Linda Kulle för vidare de berömda föräldrarnas arv: ”Generna får mig att orka”

Såväl karta som fyrhjulsdrift kommer väl till pass när man ska ta sig till Roslagsgården Gregersboda. Efter lite slirande på leriga skogsvägar skymtar vi den gula herrgårdsliknande villan som tornar upp sig bland allt det gröna. Nedanför huset flyter Saltsjön där stora kryssningsfartyg regelbundet passerar förbi.

När Linda Kulle föddes 1983 hade hennes föräldrar Jarl och Anne redan bott på Gregersboda i nästan 15 år. Idag är det Linda, hennes man Pedja och deras två söner Ivan och Leonard som huserar på de nära 500 kvadratmetrarna.

Efter sin mammas bortgång 2020 övertog Linda inte bara gården utan också driften av Annes livsverk Kulleteatern som hon nu tar vidare in i framtiden tillsammans med Pedja. Sommartid turnerar teatern över hela Roslagen.

Linda och Pedja bjuder också hem publiken till sig för en handfull föreställningar som hålls på ena kortsidan av den omfångsrika tomten, invid hagen där getterna Piff, Puff och Bamse fridfullt betar. En bit därifrån sköter äldste sonen Ivan utomhusfiket som förser gästerna med drycker och hembakat i pauserna.

– Men förra sommaren när det regnade var vi tvungna att ta in hela publiken hit, säger Linda och visar in oss i en av husets stora salar som mamma Anne med stilsäker hand har inrett.

Att invitera publik och press till hemmet är inga konstigheter för Linda som har vuxit upp med föräldrar som i alla år frikostigt öppnat sina dörrar för tidningar och tv-team.

Grundade Kulleteatern

Tidigt stod det klart att den dubbla uppsättningen skådespelargener givit utslag hos Linda. Hon var bara sju år då hon anslöt sig till en av mamma Annes teatergrupper. Kulleteatern, som Anne senare grundade, blev Lindas skola.

Efter att ha stått på scenen flera somrar övergick hon med tiden till att bearbeta pjäser och regissera de årliga föreställningarna.

Sommaren 2019 var Linda regissör för 1700-talskomedin Betjänten där Anne spelade huvudrollen. Ingen av dem hade vid den tidpunkten någon aning om att att Anne bar på en livshotande cancersjukdom och att uppsättningen skulle bli det sista de gjorde tillsammans yrkesmässigt.

Läs även: Hasse Andersson har gjort sin sista turné: ”Nu vill jag bara fånga dagen”

– Alltihop var väldigt obehagligt. På sommaren när hon spelade teater fanns det inga som helst tecken på att mamma var sjuk. Det var på hösten som hon snabbt blev sämre. När hennes symptom kollades upp visade det sig vara jätteallvarligt och sedan dog hon redan i januari, förklarar Linda.

Hon tillägger att Anne lämnade jorden i trygg förvissning om att såväl hemmet som Kulleteatern skulle finnas kvar i familjens vård. Anne stod mitt livet när hon som 53-åring blev änka efter sin 17 år äldre man. Eftersom äldsta dottern Hanna ville spela teater under sommarloven från Teaterhögskolan startade hon kort därpå Kulleteatern, som till en början gick under namnet Kulle-husteatern.

Anne och Jarl Kulle gjorde allt tillsammans

På frågan om vad teatern betydde för Anne svarar Linda att hon tror att den innebar ett nytt livskapitel för hennes mamma.

– Hon och pappa levde i symbios. De gjorde nästan allt tillsammans. Tomrummet mamma måste ha känt när pappa gick bort vågar jag inte ens föreställa mig. Teatern, som år för år växte sig allt större, gav henne ett tydligt syfte i livet. Dessutom fick hon möjlighet att återknyta till den skådespelarkarriär hon hade innan hon slog sig till ro här på Gregersboda.

Anne var ett lovande stjärnskott på teaterhimlen när hon 1969 fick den kvinnliga huvudrollen i Ungkarlslyan på Oscarsteatern i Stockholm. Motspelare var en viss Jarl Kulle, Dramatenstjärna, operettartist och filmcharmör, som även lyckades charma in sig hos sin unga kollega. Efter sju år tillsammans gifte de sig.

1978 utökades familjen med Hanna och knappt fem år senare kom Linda. Medan Anne var den som styrde och ställde hemma på gården försörjde Jarl familjen. Linda hälsade med jämna mellanrum på sin pappa i hans ombonade loge på Dramaten där det alltid fanns undangömda bullar eller andra godsaker som väntade på döttrarna. När ridån gick upp satt hon i publiken och följde storögt Jarls bravader på scenen.

