Carina Nunstedt om sorgen efter maken: “Jag har fått lära mig att omfamna ensamheten”

Medieentreprenören Carina Nunstedt har startat framgångsrika magasin som Mama och Family Living, poddar och har skrivit flera böcker. Nu är hon aktuell med sin mest personliga berättelse, Vi ses på andra sidan. Den självbiografiska romanen handlar om hur hon tvingades börja om mitt i livet, efter att ha förlorat sin man, musikjournalisten Anders Nunstedt, som gick bort bara 51 år gammal.

Boken är inte en typisk sjukdomshistoria, snarare en spirituell road trip, både känslomässigt och geografiskt, och en akut sorgbearbetning av en kvinna som desperat famlar efter sitt nya jag.

– Till en början skrev jag främst för min egen skull, om tomheten och ensamheten som slog till när Anders gick bort. Vissa kanske ger sig ut och springer men för mig, som skrivande person, har det alltid varit terapeutiskt att få ner det jag upplever och känner i ord, säger Carina.

Efter ett år hade hon skrivit så mycket i den gula antecknings-appen på sin Iphone att hon tänkte att det kanske kunde bli en bok, en berättelse om en kvinna som tar hjälp på en rad olika sätt för att hitta en ny väg genom mörkret.

Med sin berättelse vill Carina förmedla hopp och att livet för de allra flesta, likt en bok, har många olika kapitel, med dramatiska vändningar. Att det är viktigt att försöka släppa in ljuset även när allt känns nattsvart.

– Jag hoppas att min historia kan stärka andra att våga leva och älska fullt ut även innan någon blir sjuk och dör.

Carina är just hemkommen från sitt nya deltidsboende, en liten tvåa med takterrass i Nice, och förklarar att drömmen om en plats i solen var ett stort delmål som nåddes förra hösten efter ett och ett halvt år av irrande genom de olika sorgerummen.

– Jag flydde först planlöst iväg på alla möjliga resor, men snart insåg jag att mitt hjärta klappade lite extra för Frankrike och känner att jag nu har hittat ett nytt andra hem. Jag behövde ändra riktning annars skulle jag riskera att fastna och bara jämföra med det liv jag hade tillsammans med min man.

Carina förklarar vad den nya lägenheten i Nice betyder för henne: Ljus, hopp, sol, bad, yoga, mat, natur, vandringar, kultur, nya roliga möten. Saknaden efter Anders och sorgen är ständigt närvarande, även om hon känner att hon blir allt bättre på att bära den.

Anders Nunstedt drabbades av cancer

Carinas livskamrat, Expressens mångårige musikredaktör Anders Nunstedt – också känd under smeknamnet ”Pappa Pop” – var en av Sveriges främsta musikjournalister. Han var anställd på Expressen sedan tidigt 90-tal, där han skrev om och bevakade alltifrån de största stjärnorna till Melodifestivalen och nyare band.

Carina och Anders möttes i arbetet som journalister. Till en början var båda upptagna i var sin relation men de blev direkt vänner. Hon beskriver dem som olika men att det direkt fanns en stark dragningskraft.

– Jag var kanske den som till en början bromsade lite men snart fördjupades relationen och jag har aldrig någonsin känt mig så älskad eller älskat som jag gjorde med Anders.

Anders var bara 48 år när han drabbades av cancer.

– Han var ute på jobb men fick kämpa sig igenom dagen på grund av hemska magsmärtor. Han trodde till en början att det inte var så farligt och är inte den som söker sjukvård i första taget. Men sedan blev det bara värre och jag fick övertala honom att åka till akuten efter en fruktansvärd natt.

Anders tyckte att Carina kunde åka hem till barnen medan proverna togs. Samtalet som hon sedan fick glömmer hon aldrig.

– Han frågade om jag satt ner och redan då förstod jag att det var allvarligt. I samma mening som han berättade att läkarna konstaterat cancer förklarade han att prognosen var mycket hoppfull. Men jag skrek ändå rakt ut.

