Grynet Molvig om jantelagen, rädslor och skitstövlar: ”Jag trodde att alla ville mig väl”

Den första gången Grynet Molvig blev tillfrågad om att ge ut sina memoarer var hon 25 år och toppade poplistorna i moderlandet Norge.

Grynet tackade ja till erbjudandet. Hennes berättelse filtrerades genom en författare som satte hennes livshistoria på pränt. På inrådan av en vän hade Grynet skrivit in en klausul i kontraktet om att hon hade rätt att godkänna manuset innan det gick till tryck. Det skulle visa sig vara ett klokt drag.

– När jag läste manuset kände jag inte igen mig i det. Det var en sådan där framgångshistoria som jag tyckte var ganska löjlig. Så till förlagets stora förtret drog jag tillbaka utgivningen av boken. Genom åren har jag fått andra erbjudanden om att ge ut en självbiografi. Mitt svar har alltid varit det samma: ”Jag håller på att leva mina memoarer, jag har inte tid att skriva dem.”

Men när frågan på nytt kom för ett par år sedan gjorde Grynet en helomvändning och tackade ja.

– Jag tänkte att nu är jag tillräckligt gammal för att ha en historia att berätta och tillräckligt ung för att fortfarande komma ihåg den. Om jag någon gång ska skriva ner min livsresa så är det nu, fastslår hon när vi träffas på hennes förlag.

Alla kallar mig Grynet

Vis av erfarenheten tog hon den här gången pennan i egen hand. Slutresultatet Alla kallar mig Grynet är skriven med glimten i ögat och stor språklig finess.

Historien tar avstamp i norska Råde, tio mil utanför Oslo. Det var där på släktgården Sandakerhuset som Grynet växte upp med farfar och tre fastrar som närmaste grannar. Trots att jordbruket inte inbringade mer pengar än att det räckte till livets nödtorft minns hon sin barndom som lycklig.

– Min uppväxt var sträng men kärleksfull. Jag tvivlade aldrig på att jag var älskad även om ingen någonsin sa det till mig. Det var en kärleksfull blick eller hand som fick mig att förstå att jag var avhållen.

”Att göra sig märkvärdig var en av de sju dödssynderna på den plats på jorden där jag växte upp”, skriver Grynet i bokens inledning. För någon som har vuxit upp i jantelagens järnklor är det långt ifrån okomplicerat att låta sig omfamnas av strålkastarljuset. Ändå har Grynet alltid älskat att stå framför en publik.

Den första ljuva försmaken av livet som estradör fick hon redan som sexåring. I sällskap av en drös andra blyga förstaklassare skulle Grynet gå fram till rampen i bygdens idrottshus och presentera sig för de församlade föräldrarna och lärarna.

I stället för att kort säga sitt namn, som de andra, gjorde hon ett avsteg från protokollet, om än aldrig så litet, och proklamerade: ”Jag heter Anna Kristin, men alla kallar mig för Grynet.” Hennes tilltag rev ner en skrattsalva från publiken.

– Det fick mig att känna: Här var det varmt och skönt, här vill jag vara! Jag hade ingen som helst lust att gå tillbaka till de andra barnen utan ville stanna kvar på scenen.

Grynet Molvig vann talangtävling som 12-åring

Den kreativa och musikaliska ådran kom från mamma Trine som gärna uppmuntrade sin yngsta dotters stora musikintresse. När Grynet kom hem från skolan hade mamman ibland knåpat ihop dikter för henne att tonsätta på pianot som hon spelat på sedan hon var så liten att fötterna inte nådde ner till pedalerna.

Tolv år gammal blev hon uttagen att medverka i en stor amatörteatertävling som sändes i rikstäckande radio. Grynet vann tävlingen och tog med sig den ståtliga pokalen till skolan där hon stolt ställde den på pulpeten för allmän beskådan. Men varken skolkamraterna eller fröken berörde pokalen eller Grynets vinst med ett ord.

– Det blev en påminnelse om att man inte skulle skryta eller göra sig märkvärdig. Jag minns inte hur jag reagerade, men de är klart att jag måste ha blivit ledsen. Att utmärka sig genom att höras i ett populärt radioprogram ansågs vara absurt. Det hörde inte hemma i den lilla byn där jag växte upp.

Grynet lät sig dock inte kuvas av hemtraktens janteideal. Som 15-åring flyttade hon till Oslo och spelade in sin första skiva. Snart hördes lockrop från Sverige där hon började arbeta parallellt.