Läs även: Nanne Grönvall om stökiga uppväxten: ”Bråk, slagsmål och poliser”

– Jag var alltid väldigt stolt över honom, konstaterar hon och påminner sig skrattande slutsekvensen i dokumentären Jag Kulle som sändes i tv 1995.

Där får man se hur en 11-årig Linda tillsammans med storasyster Hanna står bakom kulisserna på Sollidenscenen på Skansen i spänd väntan på Jarls årliga deklamerande av Alfred Tennysons dikt Nyårsklockan.

Leende bekänner hon för reportern: ”Man hoppas att han inte ska glömma bort någonting. Det är väldigt nervöst, men annars är det väldigt trevligt och mysigt. Man känner sig stolt över att ha en sådan pappa.”

Med nöjd min tillägger hon: ”Och så är han bara min!”

Förlorade sin pappa tidigt

Linda hade knappast behövt oroa sig. Jarl kom varken av sig den gången eller någon av de 13 andra nyårsaftnarna som han läste Nyårsklockan. Att han var mästerlig i sin yrkesroll är ett obestridligt faktum. Hur han var som familjefar kan däremot bara fyra nu levande personer svara på.

– Varm, kärleksfull och väldigt rolig och kraftfull, beskriver Linda honom med värme i rösten.

Som yngsta dottern var hon den som fick kortast tid med sin pappa. Linda var bara 14 år när Jarl rycktes bort i sviterna av malignt melanom. Hur påverkade det henne att förlora en förälder i så ung ålder?

Linda begrundar frågan länge innan hon eftertänksamt levererar sitt svar:

– Jag tror att jag hade haft en starkare självkänsla om jag hade fått behålla min pappa längre. Med honom försvann en trygghet som alltid hade funnits där. Plötsligt hade jag inte längre det där ryggstödet att luta mig mot som han med sin stora auktoritet erbjöd. Det gjorde nog att jag blev lite mer benägen att vara andra till lags. Självkänslan är något som jag har fått erövra med åren.

”Tacksam för Kulle-generna”

Snart 27 år efter Jarls död finns han fortfarande i allra högsta grad med Linda.

– Men det är inte när jag spelar teater som jag känner av hans närvaro, utan det är när vi håller på och skrapar och målar och grejar här på gården. För mig var inte min pappa i första hand skådespelare. När han var hemma var han oftast ute och högg ved eller höll på med hästarna i stuteriet som mina föräldrar hade de första tio åren av mitt liv. Jag är tacksam för Kulle-generna som får mig att orka mycket.

Utöver arbetsivern har Linda genom efterforskningar kommit fram till att Kulle-släkten i flera generationer bakåt har ett genomgående drag av bullrighet.

– Vi gör väsen av oss hela tiden. Det var skönt att få klart för sig att min yvighet inte är en produkt av mitt yrkesutövande utan att det är ett tydligt släktdrag.

Att Lindas yrkesval skulle ha vunnit bifall hos pappa Jarl är hon bergsäker på.

Läs även: Tommy Körberg:  ”Jag har alltid haft en vilsen 12-åring inom mig”

– Ja, han hade gillat det! Vi har en videofilm av mig som 8-åring när jag spelar Mickel Räv. Pappa skrattade så mycket när han filmade mig att inspelningen blev helt svajig. Samtidigt var det aldrig så att han propsade på att jag skulle ägna mig åt skådespeleriet. Han visste ju hur tuff branschen är.

Linda, som under en period var medlem i Romeo & Julia-kören på Dramaten, tänkte till en början ägna sitt yrkesliv åt sången. I högstadiet gick hon i musikklass. När det blev dags att skicka iväg gymnasieansökningar sökte hon musiklinjen men garderade sig med att söka till teaterlinjen som hon kom in på. Kort efter teaterstudierna på Södra Latins gymnasium slocknade hennes lust för skådespelaryrket helt.

– Det hade två orsaker: dels hade jag blivit tillplattad av en regissör som jag jobbat med, dels tyckte jag det var jättejobbigt med förväntningarna som mitt efternamn genererade. Jag ville skapa min egen identitet, men det var svårt eftersom jag ständigt översköljdes med anekdoter om min pappa.

– Idag tar jag emot de där anekdoterna med öppen famn, men på den tiden var det tuffare eftersom varje påminnelse om vem min pappa var också blev en påminnelse om att han inte längre fanns.

Linda Kulle om maken Pedja

Övertygad om att hon hade gjort sitt livs sista roll tog Linda påhugg på förskola och som butiksbiträde. Det återkommande extraknäcket i maskören och perukmakaren Julia Mengarellis butik i Gamla stan är hon evigt tacksam för idag. Det var nämligen genom det jobbet hon mötte maken Pedja som hade byggt om och inrett butiken.

