I februari 1978 ockuperades en lägenhet på Kungsgatan i Norrköping av ett gäng ungdomar. Lägenheten låg i det rivningshotade kvarteret Barken och skulle snart jämnas med marken för att göra plats för en fyrfilig genomfartsled. De unga husockupanterna hade fått nog av den stora rivningshysteri som dragit fram genom staden sedan 60-talet. Nu tog de upp kampen mot kommunen och byggbolaget för att försöka skydda den historiska byggnaden.
Det var inte bara i Norrköping man tröttnat på att gammal bebyggelse försvann. 1960 och -70-talens stora rivningsvåg drabbade så gott som hela landet. Under en period på 15 år försvann över 100 000 lägenheter byggda före 1901. Enligt Arkitektupproret revs mer än 40 procent av de svenska städerna, alltifrån trähus från 1700-talet och flerfamiljshus i putsat tegel, till gamla trädgårdsstäder och stadspalats. Bara i Norrköping, som fick epitetet ”Rivningsstaden”, försvann mer än hälften av den äldre bebyggelsen.
Att vårda och renovera gammal bebyggelse ansågs alltför kostsamt och tidskrävande så när det skulle göras plats för parkeringshus, vägar och köpcenter valde man helt enkelt att riva och börja om från början.
Protesterna räddade inte husen
I slutet av 1970-talet hade många tröttnat på rivningsvern och det pågick folkliga protester i flera svenska städer. I Stockholm deltog omkring 300 personer på olika sätt i en ockupation av fyra rivningshotade bostadshus på Södermalm. Den så kallade Mullvadsockupationen pågick i nästan ett år och väckte stor uppmärksamhet.
Men varken i Stockholm eller Norrköping lyckades ockupanterna rädda de gamla husen. Som tur var höll den stora rivningsvågen på att ebba ut. Några år tidigare, 1975, hade Europarådet utlyst det Europeiska Byggnadsvårdsåret för att uppmärksamma de kulturhistoriska värden som finns i äldre byggnader och miljöer. Här i Sverige marknadsfördes året under parollen ”Låt husen leva!” och initiativet ledde bland annat till bildandet av Byggnadsvårdsföreningen.
Byggnadsvårdsföreningen 50 år
Idag arbetar de för att skydda, vårda och bevara svenska bebyggelsemiljöer från alla tider. Helena Hammarskiöld är projektledare på Byggnadsvårdsföreningen och enligt henne rivs fortfarande alldeles för många fullt fungerande hus – även sådana som inte är särskilt gamla.
– Här kan byggnadsvården göra skillnad genom kunskap om hur man tar tillvara och återbrukar de hus som redan är byggda. Jubileumsåret är ett fint tillfälle för oss alla i branschen och för den intresserade allmänheten att prata om byggnadsvård och varför den är viktig i vårt samhälle.
Enligt Helena har det gjorts stora framsteg de senaste 50 åren. Förutom att Svenska Byggnadsvårdsföreningen bildades har det också startats en rad utbildningar för såväl byggnadsantikvarier som hantverkare, och fler är på gång.
– Idag finns ju en marknad för bra byggnadsvårdsmaterial, som linoljefärg och slamfärg, och återbrukade detaljer som fönster och dörrar. Det har startats byggnadsvårdscentrum där man kan få hjälp med rådgivning och länsmuseerna har tagit en mer aktiv roll som folkbildare i frågor som rör hus och bebyggelse.
Intresset för byggnadsvård växer
För den som vill förkovra sig finns idag mängder av böcker och tidskrifter inom ämnet. På SVT har program som ”Det sitter i väggarna”, ”Nytt liv i gamla hus” och ”Rätta virket” lockat en storpublik de senaste åren. Allmänhetens intresse för byggnadsvård har vuxit stadigt det senaste decenniet, men samtidigt har forskare varnat för att Sverige står inför en ny rivningsvåg. I många städer hotas återigen gamla miljöer när nya bostadsområden och vägar ska byggas. Enligt Helena Hammarskiöld återspeglas inte allmänhetens intresse för byggnadsvård tillräckligt i samhällsplaneringen. Än behövs mer kunskap om fördelarna med att renovera och återbruka material. Och det finns många, enligt Helena. Förutom glädjen att ta tillvara och förädla ett gammalt hus så blir det mycket billigare. Dessutom är det en miljöfråga.
– Traditionella byggmaterial är nästan alltid mer miljövänliga och funkar bäst i en äldre miljö. Även mer sentida hus är väl värda att vårda. Det finns alltid en tanke med ett originalhus och börjar man byta ut och göra om så är risken att huset förlorar sin karaktär.
Svenska Byggnadsvårdsföreningen menar att äldre bebyggelse borde ses som materialiserad historia. Den hjälper oss att förstå vår dåtid och är något vi alla delar upplevelser av. Genom att underhålla och renovera istället för att riva och bygga nytt bevarar vi vårt gemensamma kulturarv.
