Lill Lindfors tackade nej till USA: ”De fattar inte vad jag håller på med”

Legend är förstås ett slitet uttryck, men om det är någon gång du är tillåten att använda ordet så är det nu.

En snart 85-årig Lill Lindfors hoppar smidigt upp på köksbänken när vi ska ta bilder och tipsar gärna fotografen om bra vinklar. Då har vi nyss kastat oss mellan att läsa Lille prinsen av de Saint-Exupéry, citerat Sveriges kanske första raplåt om ”bystan”, alltså landet, hört om boaormen som kissade ner Lill på scenen i Tyskland och pratat minnen från andra världskriget.

Som sagt, kan vi inte använda ordet legend om Lill Lindfors och hennes över 60-åriga karriär, så vet jag inte när det skulle passa.

Läs även: Malou von Sivers: ”Jag har lärt mig av min svärmor hur jag inte vill vara”

Vi träffas i hennes arbetslägenhet på Östermalm i Stockholm. Resväskan är precis uppackad efter ett turné­stopp i Ystad. Här finns böcker och foton utspridda som bara de är värda en egen berättelse.

På en klädstång hänger glittrande scenklänningar, bland annat föregångaren till den berömda tappade kjolen från Eurovision Song Contest 1985. Men den ska vi återkomma till.

Bakom klädstången står också ett piano, nästan lite gömt.

– Ja, säger Lill, jag spelar inte så mycket här i Stockholm. Jag får prestationsångest eftersom jag vet att andra kanske kan höra. Däremot spelar jag mycket hemma på Öland. Där kan jag klinka hur högt jag vill!

Lill Lindfors föddes i Helsingfors

Lill Lindfors föddes i Helsingfors 1940, mitt under brinnande krig och har fortfarande starka minnen av hur det var. I februari 1944 bombade Sovjetunionen den finska huvudstaden och under några nätter vräktes över sexton ­tusen bomber ned över Helsingfors.

– Vi sov i badrummet för där fanns inga fönster. Jag och min lillebror Torsten låg skavfötters och den minste i babybadkaret. Jag kommer ihåg hur skrämmande det var när flyglarmet gick och vi snabbt skulle ta oss ned i källaren och skyddsrummet. Alla sprang och man hjälpte varandra. Pappa var inkallad, men det fanns alltid någon som bar ner mig i säkerhet. Men så länge jag hade koll på att mamma var med, gick allting bra.

Läs även: Anna Brolin har hittat lyckan igen – efter skilsmässan: ”Jag har varit sjukt ledsen”

Barndomsminnena är starka och tydliga. Fast Lill bara var tre år minns hon fortfarande hur hon stod och tittade på sin mammas gravida mage under den vita regnkappan och längtade efter att syskonet skulle komma.

– Jag hade blivit lovad att han skulle få sova i min säng och blev oerhört besviken när han inte fick det. Jag förstod inte varför, säger Lill med ett skratt.

Döptes till Maj Lillemor Lindfors

Maj Lillemor Lindfors var ett efterlängtat barn. Hennes storasyster hade dött i magen och den här gången vågade inte föräldrarna ta ut något i förskott.

– Nej, de bestämde sig för att inte hålla på och köpa kläder eller bestämma namn. Så därför blev det Maj, eftersom jag är född 12 maj, och Lillemor, eftersom jag föddes på Mors dag.

Men Lillemor droppade hon snart. Först till Murre, ”eftersom jag inte kunde uttala Lillemor”, sedan till Lill, eftersom det var kortare och enklare att skriva.

1948 flyttade familjen till Stockholm. Pappa disponenten hade fått jobb på fina skovaruhuset Skoman. Många äldre minns ännu den klassiska neonskylten ”Alla går till Skoman”.

– Det var ett oerhört tjusigt varuhus med både kafé och pianobar, berättar Lill. Jag brukade jobba extra med att slå in skokartonger i presentpapper. Det var ju ett perfekt jobb – bara räta vinklar, så enkelt.

Uppträdde som Pippi Långstrump

Var det inte jobbigt att flytta till ett nytt land?
– Nej, jag skulle ju ge mig av till ett paradis där det fanns både godis och bananer. Jag var mallig över det och skröt över att vi skulle flytta till Sverige.

Musiken har hon haft med sig hela livet och den följde förstås med till Sverige. Mamma Katri spelade piano medan pappa Nils tog fram lutan och sjöng Evert Taube.

– Båda har inspirerat mig. Jag älskade när mamma spelade Chopin och Beethoven på sitt piano. Pappa var mer av en underhållare, med mycket humor och många roliga sånger.

Läs även: Ebba Kleberg von Sydow äger både väveri och godisbutik: ”Jag älskar mitt spretiga liv”

Minns du ditt första uppträdande?
– Hm, det kan ha varit 1946. Vi var på Åland och jag tror att det var en invigning av en simskola. Jag ”lånade” min farmors fönsterhakar och stack in i mina långa flätor så att de stack rakt ut, precis som på Pippi. Boken hade precis kommit ut och den blev snabbt en favorit.

