När den brittiska artisten Julian Cope var tolv år gammal fick han huvudrollen i skolans uppsättning av “Oliver Twist”, och han var så duktig att han fick stående ovationer. “Alla” (naturligtvis främst barnens föräldrar och tjejerna) älskade honom.
Det ledde så klart till hat.
Av killarna.
Som blev avundsjuka. Och började mobba honom. De jagade honom i korridorerna och skrek: ”Julie-Anne, du är underbar! Sjung för oss! Ge oss en puss!”
Och vet ni vad den här långa, taniga tolvåriga pojken gjorde? Jo, han rusade fram till den största av dem. En skräckinjagande femtonårig mobbande kille. Och kastade sig om hans hals och gav honom en puss. Eller, snarare en slemmig, djup tungkyss. I hela trettio sekunder.
Det var trettio sekunder som förändrade Julian Copes liv. Både på kort och lång sikt. Grabbarna slutade omedelbart att reta honom. Och, som han skriver i sin briljanta självbiografi “Head on”, från den dagen vågade INGEN närma sig honom. Han menar att den där händelsen förändrade hans liv för alltid. Han blev så stärkt av det att det kändes som att han var fullständigt fri att vara den människa han ville vara. Precis så smart eller begåvad eller knäpp eller rolig eller annorlunda han ville.
Det är mycket svårt att hålla tillbaka tårarna när man läser om den så otroligt modiga tolvåriga Julian Cope. Som liksom på eget bevåg – utan något som helst “antimobbningsprogram” lyckades bemästra sin situation och komma ut som en vinnare. For life!
För vartenda litet barn som inser sitt eget värde och får leva och vara som hen vill är en seger.
Och jag tror att det är exakt så här man sätter stopp för mobbarna, att med en gnutta humor visa att det de säger eller gör liksom inte får fäste. Bara för att man “håller med” mobbarna om vad det nu må vara så betyder det ju inte det.
Om mobbaren ropar: “Glömde du ta av dig pyjamasen i morse”, ropar man helt enkelt tillbaka: “Shit, tack! Jag måste ha varit helt förvirrad som gick till skolan i pyjamas.” Hur ska mobbaren fortsätta då?
En “gås” med humor är vapnet mot all mobbning.
Sedan återstår det bara att få de små utsatta barnen att våga stå upp för sig själva som Julian Cope. Vilket naturligtvis är lättare sagt än gjort. Men om man fick drömma. Och det fick Julian Copes ord mig att börja göra.
Drömma om en bättre värld.
