Häckner: Farmor sydde glitterrevärer på byxorna

Det är lätt att bli bortkollrad av trollkonstnären Carl-Einar Häckner. Allt är möjligt för denne gränslösa illusionist som 20-årsjubilerar med sin varieté på Liseberg.

Kapsylen ligger kvar i fickan. Så då var den en verklig gåva, på riktigt. Alldeles äkta.

Eller, vänta nu..? 

För säkerhets skull halar jag upp den ur jeansen och…, jo, det står Ramlösa. Ingenting har förvandlats sedan igår. 

För man vet aldrig när man varit i närheten av Carl-Einar Häckner. Allt liksom händer på samma gång och det går fort. En kapsyl i hans hand försvinner, finns plötsligt i andra handen och är puts väck igen för att dyka upp ur mitt hår…

Ja, ni fattar.

Det är intensivt och nära, sekunden efter ljumt och uttråkat. Liksom osäkrat, utan skyddsnät. Infallen sprutar ur knoppen men han har samtidigt full koll på detaljer. Som trolleri-brodern John Ajvide Lindqvist sagt om sin barndomsvän; närvarande och frånvarande på samma gång.

 

Smolk i bägaren

På slaget elva hämtar Carl-Einar Häckner upp mig i hyrbilen utanför Liseberg. Vi kör några kvarter bort till stamkaféet där mamman i familjen bakar en ny kaka varje dag, den ena godare än den andra. Tid för dagens första kaffe. 

– Espresso, rättar han mig bestämt.

Det behövs två stycken – dubbla dessutom – innan koffeinkicken sätter in. Samtalet kan börja. Han håller som bäst på att få ihop Varieté Vulkan som har premiär på Liseberg om några veckor och lovar ett vulkanutbrott av magi, musik, sång och cirkus på 58 lavaröda minuter.

– Vulkan är en passande bild av livet. Jag hoppas det ska bli en j-la smäll och att det ryker, säger Carl-Einar Häckner förtjust och drar en hårtest ur ansiktet.

Men där finns smolk i bägaren. Det är 20:e året på utescenen och jubileet skulle firas i sprudlande glädje om det inte kanske är den sista sommaren. Liseberg vill göra om konceptet och det är oklart om varietén får återkomma. 

Han blir dyster.

– Det vore tråkigt om det blir så. Liseberg är så fantastiskt, det är som en dröm, en tivolikänsla. Man gör något tillsammans som pågår oavsett väder och vind, ett slags livsviktigt träningspass!

Annars finns ett liv utanför nöjesfältet. Under året har Carl-Einar Häckner turnerat med sin senaste humorshow Skärvor om uppbrott och att laga sånt som är trasigt. Limma ihop sitt liv, helt enkelt. 

Ensam på scen utlämnar sig Carl-
Einar Häckner som ingen annan, blottar en sårbarhet och kärlekstörst utan dess like. Bekräftelsebehovet har ingen botten. 

Sedan vet man ju inte vad som är äkta, illusionist som han är. Särskilt då allvaret blandas med trolleri och humor. 

– Ja, det är viktigt att få folk att skratta. Jag har ju sånt behov av att vara underhållare – för mig själv också, säger han och reser sig rastlöst.

 

Förändringar i livet

Han är inte glad över att intervjun spelas in. Riktigt nojig faktiskt. Rädd att inte formulera sig snyggt nog. Eller kanske att en röst fastnad på band bryter mot magins grunder; att inget är beständigt. Allt är i förvandling och kan byta skepnad. Allt är möjligt, för att tala häcknerska.

För ett par år sedan förändrades saker i Carl-Einar Häckners liv. En nära vän han arbetade med på Teater Aftonstjärnan i Göteborg gick bort. Och relationen med flickvännen Silea gick i kras efter tolv år. Kärlekspaus intalade han sig länge, nu är de mer definitivt bara vänner.  

Var showen ett sorgearbete?

– Ja, det var det kanske. Eller ja, det var det. Absolut! Jag tycker om att använda brännande frågeställningar som har med liv att göra, sedan lägger jag in mycket nonsens och skämt. Allvar är alltid intressant att skoja med, allvar och humor hänger ju ihop. 

Har du lagat dig själv nu?

Tung suck. 