Katterna betydde mycket under sjukdomstiden

I sin bok berättar Carina om både sämre och bättre dagar och nätter, om tre år av ständigt beredskapsläge, om behandlingar, operationer, akuta tarmvred och otaliga ambulansfärder.

– Jag stod vid sidan om, redo att hjälpa till med vad helst som kunde lindra min makes lidande. Ett glas vatten, en extra filt eller ytterligare en morfintablett.

De gjorde allt för att mjuka upp vardagen. Carina hade så länge hon kan minnas velat att familjen skulle skaffa en katt, eftersom hon hade växt upp med katter men det kändes omöjligt då Anders var allergisk.

Men under den första pandemivåren, när Anders isolerade sig på lantstället, frågade han om de inte ändå skulle skaffa en. Han hade hittat en ras som inte var allergiframkallande och i Uppsala fanns en uppfödare med en ny kull redo att komma ut i världen.

– Det blev inte bara en utan två sibiriska katter. Mia och Magnum flyttade in och kom att betyda mer än vad vi någonsin kunde ana, inte minst under Anders sjukdomstid. Men de fyllde även ut en del av det enorma tomrum som uppstod när Anders gick bort.

Carina har funderat över Anders tvärvändning, att han först sa nej till en katt i över 20 år och att det sedan plötsligt blev livsviktigt. Hon tror att han kände på sig att han bara hade en kort tid kvar i livet när han hittade den sibiriska katten.

– Anders var så klok, en riktigt klok katt med nio liv. Han var en otroligt närvarande pappa som satte familjen främst i alla lägen. Kanske kände han undermedvetet att familjen skulle må bra av att utökas så att tomrummet efter honom inte skulle eka lika fruktansvärt, säger Carina. Katterna spred kärlek och värme när det behövdes som allra mest.

Stor sorg när Anders gick bort

Efter ett tiotal cellgiftsbehandlingar, en större bukoperation och en rad leveroperationer, med komplikationer som följd, orkade inte kroppen mer. Anders gick bort den 16 juni 2021. Efter några dagar på sjukhus somnade han in på Ersta hospice, endast 51 år gammal.

När makens död var ett faktum drabbades Carina av total vilsenhet, tomhet, panik och ilska.

– Jag kände samtidigt en stor tacksamhet över att Anders slapp ha ont längre, tacksamhet över all kärlek jag och barnen har fått, som en del av en fantastisk familj. På samma gång fylldes jag av en enorm ilska och frustration över att vi hade blivit lämnade. Därtill den stora oron över hur livet skulle bli nu.

Efter Anders bortgång beskriver Carina tillvaron som att tiden plötsligt stod stilla. Hon grät, hon skrev och hon tog både hjälp, stöttning och tröst från terapeuter och nära och kära. Till en början plöjde hon även läkarserier.

– Jag levde mig in i hur de coola läkarna räddade liv varje kväll. Där och då kändes det som en trygg och välbekant värld som jag ville vara kvar i.

Samtidigt som hon försökte fly sorgen försökte hon sätta ord på den. Insikten att hon plötsligt var änka och ensam gjorde fruktansvärt ont. Den tuffaste omställningen, vid sidan av ensamheten, var alla beslut som skulle tas. Vad skulle de äta till middag? Vilken gravsten hade Anders velat ha?

Hon drabbades av beslutsångest och koncentrationssvårigheter. Tröttheten hängde över henne och hon undrade hur länge den där akuta fasen av sorg skulle hålla i sig, skulle den finnas där för evigt?

Träffade coacher, terapeut och medier

Samtidigt bestämde hon sig – både för sin egen skull men också för sin mans – att hon skulle göra allt som stod i hennes makt för att ta hjälp och försöka spä ut den där sorgen med lycka, glädje och nyfikenhet.

– Jag tänkte att om det krävs att jag måste boka in alla coacher jag hittar så är jag villig att göra det. Att bli bitter har hela tiden varit min absolut största mardröm.

Först gick Carina till en terapeut som hjälpte henne att våga släppa fram de jobbigaste känslorna. Efter ett drygt halvår anmälde hon sig till en tre dagar lång kurs i sorgebearbetning.

