Här bor tre generationer på samma tomt: ”Detta är vår drömplats”

Det är en varm sommardag och förutom några bilar som hörs på långt håll är det alldeles tyst på ­Bianca Gustavssons gård, en gård hon delar med sin man och dottern Leia, 4 år, men även med sin mamma och pappa.

Friska vindar blåser över den öppna slätten nedanför tomten i det småländska skogslandskapet och jag får snart veta att de vackra vidderna kallas för ”Hultarps ängar”. Gården ligger söder om Virserum och här i idyllen bor alltså tre generationer på samma tomt.

Läs även: Systrarna Gittan och Kerstin flyttade ihop: ”Det bästa som kunde hända”

Bianca säger att det inte är helt ovanligt så här ute på landet, men människor från stan reagerar ofta. Enligt henne är det ett drömliv och hon fattar inte varför inte fler bor tillsammans med sina mor- eller farföräldrar.

När jag närmar mig huset börjar Biancas sambo Joakims jakthundar skälla och hoppar ivrigt upp och ner på burens inhägnad.

– Så fort Joakim får en ledig stund är han ute och jagar,­ ­säger Bianca när vi sedan kommer in till huset där man möts av en hel vägg som, till Biancas förtret, är prydd med makens jakttroféer.

Bor granne med föräldrarna

Både Bianca och hennes mamma Annika är uppvuxna i en av grannbyarna. Till en början bodde Biancas familj i ett hus i Korsberga, där Joakim växte upp, men eftersom han hade längtat efter en egen gård och de här husen stod tomma och öde kände de att det var dags för en flytt eftersom den förre ägaren förstod att marken skulle förvaltas väl.

– När Bianca berättade för mig att de skulle flytta hit sa jag på en gång, utan att ha ­frågat min man Åke, att jag flyttar med. Åke var till en början lite avvaktande till denna förändring men det gick ett tag och sedan hade vi med oss honom på tåget, säger Annika.

Den stora frågan är ju hur Bianca, och kanske framför allt svärsonen, reagerade på deras entusiasm? Men Bianca svarar att de inte kunde tänka sig en mer drömlik tillvaro än som en storfamilj på en och samma tomt, men i två olika hus.

Läs även: Familjen Green flyttade in i bokbuss: ”Villalivet är inget vi saknar”

– Ja, lite privat vill man ju vara. Till exempel fick vi ­redan från början bestämma att man måste knacka innan man går in i varandras hus. Det där har mamma blivit ­jättebra på, men det händer att pappa än idag klampar rakt in när vi till exempel ­sitter och äter frukost. Där har vi sagt ifrån, ­säger Bianca.

En annan oskriven regel ­familjen har är att man låter varandra vara när man får ­gäster.

– Har vi bjudit hit vänner till oss så får mamma och ­pappa hålla sig hemma i sitt hus och det samma gäller för oss när de får gäster.

Bra uppväxt i generationsboende

Det har nu gått tre år sedan den där sommaren då de tillsammans rensade ut tre hus och flyttade hit. Biancas morfar hade gått bort och de ville inte bo kvar på den tidigare gården.

– Det var dels Biancas hus, dels vårt men också mina ­föräldrars hus, säger Annika.

Ja, för generationsboende är ingenting nytt för kvinnorna i familjen. Både Bianca och Annika är själva uppvuxna så. Och för Bianca blev drömmen att bo nära sina föräldrar starkare när hon fick barn.

– Jag har känt ända sedan jag var liten att jag alltid har velat bo så här. Jag hade det så bra under uppväxten med min mormor och morfar och ville bo så med mina föräldrar. Jag vill ge Leia den uppväxten jag hade, säger Bianca.

Läs även: Johanna, 50, lever off grid i skogen: ”Mitt mål är att bli så självförsörjande som möjligt”

Hon har nästan fler minnen med sin mormor och morfar än med sin mamma och pappa ­eftersom de ofta jobbade. Och lite så blir det nu också. Att dottern Leia pratar om mormor och morfar mer än om sina föräldrar på förskolan är inget konstigt alls. Och om hon längtar efter mormor och morfar finns de bara åtta ­meter bort.

