Astronauten Marcus Wandt fick drömjobbet: ”Väldigt få grejer i livet är omöjliga”

När Marcus Wandt blickar tillbaka på de val han gjort i livet sedan han slutade gymnasiet så kan det nästan se ut som en snitslad bana som leder rakt mot astronautyrket. Först utbildade han sig till civilingenjör och sedan stridspilot för att därefter bli testpilot.

– Det här är en kombination av erfarenheter som många astronauter före mig delar. Men vid varje tidpunkt då valen gjordes var inte målet att en dag bli astronaut. Visst har jag haft det som en dröm, men inte som en verklig tanke eller ett konkret mål. Jag gjorde det för att det kändes roligt och spännande, säger Marcus när vi träffas på bokförlaget som nu ger ut hans bok Betraktelser i omloppsbana.

Syftet med att skriva en bok om yrket som astronaut och om resan i rymden menar Marcus är att ta med så många som möjligt upp i rymden.

– Varje gång en människa åker upp tycker jag att hela mänskligheten åker med. Det krävs fortfarande så mycket för att få upp en människa i rymden och det är till gränsen vart vi kan vara överhuvudtaget vilket gör att det finns ett slags ansvar i att kommunicera tillbaka hur äventyret upplevdes.

Marcus Wandt drivs av nyfikenhet

Nyfikenhet är det som varit och fortfarande är Marcus stora drivkraft. Från hans mamma har han också fått höra att han redan som barn var väldigt iakttagande.

– Om något hände som jag inte förstod direkt iakttog jag fenomenet lite extra och funderade ganska länge på det. Det kunde handla om allt från ett fysikaliskt fenomen, som att se en istapp försvinna utanför fönstret trots minusgrader, till något mer socialt eller psykologiskt, som hur någon i ett samtal plötsligt kunde ändra sinnesstämning.

Det var först senare som Marcus kom på och faktiskt vågade ställa frågor kring sådant han inte förstod.

– Det finns inga frågor som är farliga, det är bara att fråga på. Sådan är jag än idag.

Eftersom Marcus älskar att bygga ihop olika grejer drömde han länge om att bli snickare. Därefter ville han bli lastbilschaufför. Senare tänkte han att han skulle vilja bli ingenjör av något slag. Hans föräldrar ställde inga höga krav på att han skulle vara duktig eller prestera i skolan.

– Vilka betyg jag kom hem med spelade inte så stor roll. Snarare menade de att skolan var en lyxig möjlighet man inte ville missa. En hel skola byggd för att lära sig saker i. Den där inställningen smittade av sig till mig och fick mig att börja på Chalmers.

I sin bok beskriver Marcus hur hans pappa brukade fråga ”Vad är du nyfiken på? Jaså, men lär dig något om det då!” En devis Marcus tagit med sig genom livet.

Ansökte om att bli astronaut

Under sin utbildning till stridspilot i USA fick Marcus i uppdrag att flyga det legendariska spaningsflygplanet U2 Dragon lady.

– Det var ett examensarbete som gick ut på att man under fem dagar skulle skriva en fullständig testplan för just det här flygplanet och därefter fick jag flyga det. U2 Dragon lady är ett väldigt extremt flygplan som är byggt för att flyga otroligt högt. Som människa måste man har rymddräkt på sig för att ens överleva när man flyger det, berättar Marcus.

Marcus lämnade utbildning som kursetta.

– Det kändes så klart jättekul. Jag tycker att det är oerhört intressant att testa om det man har byggt kan utföra den uppgift den är tänkt för. Men också att utforska och se var gränserna går. Kanske man hittar något som gör att vi kommer framåt.

När Marcus fru Karina berättade om annonsen från ESA, europeiska rymdorganisationen, där man sökte en astronaut kände Marcus instinktivt att det var ett uppdrag han borde söka.

– Samtidigt visste jag hur extremt osannolikt det är. Ganska tidigt i processen ville jag också känna att det var meningsfullt att satsa på det här även om det inte skulle bli någon rymdresa. Jag gillar inte att gå in i saker med stängda ögon, hoppas på att det löser sig och bara hålla tummarna. Bara för att man blir astronaut är det ju inte säkert att man kommer få åka upp i rymden. Det är så otroligt många saker som ska stämma. Men jag kom fram till att det kändes meningsfullt oavsett.

Förebild för barnen

Av ett stort antal sökande var det 22 500 personer som uppfyllde alla kriterier. Efter varje test minskade antalet kvarvarande och ju längre tid som gick kände Marcus att hans dröm om att en dag få åka upp i rymden blev alltmer nåbar.

