”Både jag och mamma fick bröstcancer”

Hon hade just spelat en handbollsmatch. Annika Gustafsson stod i omklädningsrummet och snuddade vid sitt högra bröst med handen. Det fanns något där, två hårda knölar. 
– Jag kände ingen större oro. Det var först när jag berättade det för en lagkompis med erfarenhet av bröstcancer som jag bestämde mig för att ta tag i det, berättar hon.
Annika sneglar på sin mamma, Margareta Törnqvist, som sitter bredvid med en kopp kaffe framför sig. Vi har träffats på ett konditori i Upplands Väsby för att prata om den där decemberdagen 2000, och vad som hände sedan.
Annika var 35 år och nyutbildad lärare. Hon levde ett aktivt familjeliv med maken Magni och barnen Richard och Kimberly, då 11 och 12 år gamla. Hon sportade mycket och kände sig stark och pigg. Att hon skulle ha en allvarlig sjukdom “fanns inte i medvetandet”.
– Jag ringde mamma och sa “Jag har knölar i bröstet!” Då svarade hon något i stil med: “Det har väl alla? Brösten är fulla av körtlar”. 
– Gjorde jag? säger Margareta.
Annika nickar.

“Det borde ha varit jag”

Hon fick tid för mammografi, och snart togs vävnadsprov från knutorna. 
Efter några dagar ringde en läkare som bad Annika komma för att se på provsvaren. Margareta följde med. Efteråt hade de planerat att titta på skrivbord till Kimberlys och Richards nya rum.
På läkarmottagningen fick Annika beskedet: hon hade bröstcancer och skulle opereras inom kort.
– Det var en chock. Bara ordet: cancer. Det kändes så slutgiltigt. Jag visste att bröstcancer var extremt ovanligt för någon som var så ung som jag. Ändå hände det, säger hon.
Margareta, som väntat i korridoren, fick beskedet av Annika.
– Det första jag tänkte var: “Det borde ha varit jag.” Det var inte rättvist. Hon var ju så ung, och hade barn att ta hand om. Vi stod där och grät tillsammans. 
Trots det som hänt bestämde sig Annika och Margareta för att titta på möbler som planerat.
 – Vi var väl omtumlade, antar jag. Jag minns att Annika sa att barnen behövde skrivbord ändå, även om hon skulle dö, säger Margareta.
– Sa jag verkligen det?
Annika skakar på huvudet och fortsätter:
– Vissa saker är helt borta. Jag vet inte om det beror på behandlingen eller på själva upplevelsen. Det är tur att vi kan fylla i varandras luckor, säger hon.
Efter shoppingturen gick Annika hem för att ge det svåra beskedet till Magni och barnen. Margareta åkte de 15 milen hem till Arboga för att berätta för maken Rolf, Annikas pappa.
– Alla blev såklart ledsna och oroliga, säger Annika.
Hon tystnar för en stund och tittar bort innan hon fortsätter:
– Kimberly tog det ganska bra – hon kunde prata om det – men för Richard var det tuffare. Vetskapen att ens förälder kan dö är svår att bära för ett barn.   
De närmaste veckorna gick husrenoveringen som Annika och Magni hållit på med hela hösten in i en ny fas.
– Plötsligt blev det så bråttom att få vardagsrummet och barnens rum klara så att vi skulle få en fin jul tillsammans. “Tänk om det blir vår sista”, tänkte vi.
Det blev en tung julhelg för familjen och släkten.

Då blev jag sjuk

I början av januari opererades Annika på Karolinska sjukhuset i Stockholm.  
– Om jag hade känt mig frisk innan, blev jag sjuk i samma stund jag vaknade upp ur nark-osen. Jag kände en brännande smärta i såren och fick morfin för att stå ut. Hela högra bröstet hade tagits bort, och även lymfkörtlarna i armhålan. Samtidigt fick jag ett konstgjort bröst.
Margareta var med på sjukhuset, och på alla behandlingar som följde. Cytostatikabehandlingen var tuff. På kvällarna mådde Annika illa och kräktes. Efter en tid började hon tappa håret. Magni hjälpte henne raka bort det som fanns kvar.
 Mitt i oron fanns skrattet ändå där:
– Jag minns när jag provade ut en peruk och mamma och barnen var med. Vi testade en massa konstiga frisyrer och hade väldigt kul tillsammans.
Annika upplevde inte tiden efter operationen som särskilt mörk.
– Just då var jag helt koncentrerad på att röra mig, äta bra och parera alla biverkningar för att komma i form till nästa behandling. Det var som om jag förde ett krig mot sjukdomen. “Jag ska överleva”, tänkte jag. Något annat fanns inte. Jag var mycket ute i naturen och väldigt engagerad i barnen och deras skola.