– Jag vet inte. Man har många olika lägen i en process. I början kändes det som att föreställningen var helande. Sedan blir man alltmer en yrkesman som vill göra showen bättre samtidigt som något försvinner av det där naiva i början. Det är så fantastiskt när allt är fräscht.

Jo, fräschheten känner vi igen från när Carl-Einar Häckner för 25 år sedan bröt gränser på magiscenen. Han kom med nåt nytt. Att trä en näsduk från ena ärmen till den andra var blaha blaha – varför inte en kondom genom näsan? Och en klen fogsvans att såga itu en dam med var bara sååå löjligt! Carl-Einar Häckner drog igång motorsågen med ett galet grin och kapade midjan så blodet stänkte.

Det gör det ofta i hans splattershower. Ett finger skärs av, en sax spetsar ögat, en duva får huvudet avbitet. Det är en orgie i färgampuller och attrapper.

Hockopockopocko, och allt blir helt igen. Brutalmagi. Som vi älskar det! 

Farmor trollade bort korkar

Men det började med vanlig vänlig fingerfärdighet. Och Ramlösakapsyler. Farmor trollade bort korkar stup i kvarten och där i Jönköping fanns en fantastisk trollerilåda på vinden eftersom Carl-Einars pappa också “hållit på” som ung. 

Tio år gammal fick “Klejnar” en nybörjarlåda av sin mamma. De bodde i Gård-sten i Göteborg och han minns livet i förorten med värme. 

– Jag har väldigt positiva vibbar av hur det var. Vi hade kul! Det var svenskar och finnar, så kom latinamerikanerna och sedan vietnameser. I mellanstadiet när videon kom till Angered gick jag och mina kompisar till torget och lånade skräckfilmer och Monty Python

På scen refererar Carl-Einar Häckner ofta till betongförorten, men han är “en enkel arbetargrabb som aldrig arbetat”, som någon sa. Pappan var professor i ekonomi, mamman jobbade på socialbyrå.

– Jag är inte arbetarklass men Gård-sten var ett arbetarklassområde, så det är klart att jag identifierade mig med de värderingarna och hur samhället såg på oss. 

Området blev en plattform för karriären. Vid elva, tolv hade förortsungen hittat sin grej och intresset för trolleri exploderade.

 

Häckner: Farmor sydde glitterrevärer på byxorna
Foto: Julia Sjöberg

Knagglig relation

Entonigt rabblar han – tråååkigt! – sin historia: Gick med i Göteborgs Magiska klubb, träffade jämnåriga trollkarlar, började tävla i trolleri och uppträdde på Gårdstensdagarna, på fotbollsklubbar och föreningsfester. Som 13-åring vann han sitt första Nordiska mästerskap i trolleri som skulle följas av många fler. 

Gnistan i blicken återvänder när han pratar om farmor, hon som sydde glitterrevärer på manchesterbyxorna och var en stor trygghet. Föräldrarna skildes när Carl-Einar var tre år och relationen till pappan var knagglig under flera år.

– När jag satte igång att trolla började vi umgås ordentligt och sedan dess har vi haft bra kontakt. Jag var väldigt jobbig en period i tonåren mot mamma. Men då kom pappa hem till oss, pratade med mig och det blev mycket lugnare. 

Hans två år äldre syster Marie-Louise föddes med grav utvecklingsstörning. Vid skilsmässan flyttade hon till ett vård-boende men var ibland hemma på besök. 

– Det var omöjligt för mamma att ensam ta hand om henne. Jag tyckte mycket om min syster, särskilt när vi var själva och ingen såg. För det var samtidigt jobbigt att hon inte var som andra.

Hur gammal blev hon?

– Få se, hon var född 1967 och dog 2005, hur gammal är man då? 37…? 38…? Kom igen nu då, kan du inte räkna?, säger han uppfordrande.

Jo, jag var bra i matte i skolan men att räkna i skallen…, nej, då har man ju ingen kontroll.

– Ha, ha, och så blev du ihop med en konstnär…, säger han lite tyket.

Ty det har magikern lyckats lirka ur mig. Skickligt ficktjuvat ur min privathistoriska plånbok. Han tar upp tråden igen.

– Jag är grymt imponerad av hur mina föräldrar hanterade skilsmässan och min syster. Annars kan man bli rädd för att skaffa barn, för man vill inte själv vara med om att skilja sig och bryta upp, det är ju vidrigt! 

