Annika Lantz om nya lugnet efter cancern och utmattningen: ”Jag uppskattar oerhört att allt är som vanligt”

Inför porträttintervjuer med offentliga personer är det kutym att kommunikationen går via presskontakter eller andra mellanhänder. I de flesta fall har man som journalist inte utbytt ett enda ord med huvudpersonen själv innan man till slut träffas för intervju. Annika Lantz tillhör ett annat släkte. Så snart hon tackat ja till medverkan tar hon över mejlkonversationen från den pressansvariga på Sveriges Radio som jag vänt mig till. Under de kommande veckorna håller vi sporadisk kontakt som intensifieras dagarna innan intervjun. Annika hör av sig och undrar om vi har tänkt inleda med ­fotografering eller intervju, hur hon ska klä sig – ”sommarnätt eller vintermys?” – och om jag har någon intolerans som hon bör veta om innan hon skickar ut sin ”rara man” för att köpa bullar till oss.

Ofta innehåller meddelandena någon liten självironisk blinkning eller komisk knorr. När jag strax innan utsatt klockslag skickar ett mejl och förvarnar om att jag gått vilse i hennes bostadsområde och därför kan bli något sen i väntan på räddning av fotograf ­Peter Knutson replikerar hon blixtsnabbt: ”Haha, lätt gjort i denna förort. Hojta om skallgångskedja behövs.” Då vi ­några minuter senare ringer på dörren öppnar Annika med ett leende som går från öra till öra.

– Det var bara bra att ni kom lite sent. Igår var vi på utdelningen av Stora journalistpriset med tillhörande middag. Jag kom inte i säng förrän klockan två i natt, förklarar hon och presenterar oss för maken Tomas som liksom hon själv jobbar hemifrån denna fredagseftermiddag.

Växte upp i Sätra

Sedan de två barnen flyttat hemifrån huserar paret ensamma i 1930-tals­huset i södra Stockholm, icke att förglömma i sällskap av katten Bosse som Annika senare ska introducera mig för. Några tunnelbanestationer ännu längre söderut ligger radhusområdet i Sätra där hon växte upp med föräldrar och två äldre syskon. Än i dag hyser Annika en så stor kärlek till Sätra att hon seriöst funderar på att tatuera in stadsdelens mest kända landmärke, vattentornet, någonstans på kroppen.

– Jag minns min uppväxt där som väldigt idyllisk. Mamma jobbade som dagbarnvårdare och var hemma hela tiden, pappa som var hållfasthetsingenjör jobbade hela tiden. Det var aldrig några stora konflikter i vårt hem. När jag var fyra år flyttade vi till Algeriet på grund av pappas arbete. Mamma har berättat att jag diagnosticerades med barn­depression under den tiden eftersom jag inte hade något att göra när mina syskon Pia och Mikael var i skolan, men själv kommer jag inte ihåg det.

Måendet förbättrades avsevärt när Annika fick börja i en internationell skola där hon var en av sju elever och den enda förstaklassaren. Efter knappt tre år i ­Alger flyttade familjen tillbaka Sätra.

– Det var underbart att komma hem igen, men det blev en tuff omställning att börja i den stora Sätraskolan. Jag var helt chockad över hur mycket folk det var där. Som barn var jag ganska blyg och tillbakadragen. Samtidigt närde jag den sinnessjuka drömmen om att jag skulle bli skådis.

Ville bli skådespelare

Efter många års agerande på Vår teater gick Annika en ettårig teaterutbildning. Den stora målsättningen var att komma in på någon av landets teaterhögskolor. Sammanlagt sökte hon fem gånger – två i Stockholm, två i Göteborg och en i Malmö. Hemma i Sätra hade föräldrarna en champagneflaska i ­beredskap för den dag då Annikas namn skulle finnas med på listan över de antagna. Att flaskan aldrig kunde korkas upp – åtminstone inte av det skäl det var tänkt – menar Annika ­berodde på att hon sökte sig till skådespelaryrket av fel anledning.

– Jag tror helt enkelt att jag inte hade något att berätta. Egentligen ville jag nog bara bli sedd och känd. Någon speciellt duktig skådis var jag inte. Jag fattade ju efter ett tag att jag inte var tillräckligt bra. Ändå var det väldigt plågsamt och omvälvande att ge upp skådespelardrömmen. Det jobbigaste var att jag var tvungen att hitta på ­något nytt att göra.