Kände du igen dig i Pippi?
– Ja, jag var lite av en pojkflicka. Jag gillade att utsätta mig för risker och klättra högt i träd!

Fick jobb på Hamburger börs

Den ambitiösa Lill ville först bli läkare. Mamma var sjuksköterska och eftersom Lill var duktig i skolan så tänkte hon utbilda sig till ”något riktigt”. Men samtidigt lockade teatern. Lill gick på Viggbyholmsskolan, där kultur och ”individuell kreativ utveckling” var lika viktigt som de teoretiska ämnena.

Redan under gymnasietiden fick hon sitt första jobb på Hamburger börs.

– Men jag och mina klasskamrater fick bara vara med i den första föreställningen klockan nio på kvällen. Nästa var klockan elva och det ansågs vara för sent.

Läs även: Helen Sjöholm och Tommy Körberg älskar att jobba ihop: ”Vi har längtat efter att göra detta”

Efter skolan pluggade Lill på högskolan i väntan på att söka till läkarlinjen. Revymakaren Hagge Geigert upptäckte Lill under ett studentspex och ­erbjöd henne att vara med i sin nyårsrevy 1960.

Den sågs i sin tur av Karl Gerhard som gav henne en roll i Knäppupp-revyn året ­efter. Och sedan var bollen i rullning, minst sagt.

– Jag tänkte att jag skulle jobba en månad med Hagges nyårsrevy och sedan återvända till högskolan, men … jag lever ju i landet ”Senskaja”.

Va?
– Ja, att ”sen ska jag …” Jag brukar tänka att jag kan göra det här ett tag och sen ska jag … Men nu har ju åren gått. Undrar om jag hinner börja plugga nu?

Hade komplex för sin längd

I över 60 år har hon spelat för slutsålda hus och med alla de stora namnen: ­Beppe Wolgers, Magnus och Brasse, Hasse & Tage, Harry Belafonte … Albumet Du är den ende från 1967 anses vara en av de bästa svenska skivorna någonsin. Revy, musikal och seriös teater.

2016 hyllades hon till ­exempel i rollen som Fröken Schneider i Cabaret på Stockholm stadsteater, en roll hon minns med glädje eftersom hon var tvungna att tacka nej till klassiska huvudrollen Sally Bowles en gång i tiden.

Har du aldrig varit lockad av en internationell karriär?
– Jag blev kontaktad av ­managern till Peter, Paul and Mary som tyckte att jag skulle komma över till USA. Men först ville han att jag skulle rätta till min sneda tand. Då tackade jag nej. ”De fattar inte vad jag håller på med”, tänkte jag.

Att Lill Lindfors – som visat sina långa snygga ben inför 400 miljoner tittare – skulle ha haft komplex just för sin kropp är svårt att förstå. Ändå gick hon länge omkring och kände sig både stor och klumpig, särskilt i tonåren.

– Jag var 178 cm lång och alltid längre än alla killar. Mina armar var långa och fötterna stora. Det var jobbigt. Det var modernt med vida kjolar och jag minns hur jag gick och knäade under dem för att känna mig kortare.

Komplexen försvann när Lill började med dansen. ”Sträck på dig”, sa legendariske koreografen Herman Howell. ”Håll inte igen.”

Lill Lindfors om det enda hon ångrar

Att sammanfatta de över 60 åren går förstås inte. Inte ens Lill kan välja ut några höjdpunkter. Istället har hon alltid har drivits av nyfikenhet och lust att pröva nytt, vilket lett till en smått unik bredd i repertoaren. Lill Lindfors har heller inte varit den som suttit och väntat på att telefonen ska ringa. Det är hon som ­varit chefen och bestämt vilka hon ska jobba med.

– Och det har varit så många fantastiska människor som har befruktat min karriär på alla möjliga vis. Björn Barlach, Åke Falck, Åke Cato, Magnus och Brasse förstås – för att bara nämna några.

Läs även: Fredde Granberg om sin comeback, cancern och sorgen efter dottern: ”Jag tänker på henne än idag”

Sedan säger hon lite oväntat:

– Det enda jag ångrar är att jag inte varit lite mer ambitiös.

Hon ser min frågande blick och förklarar:

– Jag kan faktiskt vara ganska lat. Ibland tänker jag att det gjort mig lite bekväm att jag hela tiden har fått olika förfrågningar. Men en sak jag konkret ångrar är att jag inte fortsatte att spela mer piano. Det hade varit roligt att kunna ta ut lite mer avancerade harmonier och direkt skriva ner noter, istället för att uttrycka sig med ”dododo”, säger hon och sjunger några takter.

Lill Lindfors om den tappade kjolen

Lill beskriver sig själv som en ”blandsort”.

