Amelia Adamo om sorgen efter Lucio: ”Jag kommer ingen vart”

Det ringer ofta i telefonen hemma hos Amelia Adamo. Det är vänner som vill höra hur hon mår, som vill gå på promenad, bjuda på middag, men också däckbytarfirman som undrar när hon kommer.

– Det är sådant här som man plötsligt ska sköta själv … Byta däck, det fixade alltid Lucio. Och härom veckan letade jag överallt efter ljusslingor till balkongen. Var tusan kan han ha lagt dem?

För det är så det är med sorgen. Den är ofta svindlande djup, men kan lika gärna hugga till när du står i garderoben och letar efter en slinga med ljus.

Läs även: Pia Salming om sorgen och saknaden efter Börje: ”Vi var själsfränder”

Amelia Adamo bodde hos nunnor

Amelia Adamo är publicisten som gjort en enastående karriär i tidningsbranschen, men också en lika lång klassresa. Hon föddes i Rom och flyttade till Sverige med sin mamma när hon var nio månader. Mellan 6 och 10 års ålder inackorderades Amelia hos nunnor i Nacka. Mamma Elda och hennes nye man Oscar, även han invandrad från Italien, tilläts inte ha barn i rummet de hyrde.

Men efter uppväxten i en liten tvåa utanför Stockholm, har Amelias väg varit nästan spikrak mot toppen. Hon hamnade hon först på Svensk Damtidning och Vecko-Revyn och värvades så småningom till Aftonbladets söndagsbilaga. Där gjorde hon succé och lockades över till Bonnier och startade de framgångsrika månadstidningarna Amelia, Tara och M-Magasin.

Sorgen efter Lucio

Den stora vindsvåningen på Söder i Stockholm andas just framgång. Den är fylld med vacker modern konst och röda inbjudande soffor.

Ändå dras blicken till den lilla blå bilmodellen av en Fiat 500 som står vid köksbordet. Det var just i en sådan som Lucio kom till Sverige, 21 år gammal, och tårarna rinner när Amelia berättar. Inte på ett sentimentalt vis, tårarna bara kommer, omöjliga att stoppa, Amelia är nästan lite irriterad på dem själv.

– Det har gått så lång tid nu, så jag tycker att jag borde kunna hantera det bättre!

Läs även: Carina Nunstedt om sorgen efter maken: ”Jag har fått lära mig att omfamna ensamheten”

Hennes vanliga driv och energi, framåtrörelsen som alltid tidigare löst alla problem, både privat och i yrkeslivet, räcker inte längre. Amelia har fastnat i sorgen.

– Jag kommer ingen vart. Det är som om han dog igår.

Drabbades av aggressiv cancer

I verkligheten har tiden tickat på. Det har gått snart ett år sedan Lucio Benvenuto, Amelias partner sedan 15 år tillbaka, gick bort och Amelia skrev på Instagram:

”Nu är Lucios och mina dagar över. På förmiddagen i dag den 19/2 seglade han över till den andra stranden. Färden gick lugnt och utan smärtor. Hans benmärgscancer utvecklades till aggressiv leukemi och på sex dagar från beskedet togs han ifrån oss. Vi var alla, barn och barnbarn, på plats och kärleksbombade honom till sista andetaget.”

– Han dog så snabbt och med honom försvann inte bara ett liv utan också mina drömmar, min framtid. Lucio var ”the love of my life”, mitt livs kärlek.

Läs även: Ludmila Engquist: ”Skulle jag vara älskad om jag inte presterade?”

Tog terapeuthjälp efter kärlekens död

Efter begravningen fyllde Amelia sina dagar med resor, middagar, möten, promenader, gos med barnbarn och familj. ”Ibland hann jag inte ens hem för att tvätta innan jag stack igen.”

Ändå fortsatte tårarna att rinna. Amelia Adamo, som alltid ”älskat experter” som hon säger, beslöt sig för att ta hjälp.

– Och vet du var jag gör, säger hon. Jag ”dissocierar”, förklarar min terapeut. Det betyder att jag förtränger och flyr och jag inser nu att det har varit en strategi i hela mitt liv. När något är jobbigt så sticker jag.

– Men mitt sätt att ta itu med saker och ting har kommit till vägs ände. Jag kan inte bara försöka hoppa över det här med Lucio.

