Var tjugonde svensk har lungsjukdomen KOL. De flesta utan att veta om det. Mindre än var femte har nämligen diagnos. Anette Lantz, 44 år, i Lysekil, är en av dem som vet om att hon har sjukdomen. Det var bristen på ork som gjorde att hon sökte hjälp och fick veta att hon lider av KOL. Vanliga symtom är andfåddhet, hosta, trötthet och upprepade förkylningar som inte riktigt vill gå över.
– Jag kunde inte längre gå uppför backen där jag bor utan att bli svimfärdig av andnöd, det var som att försöka andas ut genom ett sugrör, och hjärtat bultade av ansträngningen, beskriver hon.
Just den här dagen märks utåt sett ingenting av hennes sjukdom. Anette promenerar med spänst i steget och utan någon som helst antydan till flåsighet. Det är fem månader sedan hon fimpade för gott nu. Och hon njuter av den salta havsluften på Västkusten, där hon bor.
– Jag orkar mycket mer än tidigare, och familj och vänner säger att jag fått mer lyster och bättre färg i ansiktet, säger Anette, som tycker att hennes livskvalitet förbättrats betydligt efter diagnosen och rökstoppet.
I stadium två av fyra
Bakom den positiva fasaden är sanningen att hon bara har hälften av sin lungkapacitet kvar. Och det som gått förlorat, kan hon aldrig få tillbaka. Hon fångades upp av vården i stadium två av fyra, i sin sjukdom.
– Jag trodde inte att mina lungor var så illa skadade. Jag bröt ihop och började gråta när jag fick beskedet. Jag skrämdes av att sjukdomen hade gått så långt. Sköterskan beskrev mina lungor som “två slappa icakassar utan någon som helst elasticitet”. Båda mina föräldrar är före detta rökare och har KOL, och har tjatat på mig att sluta röka.
– Nu är jag glad att jag sökte vård. Men jag önskar förstås att jag gjort ett lungfunktionstest tidigare, och kunnat bromsa försämringen innan den gått så långt, men det tjänar ingenting till att vara efterklok.
Första blosset tog hon som 14-åring.
– Jag lurade mig själv, tänkte att bara andra blir sjuka av cigaretter, inte jag.
Nu vilar hon i vetskapen av att sjukdomsförloppet har saktat in, och inte försämras med samma hastighet längre. Det finns ingen bot. Men hon kan leva ett friskare liv framöver, än om hon inte slutat röka.
Hon promenerar varje dag för hälsans skull, för att bli av med de åtta extra kilon som hon lagt på sig efter rökstoppet – och för att hon numera orkar.
– Jag tänker leva ett tag till, och har goda förutsättningar för det nu när försämringen av lungorna har bromsats upp.
Sin sjukdom är inget hon pratar så mycket om med sina vänner – få av dem röker.
– För mig är KOL en “skämssjukdom”, och jag tycker att jag får skylla mig själv, eftersom jag anser att jag har tillverkat sjukdomen själv. Jag visste redan som tonåring att det var farligt att röka, att jag kunde få cancer till exempel.
Hon tänker att attityden behöver förändras gentemot rökare, som söker vård.
– Som rökare känner man sig som en sämre sortens människa. Man är rädd att bli skälld på och bli sämre behandlad med hänvisning till att man ju vet hur farligt det är att röka.
Uppmanar att testa lungorna
Att hon trots allt ställer upp på en intervju och blir ett ansikte utåt för kvinnor som har KOL, är ett sätt att uppmana medsystrar (och bröder) som röker att gå och kolla sina lungor och ta ansvar för sin hälsa.
– Ett sätt att få fler att testa sig är att göra det lite mindre dramatiskt, till exempel att ha spirometridagar i köpcentrum där man spontant kan gå och testa sin lungfunktion. Sedan behövs mer upplysning om KOL. Genom att prata om att jag har KOL, hoppas jag göra sjukdomen mindre fylld av skam och skuld.
Av Mia Coull