Tage Danielsson var en fadersgestalt

Att som ung flicka navigera sig fram genom nöjesbranschen som på den tiden uteslutande styrdes av äldre män var en vansklig uppgift. Grynet fick erfara att vissa av gubbarna i branschen inte enbart var ute efter hennes begåvning utan hade lömska baktankar.

– Ingen hade förberett mig på det när jag som 15-åring började i branschen. Jag var väldigt naiv och troskyldig och trodde att alla ville mig väl. Det gjorde de flesta också, men det fanns några skitstövlar som sårade mig. Det fick mig att förhålla mig till branschen med större misstänksamhet. Jag skaffade mig helt enkelt skinn på näsan.

Under sin yrkesbana har Grynet också råkat på åtskilliga exemplariska företrädare för manssläktet. Gösta Ekman, Povel Ramel och Hasse Alfredson hör till dem som hon öser superlativer över i sin bok. Och så Tage Danielsson som har en alldeles speciell plats i hennes hjärta.

– Tage var en trygg pappa-gestalt för mig. Han fanns där i både solsken och regn. Man kunde alltid lita på Tage, fastslår hon med tillgivenhet i blicken.

Mamma Trine var återhållsam med beröm

Från gården i Råde följde mamma Trine sin dotters karriär på båda sidorna om den norsk-svenska gränsen. Då Grynet 1976 gjorde rollen som Siri von Essens väninna i Kjell Gredes tv-serie En dåres försvarstal, där August Strindbergs och hustruns samliv skildrades på ett i alla bemärkelser naket sätt, kom ett upprört telefonsamtal från barndomshemmet.

– Kan du inte berätta för svenskarna att vi vet hur man gör. De behöver inte visa oss det på tv, sa mamma argt. Jag upplyste henne om att det skulle bli värre i nästa avsnitt, för då skulle jag också vara naken, varpå mamma svarade att i så fall var hon tvungen att sluta i kyrkokören. Det var tråkigt att hon kände en sådan skam för mig, men eftersom hon var ensam bland bondkvinnorna i trakten om att ha en dotter som visade sig naken på tv var det nog en tuff situation för henne, tror Grynet.

Historien fick trots allt ett lyckligt slut. När den omdiskuterade sexscenen senare lyftes fram som ett exempel på konstnärlighet i den norska censurdebatten kunde mamman med gott samvete återvända till kyrkokören. Men nog måste väl mamma Trine också ha varit stolt över Grynet som gjorde bejublad karriär i två länder?

– När hon tyckte att jag behövde hjälp kom hon till Stockholm och ställde upp med barnpassning. Det praktiska stödet var väl hennes sätt att visa att hon var stolt över mig. Men ”oj, vad bra du var på tv i går” hörde jag aldrig henne säga.

Detta föranleder förstås frågan om Grynet har varit bättre på att uttrycka sin uppskattning i sin egen mammaroll.

– Nej, jag har nog haft lite av det där med mig, att jag har haft svårt för att berömma. Jag resonerade länge att beröm ligger mer i sättet man beter sig på än i orden man säger. Ord kan lätt kan bli innehållslösa om man använder dem för ofta. Men med åren har jag märkt att ord också är viktiga. Därför har jag blivit bättre på att ge beröm.

Grynet Molvig om sonen Teodor

Grynets son Teodor kom till världen i november 1969. Pappa till honom var Grynets dåvarande man, den norske pianisten Alfred Janson. Alfred hade sin yrkesmässiga bas i Norge medan Grynet utgick från Stockholm.

Under många års tid levde hon i praktiken som ensamstående förälder trots att hon var gift. Att varva teateruppdrag med inspelningar av filmer och tv-serier och samtidigt vara en närvarande mamma var en knepig ekvation. ”Jag räckte helt enkelt inte till och Teodor fick sitta emellan”, skriver Grynet självkritiskt i sin bok.

Så småningom blev det skilsmässa, men det där med delad vårdnad var inte så lätt att lösa praktiskt med tanke på att sonen hade sina föräldrar i olika länder. När Teodor skulle börja i högstadiet flyttade han till sin pappa på heltid. I efterhand har Grynet djupt ångrat att hon gick med på att låta honom rota sig i Oslo.

– Vår relation blev inte lika självklar som när vi bodde tillsammans. Vi fick inte samma naturliga vardagsumgänge. Sedan åkte Teodor till London och utbildade sig i fyra år och då blev det inte heller att vi sågs så ofta. Han tog sin väg och jag kunde inte göra någonting åt det. Det dåliga mammasamvetet kommer nog aldrig att lämna mig, men idag har jag och Teodor världens bästa relation. Han är min gudagåva!