Reservlösningen blev att börja plugga idé- och lärdomshistoria och film­vetenskap på Stockholms universitet. Vid samma lärosäte fanns barndomsvännen Camilla Kvartoft som var ordförande för studentradion.

– Camilla frågade om jag ville komma dit och recensera filmer. Till skillnad från henne var jag ingen stor radiolyssnare. Camilla var så duktig. Det var hon som lärde mig hur man läser nyheter. När jag började med radio föll allt på plats. Jag fick stå i centrum och vara kreativ. Även om jag inte hade någon jättespännande historia att bidra med kunde jag prata om samtiden och berätta om mina egna upplevelser.

Annika Lantz har jobbat på Sveriges Radio i över 30 år

Ett kassettband med smakprov på ­Annikas insatser från studentradion gav henne ett sommarvikariat på Radio Stockholm.

– Först anställdes jag som nyhetsreporter, men det var inte lyckat. Jag tyckte det var hemskt att gå fram till någon med en mick. Det kändes som om jag våldförde mig på folk. Eftersom jag är 1,58 centimeter kort kände jag mig som en knattereporter. Och ingen journalistutbildning hade jag heller.

Ledningen insåg snabbt att deras nyförvärv hörde bättre hemma inne i studiovärmen. Radio Stockholm blev språngbrädan som tog Annika vidare till stora rikstäckande produktioner som ”Morgonpasset” och ”Lantz i P3”, innan hon med tiden gick över till P1. Med sin alldeles egna blandning av journalistik och komik tillförde hon ­radioetern någonting helt nytt. Hennes frimodiga sätt att avhandla tabubelagda ämnen som det kvinnliga underlivet, mens och sex retade gallfeber på vissa lyssnare, medan andra såg hennes frispråkighet som uppfriskande. Nu när Annika har varit public service-radion trogen i snart 33 år är det inte längre särskilt många som ifrågasätter hennes plats där.

Hur tycker du själv att du har förändrats som radiopratare över tid?

– På 1990-talet var jag mer ironisk och säkert lite kallare och hårdare. I takt med att samhället har blivit kallare och hårdare har jag blivit mjukare och rundare i kanterna. Åtminstone har jag hittat andra sätt att skoja på, vilket också beror på att det som var satir när jag började numera är politik.

”Jag var lite taskig mot kungen”

När studiolampan tänts har Annika sagt och gjort det som fallit henne in utan att fråga chefer eller andra om lov. Av allt som har slunkit ur hennes mun under alla tusentals tillryggalagda sändningstimmar är det ytterst lite som hon i efterhand har ångrat.

– Det enda jag kan känna är att jag var lite taskig mot kungen eftersom jag då på 90-talet inte riktigt förstod innebörden av dyslexi. Jag tror att jag kände att det var okej att skoja om honom ­eftersom han befann sig så högt upp i hierarkin. Fortfarande tycker jag att man så klart har rätt att driva med statschefen, men det måste finnas en bra anledning. Jag vet att min mormor blev väldigt irriterad på mig när jag skojade om kungen. ”Nämn honom inte ens, snälla!”, vädjade hon.

Så väl mormoderns som andra lyssnares kritik har runnit av Annika som vatten på en gås.

– Ja, den har aldrig bekommit mig. Tvärtom har jag fått lite energi av det där, att vi har gjort ett avtryck och flyttat gränser. Det kanske var lite barnsligt att tycka att det var kul, men det gjorde jag. Fast i efterhand kan jag tänka att jag skulle ha haft större fingertoppskänsla och visat mer respekt för andras lyssnarvanor när jag gick över från P3 till P1. Det hade blivit en smidigare övergång om jag i stället för att ösa på som vanligt långsamt hade vant in den nya radiopubliken.

I början av 2000-talet fick miljontals lyssnare för första gången ett ansikte på Annika då hon gjorde en utflykt till tv-huset på andra sidan Radiohusparken. Talkshowen ”I afton Lantz” som sändes i tre säsonger kan kategoriseras som en rolig erfarenhet, men i slutändan var tv-mediet lite för omständligt för den spontana Annika som gillar snabbfotade produktionsprocesser. Om hon i framtiden skulle göra en ny av­stickare till tv-huset står en dokumentär om narcissism bland offentliga personer högst upp på önskelistan. Även om självupptagenheten dämpats med ­åldern tillstår Annika att hon fått sig tilldelat en hög dos.

