Suzanne Sjögren om romandebuten, hästar och rädslor: ”Barnen har utsatt mig för det värsta”

Suzanne Sjögrens spänningsroman Elixir börjar med en sprängning på E4:an utanför Stockholm och tar oss i ett hisnande tempo med på en dramatisk jakt med livet som insats. Det är den första boken av tre om journalisten Alice Wiklund.

– Jag har inspirerats en del av Liza Marklunds Sprängaren, men framför allt har jag utgått från mitt eget liv, både när det kommer till bokens olika karaktärer och situationer. Den mediemiljö jag beskriver är till exempel tagen direkt ur verkligheten, säger Suzanne.

Sin första bok skrev hon i 12-årsåldern och ända sedan dess har hon drömt om att ge ut en bok.

– Jag var ett sådant där barn som gick in i lyktstolpar för att jag hade huvudet i en bok, säger hon.

Suzanne Sjögren debuterar som romanförfattare

Egentligen började hon skriva på den här berättelsen för flera år sedan, men eftersom hon är ”är värdelös på att slutföra projekt” har manuset, precis som en massa annat i hennes liv blivit liggande.

– Jag har designat tallrikar, skrivit en låt till fotbolls-VM och gjort reklamförslag till en mobiloperatör. Det kommer så mycket ur mig och jag har konstant en massa nya idéer men jag slutför inget. Jag har tidigare trott att ensam är stark, men idag vet jag att jag behöver jobba med människor som tror på mig och som lyfter mina idéer vidare.

Läs även: Kristina gjorde författardebut vid 62: ”Har man en dröm är det aldrig för sent”

När hon till slut lämnade in sitt manus var det flera bokförlag som nappade. Hon skrev alltså kontrakt för en trilogi och är redan nu igång med andra delen.

– Jag känner en enorm iver inför att börja skriva och har upplägget ganska klart i huvudet. Min kära före detta kollega Patrik Ekwall, som också börjat skriva deckare, gav mig tipset att efter varje skrivet kapitel dra samman en kort sammanfattning så att man får struktur för hela sitt manus. Hans råd tar jag med mig den här gången.

Gifte sig med Pontus Westergren efter 13 år

Det är full aktivitet på Suzannes och maken Pontus hästgård PW Equestrian som ligger vid Taxinge. Här finns ridhus, utebana, galoppbana, stora gräshagar och till och med en egen strand. All mark tillhör vackra Härnöstrands gård som ligger precis vid Mälarens strand.

– Alla pengar vi drar in lägger vi på den här platsen, säger Suzanne.

Fastän hon och Pontus varit ett par i 13 år var det först i maj i år som de gifte sig. Vigseln ägde rum i Mariefreds kyrka och de lyckades tjata till sig så att alla gäster kunde få åka tåg på den gamla smalspåriga museijärnvägen till Taxinge och därefter hökärra ända fram till gården.

– Förutom de gånger jag blivit mamma, var den här dagen det absolut bästa jag har varit med om. 115 gäster och årets varmaste dag! Det kändes dessutom extra fint att gifta sig när man varit tillsammans så länge, säger Suzanne.

Läs även: Daniel Norberg: ”Mitt liv är absolut inte bara ett långt skratt”

Anledningen till att giftermålet dröjt var i första hand ekonomisk.

– Pontus friade redan när jag fyllde 40 och har sedan dess pratat om att han vill ha ett stort bröllop. För mig som redan varit gift en gång hade det gått lika bra med något enkelt. Så vi har helt enkelt inte haft råd. När vi fått pengar över har vi frågat oss: ”Ska det gå till en skrittmaskin eller till bröllopet? Ska vi gifta oss eller isolera ridhuset?”

I februari insåg de att de aldrig skulle få pengar över så länge de stoppade in allt i gården, tog ett snabbt beslut och i mars var alla inbjudningar utskickade.

Beskriver Pontus som trygg och händig

Det Suzanne en gång fastade för hos sin man är samma egenskaper som hon idag uppskattar allra mest. Hon beskriver Pontus som en man som är väldigt trygg i sig själv.

– Man känner sig trygg och omhändertagen med honom. Dessutom är han som ett enda stort barn och kommer nog alltid vara det, vilket kan göra mig vansinnig emellanåt men jag älskar det också och det håller mig yngre. Han är väldigt lekfull och inte rädd för att bjuda på sig själv. Bryr sig inte alls om vad andra tycker. Pontus är också den som stannar när någon står still på motorvägen. Han riskerar sitt liv för att hjälpa andra, något som jag upplever som väldigt sexigt.

Läs även: Lena Linderholm om att leva med sin sjukdom: ”Viktigt att hitta de små glädjeämnena”

Vad Suzanne mer attraheras av är Pontus händighet – det finns inget han inte kan.