– Första gången vi träffades var jag 16 och Pedja nästan dubbelt så gammal. Jag tyckte så otroligt mycket om honom, men vi levde helt olika liv. När jag var 23 år började jag jobba heltid i butiken. Pedja kom in där emellanåt och med tiden blev vi kompisar, men ingen av oss hade nog några tankar på att vi skulle bli ett par.

Pedja, som sitter med vid köksbordet, instämmer. Han berättar hur butiksägaren Julia en dag kom med förslaget att han skulle hjälpa Linda att juldekorera butiken. Bland ljusslingor och julkulor sa det plötsligt pang mellan dem. Redan samma dag flyttade de ihop.

Vid det laget hade Linda börjat söka sig tillbaka till teatern. Som 26-åring kom hon in på Teaterhögskolan i Malmö. Under scenskoletiden blev hon med barn. Och tro det eller ej, men det var faktiskt en planerad graviditet.

– Vi hade bestämt att när jag väl kom in på scenskolan så skulle vi skaffa barn, annars riskerade det att aldrig bli av.

Läs även: Tareq Taylors väg till ett lyckligare liv: ”Jag har varit brutalt ärlig”

Ammade mellan lektioner

I september 2010 inföll de tre överlägset mest hektiska dagarna i Lindas liv. På fredagen hade hon akrobatiklektion på Teaterhögskolan, på lördagen gjorde hon en snabbvisit i Danmark, och på söndagen föddes lille Ivan i Malmö.

Ett par veckor efter nedkomsten var Linda tillbaka på Teaterhögskolan. Uppbackad av Pedja, som var föräldraledig och kom till skolans lokaler med sonen så att hon kunde amma honom mellan lektionspassen, slutförde hon sin skådespelarutbildning. Någon föräldraledighet var aldrig aktuell för hennes del.

– Eftersom jag hade världens bästa scenskolekompisar ville jag inte behöva byta klass. Dessutom ville jag inte förlänga tiden i Malmö. Jag längtade tillbaka hit till Gregersboda. Ända sedan jag som 17-åring flyttade hemifrån har jag alltid åkt hit så snart jag haft minsta lilla tid över. Pappa brukade säga att han fick hemlängtan redan vid brevlådan och jag är likadan.

Tvist om Gregersboda

Under elva års tid var gården föremål för en omskriven arvstvist mellan Lindas mamma Anne och Jarls två äldre döttrar från tidigare förhållanden. När tvisten kommer på tal blir den annars så pratsamma Linda sparsam med orden.

– Ingen mår bra av tvister. Inom familjen har vi kommit överens om att vi inte ska uttala oss om det där. Det var ju en jobbig period i livet.

Efter många rättsliga vändor dömde Högsta domstolen i Annes favör. Hon fick som önskat bo kvar på Gregersboda under återstoden av sitt liv. Nu är det Linda och Pedja som ska förvalta familjearvet. Till Lindas favoritområden på den tidskrävande gården hör skogsbruket.

– Varken mamma eller pappa var speciellt insatta i skogen, men själv har jag blivit helt frälst. Jag älskar att lära mig om hur man sköter ett hyggesfritt skogsbruk långsiktigt, utbrister hon entusiastiskt.

Några eftermiddagar i veckan drar hon av sig gummistövlar och övrig skogsmundering och tar bussen eller bilen till Uppsala stadsteater. Det var den dåvarande teaterchefen Linus Tunström som, efter att ha sett henne i en av Kulleteaterns föreställningar, värvade Linda till teatern redan innan hon gått klart scenskolan.

Sonen Leonard spelar också teater

Nu har hon varit där i tolv år.

I augusti kan hon återigen ses i succémusikalen 9 to 5 som fått en ny spelperiod. I föreställningen gestaltar Linda den bortkomna hemmafrun Judy, i den filmiska förlagan spelad av Jane Fonda, som efter att ha blivit lämnad av sin man tar ett kontorsjobb för att försörja sig och sina barn.

En av Lindas kollegor på teatern är 9-årige sonen Leonard. Under det senaste spelåret har han gjorde en av rollerna i efterkrigsdramat Tysk höst. Teaterbacillen har med andra ord överförts till nästa generation Kulle.

Läs även: Sissela Kyle om saknaden efter mamman: ”Tråkigare utan henne”

– De kvällar jag inte själv jobbat på teatern har jag i stället agerat chaufför till Leonard och kört honom fram och tillbaka till jobbet, berättar Linda roat.

Vissa kvällar har mor och son stått på olika scener i det stora teaterhuset. Leende visar Linda en bild från när de sprang på varandra i kantinen under en paus i sina respektive föreställningar.

– Det är jättekul att Leonard är teaterintresserad. Det behöver inte leda någonstans, men jag tror att alla barn mår bra av att leka att de är någon annan. Det gjorde i alla fall jag när jag och min syster spelade charader för våra föräldrar här hemma i köket.