De flesta av testerna utfördes i Tyskland och det mest utmanande av alla fysiska, sociala och psykologiska testerna var intervjuerna med en stor expertpanel.

– Så fort jag kände mig bekväm i en fråga, och visste vad jag pratade om, så kom en fråga som tryckte ut mig ur bekvämlighetszonen. Det var uttröttande och det mest utmanande, men också det roligaste testet.

En av frågorna Marcus fick av psykologen var: ”Hur kan du, som pappa, tänka dig att sätta dig i en rymdraket som riskerar att explodera?”

– De undrade rätt kyligt och dömande om jag inte kände mig som en oansvarig förälder som kunde tänka mig att utsätta mig för denna risk. Instinktivt kände jag att de hade rätt.

Samtidigt menar Marcus att det finns många aspekter av föräldraskapet.

– Ett av de ansvar man har är att visa ett slags väg eller värdering i livet. Jag bedömde hur stor risk det här uppdraget skulle innebära men också hur stort värdet skulle vara och kom fram till att värdet överstiger risken. På samma vis hoppas jag att mina barn senare i livet kommer fundera över vad som är viktigt för dem. Vilka risker är de villiga att ta för att nå det som är viktigt för dem?

Medveten om riskerna med rymdresor

Marcus har förklarat för sina barn att farligheten med en rymdraket eller att flyga ett nytt flygplan inte är att kliva in i något som man inte kan något alls om.

– Jag känner till systemen så väl. Det som är okänt och skrämmande för andra är inte alls skrämmande för mig.

Marcus var väl medveten om att en raket kan explodera vid uppskjutning och att det inte finns någon sjukvård på ISS, utan att man är utlämnade till varandra. Han är också ordentligt informerad om att man kan träffas av en mikrometeorit, tryckfall kan uppstå och man kan brinna upp i samband med återinträdet. Att exponeringen för kosmisk strålning och solstrålning kan påverka hälsan på lång sikt, är också sådant han redan visste.

– Listan på allt som kan gå fel är lång, men hela mitt yrkesliv har handlat mycket om att hantera och värdera risker, säger Marcus.

Marcus Wandt blev nummer 614 i rymden

Marcus utbildades på rekordtid innan han den 18 januari 2024 satte sig i toppen av en raket som med en hastighet av 28 000 kilometer i timmen skulle skjuta honom ut ur atmosfären mot den internationella rymdstationen ISS.

Att bli den utvalde, den som var kvar av alla sökande och därmed blev en av de 614 människor som har varit i omloppsbana i rymden, utanför atmosfären, säger Marcus känns ofattbart. På frågan varför han själv tror att det blev just han, svarar han ödmjukt och diplomatiskt att det handlar om en massa tur.

– Viktigaste anledningen till att jag blev utvald är nog, förutom mina erfarenheter från Försvarsmakten, ingenjörsutbildningen och testflygningen, att jag är en bra lagspelare.

För Marcus fanns en gedigen forskningsplan och hans huvudsakliga uppdrag var, förutom att bedriva forskning, även att underhålla rymdstationen så att man ska kunna fortsätta bedriva forskning där i framtiden. En annan uppgift var att kommunicera om varför man åker upp i rymden och inspirera människor att vara nyfikna och fortsätta lära oss.

– Jag har nu genom boken försökt blunda, återuppleva ljuden, tankarna och känslan. Jag önskar att jag genom telepati bara kunde överföra det jag var med om till så många människor som möjligt. Istället fick jag försöka beskriva det med ord.

Så beskriver Marcus Wandt tiden i rymden

Beskriv känslan att sväva fritt, tyngdlösheten?
– När man slappnar av helt flyter axlarna upp. På sätt och vis är det lite som att vara under vatten, men samtidigt känner man inget tryck från vattnet. Och i vatten finns gravitationen fortfarande där vilket gör att om du har fötterna nedåt så finns ändå ett upp och ner, men det har man inte i rymden. Man hamnar i ett slags nolläge som i en zombieställning med böjda ben och det känns som ett skönt tryck mot hela kroppen som är enormt avslappnande och superbehagligt.

Kunde du sova gott där uppe?
– Ja, verkligen. Innan trodde jag att just sovandet skulle bli en stor utmaning, att jag skulle sakna att vila kroppen eller huvudet mot något. Men när jag flöt där i tomma intet sov jag bättre än vad jag någonsin har gjort.

