Anders, 82, driver Rosa Bussarna: ”Som jag känner nu kan jag hålla på i 20 år till”

Eskorterad av fyra polismotorcyklar rullade den 13 meter långa Scaniabussen ut ur Sundsvall. Destination: Indien. Det var lördagen den 5 juli 1969 och bakom ratten satt en då 26-årig ­Anders Eriksson.

– Vi startade på torget, minns Anders. Det var ett stort pådrag med både radio och tidningar.

Planen från början var att åtta killar skulle resa jorden runt tillsammans i den nyinköpta bussen. Men en månad före avfärd började den ena efter den andra droppa av. Till slut återstod endast Anders och kompisen Abbe.

Läs även: Kristina gjorde författardebut vid 62: ”Har man en dröm är det aldrig för sent”

– Vi räknade med att vara borta i ett år – och leka och ha kul, säger Anders. Då såg vi det bara som en rolig grej.

Att det sedan blev som det blev, att resan skulle utgöra starten för Anders livsverk Rosa Bussarna, hade han ­aldrig kunnat ana. Hur det, otaliga bussresor senare, känns – att hans reseföretag blivit en sådan succé – det har Anders, idag 82 år, svårt att finna ord för.

– Jag har inte hunnit känna efter, säger han med ett snett leende när vi träffas på Rosa Bussarnas kontor i Vasa­stan i Stockholm. Själv bor Anders i samma hus, fem ­våningar upp. Men större ­delen av sin vakna tid spen­derar han i den lilla djungel som utgör kontoret.

– Vi har 60 palmer här, ­berättar Anders. Det blir ett jäkla vattnande – det tar 40 minuter. Men det är det värt.

Sålde 400 par träskor

Anders växte upp i Ånge, i västra Medelpad. Föräldrarna drev hotell och 24 år gammal blev Anders Sveriges yngsta hotelldirektör. Men äventyret lockade, vilket ledde till den där allra första bussresan ut i världen tillsammans med Abbe.

För att finansiera resan hade kompisarna med sig 400 par träskor som såldes efter vägen. De tog även upp liftare vilket i slutänden gjorde att de kom hem med mer pengar än de haft med sig när de lämnade Sverige.

– Det var populärt att lifta då, säger Anders. På en parkeringsplats i utkanten av Paris stod 400 liftare. Vi tog med 30 av dem ner till Rivieran. De betalade 30 kronor var. Det var en massa pengar på den tiden.

Framtill på bussen hade de satt fast en skylt där det stod Bagdad. Det lät lite exotiskt, konstaterar Anders, och gjorde att liftare på vissa platser kom rusande mot bussen. ­Efter att ha rest runt i Europa ett tag tog sig de två vännerna slutligen hela vägen till Indien, men där fick Abbe ett telegram med ett dödsbesked vilket gjorde att de blev tvungna att vända hemåt.

– Annars hade vi fortsatt. Men nu kom vi hem efter sex–sju månader.

Födde barn på bussen

Anders lutar sig tillbaka och berättar sedan att en av de mest minnesvärda händelserna under resan var då en liten flicka föddes – ombord på bussen. Indien låg då bakom dem och de befann sig i Turkiet.

– Vi hade plockat upp ett ungt par som var på väg till England, säger Anders. Tanken var att de skulle åka med oss till Frankfurt. Men i Turkiet började tjejen få värkar. Som tur var fanns även två amerikanska sjuksköterskor och en barnmorska med på bussen.

Anders ler en aning när han fortsätter:

– Jag höll kontakt med ­paret i några år. De sa först att flickan skulle heta Scania, men det blev Carol.

Läs även: Annika bor i husbil på heltid: ”Jag gör precis vad jag vill”

Första resan gick till Indien

Hemma igen dröjde det inte länge innan Anders började längta efter ett nytt äventyr. 1970 annonserade han ut den första officiella bussresan, tur och retur Indien.

– 1000 spänn kostade det och jag fick sju betalande passagerare. Resten av platserna fylldes upp med liftare.