Tampats med rädslor och demoner

Styrka och uthållighet var egenskaper som premierades i Grynets barndomshem. Den välutvecklade förmågan att bita ihop fick henne att gå ut inför en premiärpublik när hennes pappa låg för döden och att hålla föredrag i en kyrka efter att precis ha mottagit beskedet att lillebror Lars somnat in för gott. Att visa sig svag har hon varit sämre på. Men visst har demonerna funnits där bakom den pansarbeklädda ytan.

– Under åren har jag samlat på mig olika rädslor som har legat och skvalpat runt i kroppen, så som prestationsångest och rampfeber. I ett försök att övervinna mina rädslor började jag hoppa fallskärm. Fallskärmshoppningen gjorde mig många underbara upplevelser rikare, men den lyckades inte laga de trasiga trådarna i mitt nervsystem. Jag har i stället fått lära mig att leva med mina rädslor.

Samtalsterapi har Grynet aldrig provat på.

– Jag tror inte att det är någonting för mig. Scenarbetet har varit min terapi. I musiken och många av de roller som jag har gjort har jag fått utlopp för känslor och aggressioner som jag inte kunnat få utlopp för annars.

Exmaken Noppe begick självmord

Efter skilsmässan från Alfred sviktade marken rejält under Grynets fötter. Den som hjälpte henne att återfå jämvikten var en charmig greve vid namn Carl-Adam Lewenhaupt, Noppe kallad, som stormade in i hennes liv i början av 1980-talet. Inom ett halvår efter det första mötet var de gifta och bosatta tillsammans på släktgodset Geddeholm. Med den nya grevinnerollen följde en extravagant livsstil med jakthelger, smokingmiddagar och umgänge med kungafamiljen som stående inslag. Att det slunkit in en katt bland hermelinerna i form av en välkänd skådespelerska och sångerska fick större uppmärksamhet än vad Grynet hade önskat.

– Under mina år med Noppe spelade jag revy med Povel Ramel, filmade i Norge och Argentina och gjorde tre säsonger som värdinna för tv-progammet Låt kameran gå. Men allt media skrev om var mig som grevinna. Det var lite irriterande ibland. Min identitet låg ju inte i grevinnerollen. Det var bara ett roligt epitet att kunna slänga sig med när man var utomlands.

Svårigheterna att kombinera det krävande värdinneskapet på Geddeholm med ett hektiskt arbetsliv ledde till slitningar i äktenskapet. Efter tolv år tillsammans gick Grynet och Noppe skilda vägar. Åren efteråt hade de sporadisk kontakt som med tiden blev allt glesare.

När Noppe i februari 2017 hittades död i vattnet utanför Gärdet i Stockholm hade de inte hörts av på länge. Ändå tog Noppes självmord Grynet hårt.

– Vad jag kände? Det går inte att beskriva med ord. Om Noppes mörker fanns där medan vi levde tillsammans så såg jag det aldrig, konstaterar hon lågmält.

Hur minns Grynet Noppe i dag?
– Som en sprallig, varm och kul kille som jag var dökär i för många, många år sedan. Jag har en massa goda minnen av honom.

Ska spela Mary i Lång dags färd mot natt

Dökär får man förmoda att hon numera är i särbon Douglas von Sydow som hon hade nåden att träffa efter fyllda 60. Enligt Grynet finns det många fördelar med att bo på varsitt håll.

– Det är väldigt skönt att få vara ensam ibland och ha sin egentid. Men det är också skönt att ses. Allt som människor som tycker om varandra gör, det gör vi också: reser tillsammans, går på bio och teater och äter goda middagar exempelvis. Och så semestrar vi tillsammans på Marstrand. Då är vi sambo flera veckor i sträck. Efter ett par dagars inledande irritation så går det bra.

När jag undrar vilken som har varit den roligaste eran i Grynets karriär börjar hon nynna på Jan Malmsjös slagdänga Vår bästa tid är nu.

– Jag tycker verkligen att min bästa tid är nu. Nyligen avslutade jag arbetet med Tre systrar på Stockholm stadsteaters stora scen. Det var en present att på äldre dagar få spela Tjechov.

– Och i början av nästa år ska jag göra en av världsdramatikens stora kvinnoroller, den som modern Mary i Lång dags färd mot natt. Det blir en jätteutmaning. Och så får jag vara med om intresset kring min bok som är chockerande stort. Mitt liv är oerhört spännande just nu.