För lite med ett sorgeår

Enligt terapeuten måste Amelia våga stanna i smärtan, dyka ner i den innan hon kan ta sig upp igen. Istället för att gråta fem minuter, gråt en kvart. Om det hjälper? Det vet inte Amelia ännu, men hon hoppas.

– Jag litar på henne att det ska bli bättre. Men jag mötte också en vän som sa att det där med ett sorgeår kan vara alldeles för lite. Det kan ta två år innan det börjar att vända. Det kändes bra att höra, att det inte bara är jag som är så konstig.

Amelia säger att grundproblemet är att Lucio fortfarande är så påtaglig.

– Han måste in lite mer in i bakgrunden för att det ska bli ett hyfsat liv för mig. Jag måste försöka omvandla sorgen till något som inte är så sårigt.

Amelia förlorade sin son

När en älskad person dör, öppnas hjärtat för många olika tankar. Amelia har framför allt blivit övertygad om att det är viktigt att ha försonat sig med sig själv innan man går bort.

Har du det?
– Ja, det kan jag säga. Jag har aldrig varit någon skuldmänniska, men visst kan jag se att jag borde gjort saker på ett annat sätt. Men återigen – jag har dissocierat mig, säger hon med skratt. Fast den största skiten har jag gjort upp med.

Som är?
– Att jag lämnade mitt barn. Hur kunde jag göra så?

I SVT-dokumentären Le och leverera som kom för snart två år sedan, lyfte Amelia på det ”känslomässiga betongblock” som har tryckt tungt över bröstet hela livet. Lars och Amelias första barn föddes för tidigt, när Amelia var på besök i Rom, och dog två timmar efter förlossningen. När Amelia vaknade ur narkosen var han borta. Hon fick aldrig en chans att hålla eller ens se sin lilla pojke.

”Han är i himlen nu, sa mamma Elda. Tänk inte mer på det.”

Läs även: Christina Stielli trivs med att fira jul på egen hand: ”Jag är min egen hedersgäst”

Och Amelia åkte hem, fast besluten att glömma och så snabbt som möjligt försöka få ett nytt barn.

Men under inspelningen av dokumentären tar Amelia äntligen reda på var pojken är begravd.

– Jag visste inte ens var jag födde honom, ännu mindre var de begravde honom. Hur kunde jag bara ha raderat ut en sådan avgörande händelse? Nu kom skulden ifatt mig, säger hon.

Idag har hon gjort upp med både sina känslor och sin skam. Hon vet var lille Giuseppe ligger, på en ful plats på Roms stora kyrkogård

– Det ser förfärligt ut. Det är en plats för de bortglömda. Men nu vet jag i varje fall var han finns, hans små benrester.

Belönades med Stora journalistpriset

Amelia Adamo har alltid levererat en journalistik där vi vanliga människor är i fokus. Nyfiket har hon kastat sig över ämnena som det snackas om i lunchrummen, med en sällsynt begåvning för att fånga upp i vilken riktning vindarna blåser. Här har det också ingått att bjuda på sig själv, vare sig det handlat om att klä av sig på omslaget eller berätta om den egna skönhetsoperationen (ett ögonlockslyft).

Att kvinnor inte ska vara beroende av en man för att klara sin ekonomi har varit en Amelias stora käpphästar genom åren, även om budskapet bäddades in bland ”släta innanlår och högt hår”, som hon uttrycker det på typiskt Amelia-vis.

Läs även: Suzanne Sjögren om romandebuten, hästar och rädslor: ”Barnen har utsatt mig för det värsta”

När hon kom till Aftonbladet på 80-talet var hennes uppgift att hitta kvinnliga läsare och den unika mixen av högt och lågt, av sextips och rättvis lön, möttes av starkt motstånd internt. Så kallade ”mjuka ämnen” hade ingen hög status i kvällspressens macho-värld.

Revansch fick hon 1986 när hon belönades med Stora journalistpriset för Söndagsbladet. Motiveringen löd ”För hennes förnyelse av underhållnings- och servicejournalistiken i Aftonbladet, speciellt dess söndagstidning, där hon på ett lyckosamt sätt förmått förena det bästa ur vecko- och kvällspress.”

Startade tidningen Amelia

1995 blev hon tidningsdrottning på riktigt, då hon startade det första i en rad framgångsrika magasin – Amelia, uppkallat efter henne själv.

Det följdes av Tara och till sist M-Magasin, i takt med att Amelia själv blev äldre.

