Ludmila Engquist: ”Skulle jag vara älskad om jag inte presterade?”

Ludmila Engquist tog både OS- och VM-guld för Sverige. Men så åkte hon fast för dopning och försvann. Nu berättar Ludmila om uppväxten, som kantades av övergrepp, cancersjukdomen och åren i exil i Spanien.

Den värsta mediestormen efter släppet av Ludmila Engquists bok Ludmila – Svenskare kan ingen vara är över och på frågan, när vi nu ses på bokförlaget Forum, hur hon känner inför att vara tillbaka i rampljuset svarar hon: ”Sådär.”

– Det är inte jätteskoj och helst något jag skulle slippa men nu har jag, efter många år av förfrågningar, tackat ja till att släppa boken och då hör det ju till att berätta om den, säger Ludmila.

Läs även: Suzanne Sjögren om romandebuten, hästar och rädslor: ”Barnen har utsatt mig för det värsta”

Hon flåsar efter att gått uppför trappan till rummet vi sitter i och svetten pärlar sig i pannan. 1999 drabbades hon av bröstcancer och nu, efter cancerns andra comeback, har inte cellgiftsbehandlingen funkat och hon är just därför mitt uppe i strålningsbehandling, vilket påverkar kroppens funktioner.

Hemmets Journals Frida Funemyr träffade Ludmila Engquist i Stockholm. Foto: Frida Funemyr

Ludmila Engquist

Ålder: 60 år.
Familj: Barnen Natasja och Elias.
Bor: I Spanien.
Aktuell: Med boken Ludmila – Svenskare kan ingen vara skriven tillsammans med Johar Bendjelloul och Henrik Johnsson
(Forum).

Cancern har spridit sig

– Av läkarna fick jag veta att min tid kvar på jorden var utmätt, men skulle kroppen lyssnat på dem hade jag varit död för länge sedan, säger Ludmila.

Hon känner trots allt att hon lever på lånad tid, eftersom cancern har spridit sig till både skelett och lungor. Det var en av anledningarna till att hon ville skriva boken just nu, innan det var för sent.

– Det skulle kännas fel att dö utan att ha förklarat sig, säger hon.

Och även om döden förföljt henne ända sedan hon fick sin diagnos är det inget som skrämmer henne. Tvärtom, ända sedan hennes man och tränare Johan ville skilja sig för fyra år sedan, har det inte gått en dag utan att hon tänkt tanken att vilja ta sitt liv.

Läs även: Att spela dragspel blev Williams räddning: ”Jag var utbränd och livrädd”

Ludmila växte upp i Sovjet där våld hörde till vardagen. Foto: Frida Funemyr

Ludmila utsattes för sexuella övergrepp

Ludmila var bara fem år gammal då hon blev sexuellt utnyttjad av en äldre pojke. Hon berättade inte för någon eftersom hon skämdes så mycket. Senare blev hon utsatt för liknande övergrepp av sin ledare i det sovjetiska friidrottslandslaget.

Och hemma blev hon vittne då hennes pappa misshandlade hennes mamma.

– Pappa kunde vara världens snällaste, men så fort han drack, på lördagar och söndagar, slog han henne. Jag var aldrig rädd för min egen skull, men för mammas. Han slog henne tills han tröttnade av utmattning och sedan somnade.

Ludmila brukade skydda sin mamma genom att gömma henne under täcket i sin säng och flera gånger lovade Ludmilas mamma sin dotter att hon skulle skilja sig så att de slapp våldet i hemmet.

– Men istället för att skilja sig försonades de så fort han var nykter och dessutom svek mamma mig genom att säga till pappa att jag tyckte att de skulle skilja sig.

Läs även: Astronauten Marcus Wandt fick drömjobbet: ”Väldigt få grejer i livet är omöjliga”

En bild på Ludmila med Natasja och Natasjas pappa Nikolaj från Sovjettiden. Foto: TT

Blev gravid som 17-åring

När Ludmila var 15 år ställde hon sig, mitt under pågående bråk i köket, mellan sina föräldrar och bad sin pappa att slå henne istället. Därefter stack hon hemifrån. Till en början bodde hon hos sin farmors syster, men när hon senare lärde känna Nikolaj, som också blev hennes tränare, flyttade hon in till honom.

– Han var tio år äldre än jag. Vi blev ett par och när jag var 17 år blev jag gravid. Att få barn innan man var gift var en stor skam, men ingen, varken i hemmet eller i skolan, hade pratat med mig om mens eller hur man skyddar sig.

Läs även: Daniel Norberg: ”Mitt liv är absolut inte bara ett långt skratt”

Ludmila beskriver hur barnmorskan skuldbelade henne för att hon fick barn trots att hon var ogift. Hon fick föda utan smärtlindring, helt ensam, och hon minns att hon var helt tyst under hela förlossningen.