– Här på jorden ser ju hjärta och blodkärl till att upprätthålla trycket i huvudet trots gravitationen som verkar nedåt. Det fortsätter även när man kommer upp i rymden, utan gravitationen, vilket gör att man får alldeles för mycket vätska i övre delen av kroppen. Det är en anledningen till att huvudet svullnar upp, kärlen kommer fram och att många upplever problem med svullna bihålor.

Men var det inget som kändes svårt eller jobbigt?
– Det mesta är ju krångligare. I början är det lite bökigt att ta sig fram och att till exempel veta hur mycket eller lite kraft man ska använda för att skjuta ifrån väggen för att komma till ett annat ställe. Det är också svårt att inte tappa bort saker. Allt rör ju på sig hela tiden om du inte sätter dit sakerna med gummi- eller kardborreband. Öppnar man en påse så stannar inte innehållet där, istället åker allt ut och svävar runt.

Hade med sig pepparkakor till ISS

Väl på ISS möttes Marcus, och hans besättning, Walter, Mike och Alper, av människor som jobbade på rymdstationen och som välkomnade dem med drinkar och kramar.

– Det var en helt absurd, härlig och nästan overklig känsla att flyta runt med människor som representerar så många olika nationer. Förutom oss fyra som åkte upp fanns där elva på rymdstationen. Totalt hade vi ursprung från sju olika länder, bland annat från USA, Ryssland och Italien, vilket funkade fantastiskt bra trots att vi befinner oss i det sämsta geopolitiska läget någonsin. Nyfikenheten och viljan att lära sig mer är så mycket större än allt annat.

Till fredagsmyset hade Marcus med sig pepparkakor och lakrits med chokladöverdrag.

– Hela besättningen där uppe betyder massor för mig. Jag tillbringade 22 dygn i rymden tillsammans med dem. Självklart har vi ett speciellt starkt band mellan oss.

I sin bok beskriver Marcus hur den internationella rymdstationen ser ut. Den är stor som en fotbollsplan, där nästan all tillgänglig yta är täckt av rack, datorer, kameror, kablar och vadderade fack med kardborreband så att verktyg inte ska sväva bort. Han berättar att det är en spatiös känsla i rummen med sina ungefär två meter i takhöjd.

– ISS har satts ihop, modul för modul, under många år, och är som ett gigantiskt Lego.

Träffade hustrun Karina på Chalmers

Karina var enbart positiv till att skicka iväg sin make i rymden. Marcus tror att det är en stor fördel att hon jobbar inom samma bransch.

– När det gäller risktagning, tekniska system och overkliga och verkliga risker så har hon full koll. Hon delar mitt intresse och är till exempel den som är ansvarig för cockpiten ur ett säkerhetsperspektiv på nya Gripen.

Marcus och Karina träffades på Chalmers. Han blev intresserad av henne på direkten.

– Hon säger vad hon tänker på ett respektfullt sätt. Är utmanande och har en väldigt stark vilja. Och så är hon oerhört godhjärtad.

Som pappa till tre söner beskriver Marcus sig själv som tillgänglig, vilket kan låta ironiskt med tanke på yrket han utöva. Han tror att hans barn upplever att de kan prata med honom om allting.

– Jag ställer säkert också en hel del krav, men jag motiverar dem på så vis så att de ska förstå dem, i alla falla i långa loppet.

Vill åka till rymden igen

Efter Christer Fuglesang och Jessica Mier blev Marcus den tredje svensken uppe i rymden.

– Christer kände jag redan innan min resa och Jessica lärde jag känna medan jag bodde i Houston. Det känns stort att få dela den här upplevelsen med dem.

Hans syn på jorden har på sätt och vis förändrats sedan han sett den ovanifrån.

– När man befinner sig på rymdstationen tar det bara 90 minuter att ta sig runt hela jorden. Trots att jag vet hur lång tid det tar att åka runt jorden därnere ändras uppfattningen däruppe. Jorden blir så greppbar och man känner en stark vördnad för den.

Vad är den absolut viktigaste lärdomen du tar med dig från vistelsen i rymden?
– Att det är otroligt viktigt att skilja på svårt, osannolikt och omöjligt. Väldigt få grejer i livet är omöjliga. Ofta stoppar vi oss själva innan vi ens har försökt även fast vi kanske inte förstår varför det inte går. Så länge man inte förstår varför det skulle vara omöjligt tycker jag inte man ska fastna där.

Kan du beskriva upplevelsen med tre ord?
– Overkligt, fascinerande och utmanande på ett härligt sätt.

Har din rymdvistelse gett mersmak?
– Absolut, utan tvekan. Jag skulle åka imorgon om jag fick.