Även Margareta drabbad

Månaderna gick och Annika kände sig starkare och starkare. Håret kom tillbaka och hon började spela handboll igen. Efter ett halvår var hon tillbaka på skolan där hon jobbar. 
– Men det var för tidigt, visade det sig. Arbetsbelastningen var hög och jag var inte så stark som jag trodde. Dessutom började Richard må dåligt och ville inte gå till skolan. Jag gick in i väggen rejält och blev sjukskriven i ytterligare ett halvår. Efter det var jag redo att börja jobba.
– Jag har aldrig sagt till mig själv: “Nu är jag frisk.” Har man en gång varit sjuk sänker man nog aldrig garden helt, säger hon.
Hennes mamma håller med. Åtta år efter Annikas bröstcancerdiagnos upptäckte Margareta en knöl i sitt vänstra bröst.
– Jag stelnade till när jag kände den.  Det var som om jag hade väntat på det ända sedan Annika blev sjuk. Det var ju jag som “borde” ha blivit sjuk, säger hon.
Efter en vecka fick hon tid för undersökning och vävnadsprov. Nu var det Annikas tur att följa med till sjukhuset.
Efter några dagar blev Margareta kallad till mottagningen i Västerås och fick då beskedet att även hon hade fått bröst­cancer.
– Självklart var det tråkigt, men det var mycket, mycket värre när det drabbade Annika. Jag hade inga små barn att ta hand om och hade dessutom sett hur bra det kan gå.
– Att även mamma fick bröstcancer var hemsk, flikar Annika in. Klart att vi alla var ledsna. Men det satte också i gång en massa funderingar kring om det fanns ärftliga orsaker. Vi blev oroliga för om Kimberly och Lina, min storebror Tonnys dotter, hade förhöjda risker.
Margareta opererades, men bara en “tårtbit” av bröstet togs bort.
– Annika hade ju två knölar och jag tror att de tog bort hela hennes bröst för säkerhets skull eftersom hon var så ung.
 Efter operationen väntade cytostatikabehandling och även strålning, eftersom cancern hade spritt sig till lymfkörtlarna i armhålan.
– Jag minns att jag satt på Linas studentfest med peruk och stora tuschstreck under kläderna. Strecken markerade hur de skulle rikta strålarna vid behandlingen två dagar senare.
Varje dag under hela sommaren körde Rolf henne de 14 milen fram och tillbaka till Västerås, där hon fick strålbehandlingen. Under den här tiden hade Annika och Margareta tät kontakt och sågs ofta.
– Ibland var det svårt. Trots att alla ställde upp fanns det stunder då jag inte kände mig lika sedd som Annika. Det var som om alla bara förutsatte att det skulle gå bra även för mig, säger Margareta.

Stöttar varandra

I dag har det gått mer än sex år sedan hon fick diagnosen och cancern har inte kommit tillbaka.
– Konstigt nog har jag fortfarande ont i bröstet, men annars mår jag bra, säger hon.
Barnbarnen har en något förhöjd risk jämfört med genomsnittet att drabbas.
– Kimberly har redan börjat gå på mammografi. Det är bra att känna till riskerna, säger Margareta.
Att hon och Annika har gått igenom samma sak har gjort att de kunnat stötta varandra på ett särskilt sätt. Nära varandra har de alltid varit.
– Men i grund och botten är vi inte särskilt “pratiga”. Vi har faktiskt inte nämnt cancern på länge. Vi är mer sådana som gör saker tillsammans.

Av Maria Fröjdh

Så undersöker du dina bröst