Du skildrar en medelålders målare som beslutat sig för att göra klart en sista lägenhet. Så ödesmättat – berätta mer!
– Ja, det finns ett mörker i berättelsen. Vi lär känna Stefan, en person som under många år skjutit ut sig själv ur sitt liv och nu bestämt sig för att han inte längre vill leva. De han borde hållit nära sig har han skapat avstånd till, och nu är han ensam, pank och hans bil har gått sönder. Genom personer han träffar i sitt jobb får vi följa vad som har hänt i hans liv. Med andra förutsättningar och bättre impulskontroll hade hans liv förmodligen kunnat ta en annan riktning. Men ja, där han är nu är det mörkt. Sedan finns det ju också humor när det är som jävligast. Det har jag försökt skriva fram.
”Jag ville skriva om en person som hamnade i kläm mellan sina egna drömmar och de faktiska förutsättningar verkligheten gett honom”
Det är en roman som dyker ner i klassfrågor och det allt hårdare samhällsklimatet. Varför vill du skildra det?
– Det intresserar mig och jag vet något om det. Jag minns den här tiden mycket väl, runt 80- och 90-tal skedde en samhällsomvandling i vårt land och mycket var underbart. Först fick vi plockgodis, pastellfärgade träningsoveraller och bärbara telefoner. Sverige blev lite mindre konformt och idealen förändrades, PG Gyllenhammar blev en posterboy för alla företagsledare och att vara egenföretagare blev hett. Jag ville skriva om en person som rycktes med i det här och ville vara modern och skapa sin egen framtid, men som hamnade i kläm mellan sina egna drömmar och de faktiska förutsättningar verkligheten gett honom. När finanskrisen slog till i början av 90-talet var det förödande för många. Så berättelsen rör sig från Sverige här och nu till där och då, och likheterna är många.
Räcker det med en dröm för att lyckas?
– Nej, det tror jag inte. Inte för de flesta av oss. Du har avsevärt bättre start om du kommer från en stadig familj. Du är hjälpt av kontakter och ingångar, tjänster och gentjänster. Utbildning. Var du bor. Allt sådant spelar roll.