– När jag var yngre kunde jag stå och säga till mina chefer: ”Du måste ­behandla mig som ett barn. Du får gärna ljuga om att du lyssnade på mitt senaste program, så länge jag emellanåt får höra att det var roligt.”

Gift med Tomas Granryd

På senare år har Annika då och då önskat att hon haft en yrkesmässig parhäst att studsa sina skämt mot, på samma sätt som Filip & Fredrik och Gynning & Berg har haft varandra. En följeslagare i det privata livet har dock jobbet på Sveriges Radio försett henne med. I snart 30 års tid har hon och maken Tomas Granryd såväl haft samma tjänsteadress som bostadsadress.

– Vi vet inte säkert vem som raggade upp vem, men på vårt bröllop påstod en gemensam kollega att det var jag som kastade mig över dig.

– Det håller jag absolut med om, ­bekräftar Tomas som har kommit ut i köket där vi sitter för att titta till ­middagsmaten i ugnen.

Däremot protesterar han en aning när Annika hävdar att deras relations beständighet enbart är hans förtjänst, varpå Annika framhärdar:

– Jomen du har liksom ett jämnare psyke. Det måste du hålla med om?

Efter att ha fått sin makes medhåll på det sistnämna påståendet fortsätter hon vänd till mig:

– Tomas är en väldigt bra person. Han är inte lika hispig som jag. Därtill kan han hantera ekonomi och har tålamod. Något viktigt som han har lärt mig är att när du börjar irritera dig på din partner ska du tänka på hur jävla jobbig du själv är att leva med och vad din partner måste stå ut med från dig.

Cancern kvar som trauma

När Annika 2015 diagnosticerades med livmoderhalscancer fick Tomas på allvar bekänna färg.

– Han tog hand om mig, vilket han i och för sig alltid gör. Och så fattade han när jag behövde vara själv. Ibland var det skönt att få vara på Radiumhemmet på egen hand och slippa bekymra sig om någon annan. Fast det var verkligen en förfärlig tid.

Hur ofta tänker du på cancern i dag?

– Inte så mycket, peppar, peppar. Men det finns kvar som ett trauma som ibland kan blossa upp när jag påminns om det. Fast det har verkligen lugnat ner sig. Jag har kommit upp i en ålder då folk omkring mig börjar dö. Så sent som i förra veckan begravde vi en kollega som gått bort i cancer. Tidigare fick jag traumapåslag av sådana händelser. Nu känner jag att cancererfarenheten på något vis har förberett mig på att det här kommer att hända igen och igen. Det kan hända mig själv, men det kan också hända någon jag älskar eller är god vän med.

Fram tills att hon fick cancerbeskedet inbillade sig Annika att hennes mångåriga hypokondri på något ologiskt sätt skulle skydda henne mot allvarlig sjukdom.

– Men det finns ju inga sådana regler uppenbarligen. Efter cancerbehandlingen ringde jag sjukhuset och tjatade om att bli undersökt så snart jag kände minsta lilla. Nu tänker jag att jag gott kan vänta någon vecka. I de flesta fall går ju saker och ting över. Jag har blivit lite lugnare över lag, och det är alltid något.

”Lantzkampen” sedan 2013

Cancerns efterskalv, klimakteriet och arbetet med aktualitetsfrågesporten ”Lantzkampen” som nära nog fick henne att drunkna i nyhetsfloden visade sig vara en vansklig kombination. 2019 dråsade Annika in i väggen och blev långtidssjukskriven.

– Jag skickades på stresshanteringskurs där jag fick lära mig att varva jobb och återhämtning. Numera använder jag mig av den avslappnande meditationstekniken yoga nidra som får mig att gå ner i varv. ”Lugn, fokuserad och optimistisk” är mina mantran.

Att Annika, som tidigare i sitt liv betraktat förnyelse som en dygd, snart firar 13-årsjubileum med ”Lantzkampen” tillskriver hon delvis hälsobataljerna.

– Fortfarande uppskattar jag så oerhört mycket att allt bara är som vanligt. Jag behöver inte hela tiden utvecklas, pressa mig och jaga fler uppdrag. Tvärtom är det underbart att få vila i det jag redan har.