– Förutom att städa, plocka ur disken eller tvätta då, säger Suzanne ironiskt.

Hon har kapitulerat och insett att hon får leva med att vara den som sköter hushållet.

Har dottern Izabella med Anders Jensen

Tillsammans har de sonen Ben, men sedan tidigare har Pontus också Bastian och tillsammans med Anders Jensen, som nu är gift med Charlotte Perrelli, har Suzanne dottern Izabella.

– Länge levde Izabella varannan veckas-liv, i Djursholm respektive Taxinge, men sedan Anders familj köpte hus i Spanien har hon mest bott här, berättar Suzanne.

– Charlotte och Izabella har en jättefin relation. Jag älskar att när hon är hos oss så mockar hon skit, går i gummistövlar och rider. När hon är med pappa och Charlotte så är hon ute på turné. Många somrar turnerade Charlotte med Diggiloo och då fick Izabella följa med och ta del av artistlivet. Hon har helt enkelt fått det bästa av två världar.

Läs även: Grynet Molvig om jantelagen, rädslor och skitstövlar: ”Jag trodde att alla ville mig väl”

Izabella drabbades av leukemi

Suzannes liv har, liksom för de flesta, innehållit både toppar och dalar. Värsta var de tunga år som hon och Anders genomled då deras dotter drabbades av leukemi bara två och ett halvt år gammal.

– Det finns inget värre än när ens barn blir allvarligt sjukt. Trots att vi var i goda händer och att vi fick att 75 procent av barnen med denna diagnos överlever, kunde jag inte tänka på annat än de övriga 25 procenten. Jag hade svårt att se glaset som halvfullt. Vi bävade för det värsta men hoppades så klart på det bästa.

Det var i maj 2010 som Suzanne upptäckte blåmärken och röda prickar på dottern. Efter att ha googlat symptomen var hon övertygad. Dottern hade fått cancer. Men när de kom till närakuten i Huddinge avfärdade läkaren Suzannes oro. Senare anmälde hon händelsen till Inspektionen för vård och omsorg.

Läs även: Linda Kulle för vidare de berömda föräldrarnas arv: ”Generna får mig att orka”

– Jag ville ingenting mer med anmälan än att de ska få upp ögonen för det och att försäkra mig om att inga andra föräldrar går från ett sjukhus där någon har missat att deras barn har cancer, säger hon.

När de senare fick resultatet av blodprover var de så dåliga att de fick åka akut till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Izabella fick en blodtransfusion samma natt. Därefter följde över två år där vardagen bestod av sondmatning, cellgifter och ständiga sjukhusbesök.

– Det var inte bara cancern i sig utan alla nålstick och sövningar, att gång på gång lämna över sin dotter som en lealös liten klump i läkarnas händer.

Suzanne läste till journalist

Sedan åtta år tillbaka är Izabella friskförklarad och går nu i samma spår som sin mamma och bonuspappa. Precis som dem älskar hon hästar och tävlar för fullt. Suzanne själv har, sedan hon träffade Pontus, tagit upp ridningen efter många års uppehåll.

– Jag är uppvuxen med ridning. Mina föräldrar flyttade till och med till en gård i Skåne för att jag skulle kunna få rida och ha en egen häst, säger Suzanne som har ridit både junior-SM och lag-SM i hoppning.

Men när hon var 20 år gav hennes föräldrar henne ett ultimatum: Om de skulle fortsätta att betala för alla kostnader som ridning innebär behövde hon först läsa på högskolan. Även om det var en sorg för Suzanne att sluta rida blev det ingen konflikt med föräldrarna och hon förstod ändå att det var ett bra beslut. Suzanne flyttade då upp till Stockholm och levde ett helt annat liv.

– Jag läste på GIH i Stockholm till idrottslärare och sedan vidare på Poppius journalistskola. Men oj, vad många resttentor jag fick ta igen. För en tjej från landet blev det en hel del festande, säger hon.

Läs även: Hunden Panda räddade diabetessjuka Moa: ”Jag är evigt tacksam”

Att åter vara tillbaka i stallet är enligt Suzanne terapeutiskt.

– Det gick 17 år och visst har jag känt en längtan, inte bara efter själva ridningen utan efter det fysiska arbetet som allt mockande innebär och inte minst den friska luften. Just nu passar jag på att rida på Izabellas hästar. Jag har sagt till henne ett hon verkligen inte behöver älska hästar bara för att jag och Pontus gör det, och att hon kan sluta när som helst, men hon känner verkligen samma passion för ridningen som vi gör. Och hennes pappa uppmuntrar henne också i drömmen om att bli proffsryttare. Han är ju den som köper hästbilar och hästar till henne.