Nästa resa skedde 1972. Då med två bussar. Därifrån och framåt rullade det på mer ­organiserat. De första åren gick resorna i huvudsak till Indien. Senare blev äventyrsresor till Afrika populärt. Idag arrangerar Rosa Bussarna även andra typer av resor – till exempel cykelresor och vandringsresor. De klassiska längre äventyrsresorna i rosa buss går nu främst i Sydamerika och Afrika.

Att bussarna blev just rosa fanns det egentligen ingen djupare tanke bakom. Det var bara en rolig grej, menar ­Anders.

– Men färgen stack ut och jag tänkte att den kanske skulle locka fler tjejer, lägger han till. Jag gillar rosa. Fast det måste vara riktig ceriserosa. De första bussarna hade en färg mer åt det skära hållet.

Resenärerna för lördagsgodis

Har man en gång rest med Rosa Bussarna kallas man ­sedan ”pinkare” och det är inte ovanligt att resenärer återkommer.

I ett av de bakre rummen på kontoret, där vi satt oss för att samtala, är golvet fyllt av kassar med godis. Man är i full färd med att packa lördags­godispåsar inför nästkommande resa. Alla som reser med Rosa Bussarna får nämligen en godispåse varje lördag. I den första påsen man till­delas ligger det även en tandborste.

– Vi började med godis redan på 70-talet, det har blivit en grej folk kommer ihåg, ­berättar Anders – vars favoritgodis är Dumleklubbor.
Ibland får han frågan ”har ni kvar lördagsgodiset?”

– Självklart! Det kommer vi aldrig ta bort. Förra året köpte vi godis för 64 000 kronor.

Läs även: Ensamresenären Ingvar, 76, har åkt på 200 gruppresor: ”Inget blir bättre av att sitta hemma”

Sex dagar genom Sahara

Att han nu arrangerat resor i 55 år gör att Anders samlat på sig en hel del minnen – vissa trevligare än andra. Något av det värsta han upplevt under en resa med Rosa Bussarna var när han vid ett tillfälle 1978 skulle köra genom Iran.

– Det skulle hållas stora demonstrationer i Teheran. Vi visste om det och stannade en bit utanför stan på kvällen. Vi tänkte åka igenom när folk sov. Men polisen kom, vi fick inte stå där – så vi blev tvungna att åka vidare direkt. Vi fick glasflaskor kastade på bussen, passagerarna låg på golvet med madrasser över ­huvudena. Flera rutor blev förstörda, men som tur var klarade sig framrutan.

En fyra och en halv månader lång resa till Kenya, 1981, hör däremot till höjdpunk­terna. Specifikt körningen ­genom Saharaöknen minns Anders som en av sina bästa reseupplevelser.

– Det var sex dagars sandkörning, inga vägar. Vi hade 52 grader i skuggan tre dagar i rad. Men det var häftigt!

Drömmer om att bygga en djungelby

Man skulle kunna tro att Anders bockat av det mesta i resväg, men det finns fortfarande mycket han vill se och göra säger han.

– I september ska jag till Mongoliet och åka motorcykel i Gobiöknen. En annan grej jag funderat på i tio år är att bygga en djungelby i Filippinerna. Jag skulle vilja få tag i 100–150 ”pinkare” som vill bli delägare. Sedan ska de kunna resa dit och vara där när de vill. Jag tänker mig en by med bungalows, pool, servicehus – och romerska ringar och rep i palmerna. Man ska kunna leka och klättra. Jag är mycket för att leka.

Romerska ringar hänger även i kontorets tak. Dessa använder ­Anders tio gånger om dagen.

Läs även: Håkan, 74, springer maraton på Nordpolen – vill samla in pengar till fattiga barn

– Jag kan hänga i högst 40 minuter, förklarar han för ­fotografen efter att ha dragit sig upp i ringarna och snurrat runt ett halvt varv.

Att trappa ner – sluta jobba och sluta leka – finns inte på kartan.

– Som jag känner nu kan jag hålla på i 20 år till, säger Anders. Jag leder fortfarande en del resor. Det är mycket ­roligare än allt pappersarbete. Jag ska till Kashmir framöver, och för tre år sedan ledde jag en resa i Saudiarabien. Allra helst skulle jag köra buss i Afrika.