När min man plötsligt dog visade mina döttrar sin girighet

Min man dog för några månader sedan. Han var 67 år, och vi hade sett fram emot att han skulle gå i pension. Vi hade sparat till resor, gjort upp planer och hade flera drömmar.

Men så skulle det inte bli. Jens gick bort, plötsligt och oväntat på grund av en hjärtinfarkt på jobbet. Han var död innan ambulansen kom.

Dagarna som följde blev en mardröm. Våra barn tog hand om det som behövde ordnas i samband med begravningen. Men sen började det försiktigt, omärkligt och gradvis, kom antydningarna från mina två döttrar om att det måste ordnas papper som berättade vem som skulle ärva vad och när.

Jag var ensam kvar i det stora huset med alla de vackra, gamla sakerna som hade funnits i Jens familj i generationer. Allt var väl omhändertaget, och vi hade blandat antikviteter med möbler och föremål av nyare datum.

Jag fick ständiga frågor om arvet. 

”Testamente? Men ni är ju våra bröstarvingar, och ni kan väl dela i lugnt och sansat”, sa jag undrande. Men de gav sig inte. Och innan jag visste ordet av hade Gry fått en smideslampa och Vera ett skrivbord.

Relationer

Läs även: Jag gifte mig med fel man – och blev kär i min svåger

Jag ångrade mig genast. Jag tyckte mycket illa om den tomma plats som skrivbordet lämnat efter sig. Den mörka hörnan, där lampan hade lyst upp, tyckte jag inte heller om.

Tiden gick, och det slutade med att de fick fler saker. Eller fick och fick, det var snarare så att de nästan krävde att få det de pekade på. Visserligen handlade det bara om småsaker, en kanna, några gamla syltburkar, en gungstol ... Jag började känna mig pressad att ge ifrån mig saker, men kunde ändå inte förmå mig att säga nej.

Jag antydde för min son Thor och min svärdotter Karin vad som pågick. De bad mig vägra ge ifrån mig sakerna. ”Inget av dina barn kan kräva någonting alls av dig”, sa Karin gång på gång.

En dag upptäckte jag till min förvåning mina två döttrar hos mig. Jag kom hem från en kaffestund hos grannen och såg deras bilar. 

De hörde mig inte när jag låste upp och gick in i köket. Jag däremot hade inga problem att höra deras skarpa röster. Vad var det som hände? Grälade de?

Hemmets Journal Relationer

Läs även: Min syster har lånat massor av pengar av våra föräldrar

Bad inte om ursäkt

”Sekretären ska jag ha”, sa Gry. ”Jaså! Nej, jag ska se till att sekretären blir min. Dessutom är det på tiden att någon får mamma att reda upp det här. Hur länge har hon tänkt sitta med allt i det här enorma huset? Vi måste prata med Thor och …”

När Vera upptäckte mig i dörren tystnade hon tvärt.

”Jag kan inte tro det här”, var allt jag lyckades säga innan jag sjönk ner i en stol. Väntade de bara på att jag skulle bli gammal och dement?

Ingen av dem bad om ursäkt. De sa bara att jag måste komma till sans, de ville ju bara mitt ”bästa”.

 ”Det är farligt för en gammal dam att bo ensam med så många dyrbara föremål omkring sig”, sa Vera.

Relationer

Läs även: Svärmor invaderar vårt hem – min man säger ingenting

Jag satt fortfarande i stolen när Thor och Karin tittade in. Förskräckta frågade de vad det var som bekymrade mig. När jag till slut lyckades berätta den sorgliga historien suckade Thor uppgivet. 

Därefter berättade han att Vera hade sålt skrivbordet för ett femsiffrigt belopp, men det hade ingen, förrän nu, haft hjärta att berätta för mig.

Redan veckan därpå var mina döttrar på plats igen. Men nu var gränsen definitivt nådd för min del. 

Lyckligtvis hade sårigheten gett vika för sund ilska. Jag låtsades som ingenting. 

Jag bad dem komma in, serverade kaffe och tog fram lite kaka. De pratade och pratade som om ingenting hade hänt, men jag kände mina döttrar väl och visste att kallpratet var en inledning.

Och mycket riktigt, efter kaffet började de vandra runt i vardagsrummet, studera tavlorna på väggarna, dra ut lådor och skåp medan de pratade om allt och ingenting. Plötsligt stod Gry mitt på golvet med en kristallkaraff i händerna. 

Kristallkaraffen och de tillhörande glasen var bröllopsgåvan från mina svärföräldrar. ”Den här har du väl ändå ingen användning för längre”, sa hon och såg på mig.

”Ingen tar med sig en enda sak från mitt hem. Ni får i stället ha tålamod och vänta tills jag dör”, sa jag bryskt.

”Men mamma då. Vad är det för prat?”, fortsatte hon. ”Dessutom är ju det mesta i huset egentligen från pappas familj, och du …”

Jag orkade inte höra mer. Jag pekade bara mot dörren och bad dem lämna mitt hem. När de gick började jag gråta. Men snart torkade jag tårarna, och efter ett telefonsamtal med Karin kände jag mig bättre.

Hemmets Journal Relationer

Läs även: Varför ska gifta par skriva testamente?

Nu, knappt 14 dagar efter den här uppståndelsen, sitter jag och väntar på dem, alla mina barn. Jag har kokat kaffe, bakat kaka och frallor. Eftermiddagen ska användas till att upprätta ett specificerat testamente. 

Vi ska tillsammans gå igenom varje enskilt värdeföremål och ta reda på vem som ska ha vad. Det här borde inte behövas, men jag förstår nu att det kan uppstå gräl och livslång ovänskap om detta inte görs mycket noggrant.

Jag hoppas att den här kvällen ska sluta i fred och samförstånd. 

Alla ska få välja vad de vill ha, om de lyckas komma överens är upp till dem. Men en sak är säker, ingenting ska ut ur huset förrän jag är borta.

Jag är full av livslust och livsglädje. Så länge jag har hälsan och drivkraften kvar vill jag bo i mitt eget hem, omgiven av de saker jag tycker om och är van vid att ha omkring mig. 

Hemmets Journal Relationer

Läs även: Vi vill att våra barn väntar med att ta del av arvet

Artikeln publicerades först hos Klikk.no, som också är en del av Story House Egmont. Artikeln är översatt och redigerad. Namnen i texten har ändrats för att värna om de inblandades anonymitet.