barn mellan 22 och 37 år. Tre av dem har sitt ursprung i Colombia, ett i Makedonien. Och i vintras anlände första barnbarnet. Dessutom öppnade Annika, under sina år som familjehem, både villan i Mölndal och sitt hjärta för betydligt fler unga människor än så.

– En sommar bilade vi till Kroatien med två bilar, en husvagn och tält. Vi hade nio barn från sex olika länder med oss. Det var nästan som att hela FN rullade in på campingplatsen, skrattar Annika.

– I över tjugo år var barnen mitt äventyr. Och jag älskade varje minut.

Sålde torpet och köpte husbil

När hon och maken gick skilda vägar efter 23 år flyttade Annika först till ett radhus där hon vantrivdes. Räddningen blev ett gammalt torp med vedkamin ute i skogen.

– Fastän jag var utbränd och vattenpumpen frös så älskade jag mitt nya hem. Just då var det frihet för mig.

Annika blev kvar i torpet tills yngsta dottern en dag förklarade att hon inte längre ville flytta varannan vecka.

– Hon ville bo hos sin pappa, nära kompisar och skola. Det tog bara några dagar för mig att inse att jag skulle kunna göra det jag alltid drömt om. Två månader senare var torpet sålt och jag hade köpt min första husbil.

Året var 2017 och Annika hade vid 56 års ålder förverkligat sin andra livsdröm. Sina möbler och ägodelar skänkte hon till en kyrka. Det hon sparade fick plats i fyra lådor.

– Men dem har jag inte öppnat sedan dess. För mig räcker det med bilder och fina minnen från barnens uppväxt. Nu skapar jag nya minnen i stället.

Efter flytten till husbilen fortsatte Annika att jobba som timvikarie på fyra olika stödboenden.

– Min enda önskan var att själv kunna välja var jag skulle vakna nästa morgon. Vid en sjö eller en skog eller ett hav. Ibland parkerade jag utanför jobbet vilket var väldigt bekvämt, säger Annika.

HusbilsAnnika på Youtube

Hela sitt liv har Annika lagt mycket tid på ideellt arbete. Efter att ha blivit engagerad i att hjälpa orangutangerna på Borneo följde ett antal långresor dit. Då var det mest praktiskt att sälja husbilen och mellanlanda i ett minikollektiv i Skara.

Men pandemin satte stopp för det projektet och hösten 2020 köpte Annika sin nuvarande husbil, Lilla Fina. Det är en ganska liten, tjugo år gammal husbil av tyskt märke som klarar att hålla värmen en svensk vinter och dessutom har en soffa att sträcka ut sig i.

Det var när Annika gjorde ett inlägg på Youtube och fick tusen följare i ett slag som hon fick idén att bli influencer.

– Då förstod jag att intresset för att leva som jag gör är stort. När jag flyttade in i Lilla Fina bestämde jag mig för att satsa tre år på att få det att rulla.

Och rullat har det gjort.

I dubbel bemärkelse. Annika har kört över 9000 mil i bland annat Danmark, Tyskland, Frankrike, Spanien, Portugal och Polen. Hon har över 29 000 följare på Instagram och drygt 13 000 prenumeranter på Youtube vilket genererar inkomster varje månad.

– Jag lägger en hel del tid på att skapa inlägg och att svara på frågor. Det är jätteroligt för jag gör fortfarande precis vad jag vill. Det passar mig perfekt att hitta nya spännande platser att besöka och nya saker att göra.

Fricampar med husbil

Eftersom Annika nästan alltid fricampar – alltså ställer sig på platser som är gratis – så börjar hon ofta dagen med att reka nya resmål.

– Men jag kör inga raka vägar utan kringelikrokar mig hellre fram. Säger GPS: en att det ska ta tre timmar att köra så tar det fem för mig.

Behöver vattentanken fyllas eller gasolflaskan bytas så väljer Annika en plats där det går att fixa. Annars avgör lusten.