– Jag kan lite om oändligt många saker. Jag ser mig inte ens som sångerska i första hand. Det viktigaste för mig är att uttrycka texten sceniskt, förklarar Lill.

Vi bläddrar vidare bland de gamla bilderna och snart hittar Lill ett svartvitt foto där hon och Emilio Ingrosso ­dansar på Börsen.

– I den kjolen, säger Lill och pekar på en omlottkjol på klädstången. Designad av Christer Lindarw, så att den kunde ryckas av när Emilio dansade förbi.

– Det var därifrån jag fick idén till Eurovision-finalen.

Året var 1985 och Lill Lindfors hade utsetts till programledare för den internationella finalen i Göteborg.

Läs även: Amelia Adamo om sorgen efter Lucio: ”Jag kommer ingen vart”

– Jag ville att det skulle hända något oväntat och Christer Lindarw var med på noterna. Och även tv-chefen Steen Priwin, vilket jag tyckte var modigt.

Totalt var det bara åtta personer som visste om kuppen. Vid de officiella repetitionerna var kjolen kvar. Inte helt oväntat gick det ett sus bland de hundratals miljoner tv-tittare som trodde att Lill verkligen tappade kjolen på riktigt – innan hon fällde ut en ny.

– Alla frågade om jag inte var nervös över att leda en så stor så stor tillställning. ”Tänk om det händer något?” Men inom mig bara bubblade det – ni skulle bara veta …

Nästan alla jublade över den lyckade blåsningen, alla utom dåvarande EBU-chefen Frank Naef som blev rasande och tyckte det var ”skamligt”.

– Så nu finns det en ”Lex Lindfors”. Det är inskrivet i reglerna att genrepet måste vara identiskt med slutupp­förandet, säger Lill nöjt.

Blev störtkär i Brasse Brännström

Sedan över 30 år tillbaka lever Lill med maken Anders Byström. De tillbringar långa tider på gården på Öland, med ”höns, hund och husbonn” som hon sammanfattar livet där.

Lill har dottern Petronella, idag 55 år, tillsammans med framlidne filmfotografen ­Peter Wester. När Petronella var tre år kom Brasse Brännström in i Lills liv och vände det upp och ner.

– Mötet med Brasse var oerhört starkt. Det bara tjongade till och jag blev störtkär.

Det blev ett både privat och yrkesmässigt samarbete och än idag minns Lill Brasse med stor värme.

– Han hade en fantastisk skärpa och tajming. Jag kan fortfarande sakna våra samtal. Han lärde mig massor.

De fick tio ”sköna och fina år” som Lill beskriver det som, innan Brasse träffade en annan kvinna under en film­inspelning i Ungern. Tillsammans hade de pratat om att skaffa barn, kanske till och med adoptera.

– Men samtidigt så arbetade vi så väldigt mycket båda två, så jag vet inte. Det här yrket är så otroligt egotrippat: ”Hur ser jag ut?” Tycker alla om mig?” Så det är inte så enkelt att kombinera med en familj.

Vill fortsätta uppträda

Är du egotrippad?
–Ha ha, jag har varit både egotrippad och ganska kaxig. Men jag har blivit klokare med åren. (Konstpaus.) Hoppas jag …

Fortfarande är engagemangen många, även om hon har ”trappat ned” som hon säger.

– Jag är bortskämd med att alltid ha haft ett aktivt liv, men jag tycker att det hände något efter 80. Mina goda ­gener har börjat slappa lite.

Så hur håller du dig i form?
– Numera genom att gå fort. En snabb promenad med riktigt kraftfulla steg är min ­motion. Tidigare var det i hög grad dansen som höll mig i form. Sedan är sömn den bästa medicinen. Jag har alltid kunnat sova och det har varit en stor tillgång.

Läs även: Grynet Molvig om jantelagen, rädslor och skitstövlar: ”Jag trodde att alla ville mig väl”

Men Lill, med ditt fantastiska liv, blir det inga memoarer?
– Nja, det får vi se. Det har redan skrivits så mycket om mig, tycker jag. Sedan har jag väldigt mycket integritet. Jag vill inte släppa in alla i mitt liv.

Att helt sluta stå på scenen finns inte på kartan.

– Inte så länge lusten finns kvar och kreativiteten, säger Lill och letar fram en bok av Runa Brar som hon så sent som i morse läste högt ur för sin Anders, Tankar från hönsboden.

– Den här skulle jag gärna läsa in som ljudbok, även om det redan är gjort, säger hon. Men den beskriver lycka så fint, fortsätter Lill och citerar några rader: ”Ibland har jag ett litet jubel inuti. Det lyfter mig över marken. (…) Jag försökte simma som vanligt, men flöt bara ovanpå, som en uppblåst jubelballong. De små änderna vände sina huvuden och såg förvånat på mig. Det är jublet, sa jag förklarande, en andlig åkomma.”

– Är det inte bra?!