Oron för sonen Ben

På frågan hur relationen mellan henne och ex-mannen så säger Suzanne att deras dialog är jättebra.

– Vi har aldrig hållit på och gnällt om vems vecka det är med Izabella. När hon var yngre delade vi upp i jämna och ojämna veckor för att kunna planera våra jobb, men när hon blev äldre har hon fått komma och gå som hon vill.

– När hon fyllde år senast önskade hon sig ett poolparty, men vi har ju ingen pool och Anders och Charlotte var för tillfället i Spanien. Då gav Anders mig nycklarna till deras villa i Djursholm så jag kunde ordna med poolpartyt där. Så man kan säga att vi är rätt avslappnade.

Enligt Suzanne är det hon och Anders som curlar barnen mest, medan Charlotte och Pontus är mer raka och bestämda.

– Jag lindar alltid in allting av rädsla för att såra eller gå på för hårt, Pontus är mer rak.

Läs även: Nanne Grönvall om stökiga uppväxten: ”Bråk, slagsmål och poliser”

Bonussonen Bastian och Izabella är lika gamla och har mer eller mindre vuxit upp som tvillingar.

– Det har varit helt fantastiskt för dem att ha varandra och inte sällan har de gaddat ihop sig mot oss föräldrar.

Största utmaningen i rollen som mamma upplever Suzanne är den där känslan av att inte räcka till. Ända sedan förskoleklass har hon kört fram och tillbaka två vändor varje dag för att skjutsa sin dotter till skolan i Djursholm medan Ben har gått i skolan i Nykvarn och tagit bussen dit.

– Ibland tänker jag att Ben kommit i kläm då jag tillbringat mer tid med min dotter.

Firar 25 år som sportjournalist

Detta är ett riktigt jubileumsår för Suzanne. Förutom debuten som deckarförfattare och giftermål har hon även fyllt 50 år och firar 25 år som sportjournalist. Hon frilansar idag för Viaplay där hon sänder Formel 1 på söndagar, alpin skidåkning och alla mästerskap i handboll.

– Även om jag drömmer om att skriva fler böcker, och helst kunna försörja mig på ett författarskap, älskar jag mitt jobb som sportjournalist. Men visst tänker man på att man som programledare i 50-årsåldern har ett bäst före-datum flåsande i nacken.

– Jag tänkte länge att det hade varit fantastiskt att bli en kvinnlig motsvarighet till Jan Guillou som sitter i en stuga i skärgården, skriver och dricker whisky. Den drömmen lever till stor del fortfarande, även om Guillou är utbytt mot Fredrik Backman. Jag avgudar den mannen och hans böcker.

Läs även: Tommy Körberg:  ”Jag har alltid haft en vilsen 12-åring inom mig”

Blir lycklig av att skriva böcker

Vad gör dig lycklig?
– Min familj, speciellt vid de tillfällen då vi alla är samlade kring middagsbordet. Det är fullständig kaos och alla pratar i munnen på varandra, men jag älskar det. Jag kan se på barnen, inte minst när de har med sig flick- eller pojkvänner, att de ibland tycker att vi är såå pinsamma men att de också njuter. Jag blir även lycklig av att sitta på hästryggen, skriva böcker eller att vara ute och springa.

Finns det något som gör dig rädd?
– Mina barn har redan utsatt mig för det allra värsta. Förutom Izabellas sjukdomstid föll hon ju av en häst för två år sedan och blev sydd i ansiktet med 35 stygn. Att bevittna den olyckan var fruktansvärt för mig som förälder.

– Jag är också rädd för att missa något i sjukdomsväg, inte när det gäller mig själv men när det kommer till barnen. Framför allt skrämmer sepsis livet ur mig. Jag har haft extremt många urinvägsinfektioner genom livet och när min bror fick sepsis genom en dold urininfektion spädde det på min rädsla. Han hade över 200 i sänka när han väl kom in på sjukhus och sedan dess har jag införskaffat en CRP-mätare och det har gjort mig något tryggare.

Läs även: Tareq Taylors väg till ett lyckligare liv: ”Jag har varit brutalt ärlig”

– Här i den här miljön förekommer ju den farligaste typen av streptokocker. Några av hästarna får då och då det vi kallar för ”mugg”, som inte sällan lockar till sig bakterier och svamp, och jag har blivit extra noggrann med att använda handskar och slutat pilla med naglarna där muggen satt sig.

Tror du på en högre makt?
– Det är en komplex fråga för mig. Jag kan inte säga ja, men inte nej heller. Som yngre bad jag till Gud och när Izabella var sjuk förhandlade jag med något slags högre makt. Jag vill tro, men mitt rationella jag säger att det inte är så.