– Jag flyttar mig ofta och älskar att köra. Att mata mil är som mindfulness för mig, berättar Annika.

När hon kommer fram till en ny plats börjar hon ofta med en promenad.

– Jag kollar magkänslan. Känns det inte bra så åker jag någon annanstans. Annars tar jag bilder och filmar lite. Ofta tänder jag en brasa och tar det lugnt. Ibland träffar jag andra husbilsägare och då pratar vi och utbyter tips. Jag har fått en del nya vänner under de här åren men jag trivs också väldigt bra i mitt eget sällskap, säger Annika.

Hon gillar när vardagen är oförutsägbar.

– Jag vill kunna säga ja till möjligheter som kommer i min väg. Därför undviker jag att ha för många fasta planer.

Hittehunden blev resekompis

Som när Annika hälsade på en vän i Spanien och fick frågan om hon ville driva hans pensionat en tid. Annika tackade ja på stående fot och blev pensionatföreståndare i Sitges, utanför Barcelona, under några varma sommarmånader.

Sedan i fjol delar hon sin vardag med hittehunden Malenkii, från Ukraina. Även det var helt oplanerat. Annika hade kört Lilla Fina till Frankrike. Hennes följare ville att hon skulle lysa upp flödet i vintermörkret med bilder på sol och grönska.

– Så bröt kriget i Ukraina ut och det kändes fel att leta vårtecken medan människor flydde för sina liv, säger Annika.

Hon tog kontakt med en hjälporganisation och vände norrut.

– Då insåg jag vilken kraft det finns i sociala medier. När jag bad mina följare om bidrag så fick jag in 400 000 kronor på bara några veckor.

Pengarna gick till förnödenheter och hjälpinsatser på plats. Och när Annika lämnade Polen efter sex veckor gjorde hon det tillsammans med en ny liten resekompis.

– Det fanns ju mängder av övergivna hundar där. När en hjälparbetare frågade mig om jag kunde ta hand om en hund som var för liten för att sitta i bur med de andra, så sa jag ja direkt.

Och in flyttade Malenkii, en 1,2 kilo lätt yorkshireterrier, som var både undernärd och rädd.

– Tidigare har jag haft tikar av större raser. Så det var mycket nytt men allt löser sig, säger Annika och kliar Malenkii – vilket betyder mycket liten – under hakan.

Även om det har tagit tid att få en traumatiserad vovve att lita på henne så är de idag ett fint team som gör allt tillsammans.

Bok om livet i husbil

En av de vanligaste frågorna Annika får är om hon brukar känna sig rädd.

– Jag googlade på hur många som blivit mördade i husbil och fick noll träffar. Har man maximal otur så stöter man på någon som är sjuk, men då spelar det ingen roll var man bor, säger Annika.

Samtidigt har hon ett säkerhetstänk. Och inbrott förekommer, precis som i hus och lägenheter.

– Jag parkerar förstås inte bilen i ett ökänt område. Och jag lägger alltid mina glasögon och bilnycklar lättåtkomligt om jag skulle behöva åka iväg snabbt.

Annika dricker heller aldrig alkohol när hon är ensam ute.

– Jag vill alltid vara körklar. Men jag sover som en stock och skulle säkert inte vakna om någon gjorde inbrott, säger hon med ett skratt.

Från sina fyra barn har Annika bara fått stöttning.

– De är vana vid att jag går min egen väg. Min ena dotter älskar också att åka husbil och har semestrat med mig. På sikt hoppas jag att barnbarnen vill följa med, säger Annika.

I september i fjol kom Annikas första bok, Husbils-Annika: Största möjliga frihet på fyra hjul.

– När jag fick frågan av ett bokförlag tackade jag självklart ja, säger Annika. Det var så kul få skriva ner mina tankar och allt jag lärt mig under min tid som Husbils-Annika. Om jag kan inspirera någon att våga ta steget och följa sina drömmar så blir jag glad.