– Kursen hjälpte mig att få en rad bra verktyg och samtidigt få perspektiv på hur många som sörjer på olika sätt runt omkring oss, även om vi inte pratar så mycket om det. Sedan gick jag ett onlineprogram för en amerikansk manifestationscoach, som lärde mig att jobba med mål och affirmationer, att manifestera mitt nya liv. Träning, yoga och tacksamhet har också varit viktigt hela tiden. Jag har även haft andra spirituella vägledare och läst fantastiska böcker.

Carina stämde även träff med två olika medier och upplevde att hon fick kontakt med Anders på andra sidan, vilket var en stor tröst för henne. Det var också genom dessa samtal hon kände att hon fick ett slags medgivande att så småningom få träffa någon ny.

– Jag var bara 51 år när jag förlorade min man och kände direkt att jag inte ville vara ensam resten av mitt liv. Så känner jag fortfarande. Samtidigt är det ingen panik. Jag har blivit bättre på att vara ensam och kan nu oftare uppskatta det. Men så småningom drömmer jag om att träffa någon att dela nästa kapitel av livet med.

Svårt att gå från tvåsamhet till ensamhet

I samma veva som Anders dog flyttade äldsta sonen hemifrån. Det blev ett sammelsurium av känslor.

– För andra kanske det är den största omställningen när barnen flyttar ut men för mig har det i alla fall hittills mest varit förknippat med stolthet över hur de tacklar livet. Att äldsta sonen fick en lägenhet kändes som högsta vinsten, ett ljus i mörkret.

– Yngsta sonen bor fortfarande hemma och tog studenten i somras. Vi har alltid haft ett stort familjefokus och har försökt fortsätta med rutiner som gemensam söndagsmiddag. Vi umgås mycket alla tre, går på konserter, äter middagar och reser tillsammans, berättar Carina.

Det händer att folk lägger huvudet på sned och tycker synd om Carina, vilket hon har svårt för. Att gå från tvåsamhet till ensamhet har varit det tuffaste. Hon känner sig kluven inför den känslan.

– Tidigare i mitt liv har jag ofta längtat efter att ha mer tid för mig själv, så kallad egentid. Men den här nya ensamheten och övergivenheten är en känsla jag bara har velat fly ifrån.

Carina berättar att helgerna har varit allra värst. Det som tidigare var fredagsmys, blev till ett fredagshelvete när alla andra verkar ha någon att köpa blommor och laga middag till.

– Jag har fått lära mig att omfamna ensamheten, hitta nya rutiner. Våga bjuda hem mig själv till vänner och söka nya bekantskaper. Det börjar bli mycket bättre och numera kan jag se fram emot en kväll för mig själv.

Lät vigselringen sitta kvar

Vem var Anders för dig?
– Kärleken, tryggheten, livspartnern, superpappan, musikjournalisten, skämtaren. En fantastiskt smart, omtänksam och rolig människa att leva tillsammans med.

Hur länge lät du ringen sitta kvar på fingret och vad fick dig att ta av den?
– Jag lät förlovnings- och vigselringen sitta kvar i ett och ett halvt år, det kändes otänkbart att ta av dem. Inte ens på natten. Sedan, en dag när jag hade bakat, kändes de plötsligt obekväma att ta på igen. Jag satte istället på mig en ring som jag fick av min man när min första son föddes, en fin övergång.

Vad ger dig mest lycka idag?
– Att kunna jobba och leva i ett kreativt och fritt flöde, omgiven av roliga, smarta människor, som min poddkollega Maria Borelius. Att få dela berättelser. Umgås med vänner, familj, resa och ha djupa samtal om livet. Att se mina barn göra det som gör dem lyckliga och få vara med på ett hörn. Mina två katter får mig också att skratta varje dag.

Vad drömmer du om?
– Att alla mina nära och jag själv får vara friska. Att mina böcker ska nå ut till många läsare, även internationellt. Det vore också fantastiskt om min nya bok skulle bli film eller tv-serie, vilket det redan börjat pratas lite om. Privat vore det roligt att möta en ny kärlek så småningom.