– Under hösten, när Joakim jagar och är borta så mycket, så känns det jättetryggt att mamma och pappa har så mycket tid för Leia.

Annika berättar att Leila och hon brukar göra mysiga utflykter tillsammans och när det blir kväll brukar de ta på sig sina ”aftonklänningar” innan de ska gå och lägga sig.

– Det blir mer festligt att byta om och gå och lägga sig då än om man skulle säga att vi ska ta på oss våra nattlinnen!

Hjälper varandra

Den största fördelen med att bo tillsammans över generationsgränserna är all hjälp man kan ge till varandra, men också all tid man vinner. Annika lovordar sin svärson som är snickare. Först renoverade han det hus som hans svärföräldrar skulle bo i och därefter tog han tag i deras eget.

– Han har fixat allt på fritiden, byggt ut, bytt avlopp och mycket mer.

Joakim, å andra sidan, lovordar Annikas mat.

– Hon lagar otroligt god mat och nu när jag har renoverat vårt eget kök har det varit mest praktiskt att vi ätit hos dem i deras hus, säger Joakim som kommit in i köket för att ta sig en kopp kaffe.

Ingen av dem räknar kronor. Det är ”ett givande och tagande beroende på vart man befinner sig i livet”.

– Vi tänker att den ekonomiska biten jämnar ut sig med tiden. Om man skulle vara känslig och hela tiden tänka på vem som har betalat vad så tror jag det skulle bli svårt att leva så här i längden.

Läs även: Margareta blev entreprenör och influencer efter 50: ”Det är bara att köra”

Men under samtalets gång kryper det fram att Annika är den som tar största ansvaret kring maten för hela storfamiljen även när det inte pågår någon renovering. Ja, även tvätten. Och på frågan om inte Bianca kan känna att de blir curlade, förklarar hon att de nästan varken hinner städa, tvätta eller laga mat för Annika är nästan alltid steget före och på så vis får hon ­nästan skylla sig själv.

– Hon tycker ju om det också, säger Bianca och Annika nickar instämmande.

Så länge Annika och Åke orkar så är det naturligt för dem att hjälpa till så mycket de kan. Sedan kommer en tid då de blir gamla och kanske sjuka då de inte kommer orka lika mycket.

– Då är det vår skyldighet att ta hand om mamma och pappa. Då är det förmodligen jag som lagar all mat. Just nu hjälper mamma och pappa oss jättemycket, inte minst med Leia. Men senare kan vi hjälpa dem, precis som mamma och pappa gjorde med mormor och morfar. Det är det som är så fint med ett sådant här boende – vi har alltid varandra. Normen är kanske inte att bo så här så numera, men det funkar jättebra för oss.

Blir lugn av att ha familjen samlad

Annika och Åke har rest en hel del genom åren och varit i nästan alla jordens hörn, men sedan de flyttade in här på ­gården har det där resebehovet avtagit. Hon tycker också att hon varvat ner och blivit lugnare som person. Det gör något med själen att ha familjen samlad på ett och samma ställe.

– Jag trivs bäst med att bara lulla runt här om dagarna. Joakim har byggt altanen så att vi har en perfekt plats var­ifrån vi kan sitta och njuta av solnedgångarna. Nej, nu vill jag inte resa längre. Detta är vår drömplats och vi har allt vi behöver här, framför allt barn och barnbarn. Folk som hälsar på oss brukar säga att vi lever som i ett paradis.

– Jag har bara en dröm just nu och det är att gå i pension så jag kan tillbringa all tid här, säger Annika.

Det är tyst en stund men ­sedan medger Annika att det inte heller vore fel med ett växthus på tomten. Det kanske Joakim har tid med
snart?

Läs även: Familjehemmet blev Williams räddning: ”Utan Paula och Patrik hade jag inte kommit så här långt”