En tanke flyger förbi.

– Jamen efter så många år ihop du och din man, hur är det då? Jag menar, är man fortfarande kär och så…?, säger han och laddar blicken med största möjliga förtrolighet. 

App, app, app – nu är jag mer på min vakt, här är det jag som frågar!

Pendlar mellan Göteborg och Berlin

Sedan 15 år pendlar artisten mellan Göteborg och Berlin. I den tyska staden har han före detta flickvännen, många vänner och sin pianolärare. Scenen för varité är så mycket större i Berlin och hans solo-shower uppskattas också alltmer där.

Efter kondomsuccén i svensk tv 1990 stod karriären och stampade här i flera år. Carl-Einar Häckner hade stor publik men ville synas mer i tv. Av en slump var han i Berlin 1999 för att leta artister, visade själv lite egna konster och blev anlitad. 

– Jag var trött på Sverige, det hände ingenting. Jag blev lite konstnärligt knäckt, faktiskt. Istället för att gå under tvingades jag röra mig utåt och hitta tillbaka till lusten. 

Går det bra nu?

– Ja, jag uppträder ju live och man kan alltid hitta ställen att uppträda på. 

Och ekonomiskt..?

– Jaaa…, det har gått bra de sista åren i Sverige med showerna och Liseberg, säger professorssonen lite brydd, skrattar till: “Vilken fråga!”, och vänder sig till bandspelaren: “Det där sista om ekonomin tycker jag INTE är intressant!”. 

Vad blir det efter varietén?

– Vet inte faktiskt, har inget att skriva om. Jag samlar hela tiden material och behöver ha ledigt för att få lust att göra nytt. Jag har en anteckningsbok – men jag tog inte den jackan för jag ville inte att det skulle puta ut när vi tog bilder..! 

Den är så tjock med idéer?

– O, ja! Men det svåraste med att anteckna är att läsa det man skrivit. 

I sitt skrivande visar estradören mer reflekterande sidor. I 22 år har Carl-Einar Häckner haft tänkvärda krönikor i Dagens Arbete (gamla Metallarbetaren) och nu även i Göteborgs-Posten.

– Jag tänker ofta att jag vill skriva en bok. Men det kräver arbete och tid och jag tröttnar efter 50 sidor. Jag måste ta mig tid. Det är kanske det jag ska göra.

Eller något annat ur det rika idéflödet: Webb-tv-serie av sketcher, en bok med
kafémammans alla kakor eller boken om 20 år med varietén.

Kanske tid att varva ner?

– Du menar tid för det där allvarliga? Ja, kanske. Men man kan inte bestämma sånt, säger han och kastar plötsligt in ett “Hur går intervjun, tycker du?”, för att kollra bort mig och vinna tid.

Snyggt trick. 

 “Folk skaffar ju barn hela tiden”

Så kommer han i alla fall in på “det där allvarliga”: Att skaffa barn. Det som han ofta ältar utan att få nån rätsida på.

Först en djup suck.

– Jag har bara sett så många oansvariga… folk skaffar ju barn hela tiden, hur som helst, med vem som helst.

Ja! Och..?

– De tänker inte igenom det. Folk gör det för sin egen skull. Som en egogrej att vilja se sig själv massproducerad. Ett barn är ju en egen existens och man måste ta hand om det. 

Han tittar under lugg efter en reaktion.

– Det där snacket håller inte, va? Nej, jag tror du har rätt där, och Silea har också rätt. Det är säkert jättebra för mig att få barn så att jag kan tänka på nåt annat än mig själv. Om jag bara hittar nån att ha barn med så fixar vi det. Vi säger det!, slår han fast men kan snart inte hålla sig.

– För då får man väl satsa fem år på det, va? Eller tre? Hur lång tid..? 

Men hallå..!?

Han backar genast avvärjande.

– Nej, nej, jag skojar bara. Faktiskt!

Man vet aldrig. Kanske den verkliga Carl-Einar Häckner bara är en illusion. Möjligen har hela intervjun varit en hägring. Poff! Allt som återstår av vårt möte är – en kapsyl. Den ska fästas hårt inom ram, bakom inbrottssäkert glas.

Se Youtubeklipp med Häcken här nere. 

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top