På grund av att hennes bäckenben ”krossades” fick Ludmila ligga i ett slags ställning på sjukhuset under tre månader, därefter fick hon komma hem och träffa sin dotter, som Nikolaj hade tagit hand om så länge.

– Natasja, med allt sitt mörka hår, var det vackraste jag sett.

Våld var vanligt i Sovjet

Men den stora lyckan varade inte länge. Likt sin far drack även Nikolaj och när han var berusad slog han Ludmila.

– Anledningarna kunde vara alla möjliga – för att jag pratade för mycket, var för tyst, för att jag inte städade eller för att jag hade städat bort hans saker, säger Ludmila.

Hon beskriver våldet som blint och besinningslöst. En gång högg han henne med en gaffel i ansiktet så att blodet forsade och de fick åka till sjukhuset för att stoppa blödningen.

Alla Ludmilas vänner hade föräldrar som var fysiskt våldsamma och många blev misshandlade av sina män.

– Våld var så vanligt i Sovjet och ingen pratade om det.

Läs även: Lena Linderholm om att leva med sin sjukdom: ”Viktigt att hitta de små glädjeämnena”

Istället kunde männen sitta och skryta om hur de slagit sina kvinnor, berättar Ludmila.

Enligt Ludmila har hon aldrig älskat idrott. Det var bara något som kunde ge henne fördelar i det sovjetiska system hon växte upp i – en möjlighet till ett bättre liv. Att Ludmila skulle ägna sig åt häcklöpning var något ”som bara blev”. Som 7-åring gick hon på gymnastik, mest på grund av att hon var så smal, liten och spänstig.

– Senare, när jag började växa och bli så här lång, kunde jag inte fortsätta med gymnastiken. Då sattes jag i en grupp för friidrottare. Det passade mig bättre för jag var mer rädd för gymnastiken som sport. Här handlade det mest om att vara snabb och stark.

Ludmila går i mål som segrare på 100 meter häck vid OS i Atlanta 1996. Foto: TT

Idrotten blev en biljett till ett bättre liv

Först tränade och tävlade Ludmila för att det var kul, men senare, när hon lyckats lämna Nikolaj, handlade det om att överleva och försörja sig. Presterade man på hög nivå fick man förmåner och pengar och chansen att tävla utomlands. En guldmedalj kunde ge dig en lägenhet eller en bil.

– Därefter blev häcklöpningen ett jobb, säger Ludmila.

När Ludmila träffade den svenska agenten Johan Engquist ville han skriva kontrakt med henne. Hon minns att de pratade tyska med varandra och att det inte var något annat än en yrkesmässig relation från början, åtminstone inte från hennes sida.

– Känslorna växte fram lite senare när han började att visa intresse för mig, säger Ludmila.

Läs även: Grynet Molvig om jantelagen, rädslor och skitstövlar: ”Jag trodde att alla ville mig väl”

Ludmilas blågula naglar blev en stor snackis då det begav sig. Foto: TT

Gifte sig med Johan Engquist

1995 gifte de sig och senare fick de sonen Elias tillsammans. Trots parets olikheter vad gäller bakgrund, kultur och inte minst temperament hittade den en väg tillsammans.

– Vi hittade en grund trots att vi var så olika, kärleken var så stark.

I slutet av 1990-talet var Ludmila en av Sveriges stora idrottsstjärnor och tog tog guld i OS och VM. Dessutom vann hon allt ifrån Jerringpriset och Svenska Dagbladets bragdguld till utmärkelserna Årets svensk och Årets kvinna av olika magasin.

– Visst var det roligt, men jag kände mig ofta pressad och det kändes som att både jag själv och Johan såg mig som en produkt.

Visst var det kul att svenska folket älskade henne, men viktigast var att Johan skulle älska Ludmila och emellanåt undrade hon om han inte skulle älska henne om hon inte presterade.

Ludmila och Johan tillsammans med lille sonen Elias 2005. Foto: TT

Satsade på bobsläde

Efter sin bejublade comeback på DN-galan efter första cellgiftsbehandlingen blev Ludmilas mående sämre, inte bara fysiskt utan även mentalt. Hon sökte en ny riktning, en ny anledning till att finnas med, mest för att jaga bort den depression som hotade att förgöra henne.

Hon tänkte att en ny elitsatsning skulle ge henne andrum och bytte snart ut de små nätta häckarna mot en stor otymplig bobsläde. Vem hade vunnit guld i både sommar- och vinter-OS?

– Jag ville bli den första idrottaren att ta medalj på både sommar-OS och vinter-OS. Men bobsatsningen blev inte som jag hade tänkt mig.