Vad har drivit dig?
– Pengar, eller snarare pengar till en annan livsstil, säger hon rakt på sak. Jag ville ha ett annat liv än min mamma, bort från förorten.

Så på sitt rationella vis insåg Amelia att det fanns två sätt att höja sig uppåt. Antingen träffa en ”rik snubbe”, eller börja tjäna egna pengar.

Amelia tog en fil kand i bland annat sociologi och började klättra. Under sina studier lärde hon sig allt om gruppers beteende, vad som påverkar och hur man påverkar en grupp. Det hade hon stor nytta av när hon startade sina magasin. Amelia var först ut med att hitta nischade målgrupper.

Lanserade Rosa bandet i Sverige

– Medan alla älskade Pippi Långstrump så koncentrerade jag mig på Tommy och Annika. Jag insåg att det inte fanns så många ”pippisar” att bygga upplaga på. Däremot hos Annikorna, där fanns volymen.

Idag skriver hon fortfarande en del för M-Magasin, även om hon tycker att det blir svårare och svårare att få ihop de där riktigt bra intervjuerna. Att kallas ”tidningsdrottning” har hon ingenting emot längre, även om hon först kände att titeln var lite pinsam.

– Om det går bra på jobbet blir det nästan som en bekräftelseorgie. Det är en berusningseffekt att få massor av beröm. Sedan jobbar du som en iller för att få sitta kvar på din drottningtronen. För vem vill vara en loser?

Läs även: Lena Linderholm om att leva med sin sjukdom: ”Viktigt att hitta de små glädjeämnena”

Vad är du mest stolt över?
– Den respons jag har fått från kvinnor över att jag har inspirerat dem till att fatta vissa beslut i sina liv. Att spara till pensionen, att skilja sig eller inte skilja sig, att våga byta jobb. Jag blir uppriktigt glad när jag förstår att jag har haft betydelse i kvinnors liv.

– En kvinna kan ju trots allt både vara intresserad av att vara fin i håret och fixa jämställdhet.

Även Rosa bandet-kampanjen mot bröstcancer värderar hon förstås högt. Amelia lanserade kampanjen i Sverige. Det var först när hon vågade lyfta in flera sidor om sjukdomen i sina tidningar som den fick riktig fart.

Har blivit mer rädd för döden

Kaffet är urdrucket, Amelia plockar undan de små röda servetterna med orden ”ti amo” – ”jag älskar dig” på italienska – medan fotografen riggar blixten.

På plats för fotografering i soffan, ropar Amelia:

– Titta in i sovrummet, ser du vad som är typiskt änkemässigt där inne?

Jag funderar en stund och inser att det bara är ett brett täcke i sängen istället för två smalare.

– Det är ett bra tips för att känna sig mindre ensam!

Amelia säger att hon efter Lucios död tagit tag i tråkigt, men viktigt pappersarbete.

– Jag har skrivit klart mitt testamente och ska sälja sommarhuset. Så nu kan jag få en tegelsten i huvudet. Det gör ingenting för jag har rett ut allt.

Läs även: Linda Kulle för vidare de berömda föräldrarnas arv: ”Generna får mig att orka”

Hann du och Lucio prata om döden?
– Jag försökte, men han ville inte alls. Han var en stor realist och jag tror att han bearbetade sin död på sitt sätt. Han var nöjd med sitt liv och somnade in, nästan med ett leende på läpparna, helt utan ångest. Han dog lika lugnt som han hade levt.

– Lucio var inte alls sentimental. ”Min begravning? Äsch stör mig inte med det, jag har ingen åsikt, jag finns ju inte då.”

Lucios bortgång har också ändrat Amelia tidigare helt osentimentala syn på döden. Hon berättar att hon ett tag sparade på sömntabletter för att själv kunna göra ett aktivt val, om det skulle behövas, på sitt sedvanliga pragmatiska vis.

– Men när Lucio försvann kände jag väldigt starkt: ”Jag vill leva, jag vill stanna kvar, jag vill inte försvinna från livet.” Det har gjort att jag blivit lite mer rädd för döden, tyvärr.

Vad tror du händer efteråt?
– Både Lucio och jag är icke utövande katoliker och även om vi båda var väldigt rationella, så sa han att vi skulle mötas där nånstans på andra sidan. Jag tänker också att det blir så. Jag tror inte på det, men jag tänker att det blir så ändå …