Ludmila bevittnade en hemsk krasch och rädslan för den för henne nya sportgrenen, där man åker på en isig bana i över 140 kilometer i timmen, blev för stor.

Läs även: Hasse Andersson har gjort sin sista turné: ”Nu vill jag bara fånga dagen”

Ludmilas satsning på bobsleigh, tillsammans med Karin Olsson, till vänster, blev ett fiasko. Foto: TT

Ludmila dopade sig för att bli avstängd

Men Ludmila var redan inne i karusellen och paniken var total. Hon visste inte hur hon skulle dra sig ur. Det var då, 2001 i Lillehammer, som hon dopade sig medvetet med målet att åka fast och bli avstängd.

Hon hade tidigare åkt till Ryssland och köpt proteinpulver som hon visste innehöll metandrostenolon, en anabol steroid som i Sverige kallades ”ryssfemmor”.

– Jag skulle slippa skräcken i den isiga banan och jag skulle bli avstängd från all idrott för alltid. Jag skulle inte behöva lida mer, säger Ludmila.

I sin bok skriver hon: ”Ingen hade kunnat stoppa mig, inte ens jag själv. Nu skulle dopningspolisen ta mig, ett självmord genom ombud som när en desperat brottslig störtar mot beväpnade poliser för att få bli skjuten till döds.”

Läs även: Katterna hjälpte Niklas ur mörkret: ”De fick mig att vilja leva vidare”

Räddad från självmord

Till en början berättade hon inte, förutom för dopningspolisen, att hon i hemlighet hade tagit förbjudna preparat.

– Inte ens till Johan sa jag något. Istället åkte jag till Spanien där jag försökte ta livet av mig.

Johan spårade upp sin fru och åkte efter henne. Han bröt sig in i det rum hon låg och just tagit alla värkmediciner hon hade. Johan tog därefter med Ludmila till sjukhuset där man magpumpade henne.

– Jag ville inte dö, men jag hade inte heller något att leva för.

Därefter erkände Ludmila för sin man vad hon hade gjort och hon sa att hon förstod om han ville skilja sig. Sedan åkte de till Köpenhamn där de hade ett slags presskonferens och Ludmila erkände dopningen. Efter det gick hon i exil och försvann från rampljuset. Ända fram tills nu.

Media gick hårt åt mot Ludmila efter dopningsskandalen, men hon läste inga nyheter om sig själv. Hon räknar inte med att svenska folket ska förlåta henne, men boken är en chans att förklara sig och kanske till viss del hjälpa läsarna att förstå hennes handlande.

– Det spelade inte så stor roll vad svenska folket tyckte. Jag hade bara önskat att Johan skulle förlåta. Men det gjorde han aldrig.

Johan och Ludmila tar emot Natasja när hon tar studenten på privatskolan Lundsberg 2003. Foto: TT

Passion för läsning

Paret har sonen Elias tillsammans och dottern Natasja har enligt Ludmila en närmare kontakt med Johan än vad hon har med henne.

– Jag tror att min dotter hela tiden kände att min karriär gick före henne och inte heller hon kan förlåta mig. Hon fick, precis som jag, bevittna när jag blev slagen av hennes pappa och har förmodligen blivit skadad av sin uppväxt i Sovjet.

Idag bor Ludmilas son och hans tjej med henne i huset i Spanien. Hon älskar så klart sina barn lika mycket men att hon lyckades vara en mer närvarande mamma till Elias och kunde, med tanke på att hon var 40 när hon fick honom, ge honom ett mer stabilt hem.

– Han har flyttat till mig för att han är rädd om mig nu när jag mår som jag gör. Det är fint av dem, att de vill ta hand om mig, eftersom jag annars är väldigt ensam och deprimerad.

Ludmila lever sedan flera år i Spanien. Hennes son Elias med flickvän har flyttat ner och bor hos henne. Foto: Frida Funemyr

Drömmer om barnbarn

Ludmilas största dröm är att hinna få möta sina barnbarn. Tills dess njuter hon av sitt hus och framför allt av sin stora blommande trädgård där allt från persikoträd och bougainvillea till kanariepalmer och hibiskus växer. Dock är det med sorg i rösten som hon berättar att hon måste flytta till något mindre. Sedan Johan lämnade henne har hon inte råd att ha kvar huset själv.

Läs även: Nanne Grönvall om stökiga uppväxten: ”Bråk, slagsmål och poliser”

Förutom att pyssla med trädgården försöker hon läsa så mycket hon kan. När hon var liten hade familjen inte råd att köpa hem böcker och biblioteket blev en hennes fristad.

– Läsandet är min stora passion och jag kan känna ett enormt pirr och skaka av förväntan när jag håller en ny bok i min hand. Genom böckernas värld kan jag leva någon annans liv.

Scroll to Top