Morgan Alling kraschade efter familjekrisen: “Det var helvetet på jorden”

När Morgan Alling 2001 satt i biomörkret och såg filmen Moulin Rouge! blev han blixtförälskad. Det tog honom inte många minuter att inse att det spektakulära dramat var som klippt och skuret för scenen.

Tillsammans med några kollegor började Morgan undersöka möjligheterna att göra en scenversion men när de fick höra att ett annat svenskt produktionsteam gick i samma tankar avskrevs planerna. Två decennier senare kom det ett telefonsamtal från en producent på nöjesproduktionsbolaget 2 Entertain som berättade att man skulle sätta upp Moulin Rouge! som musikal på Chinateatern. Var Morgan möjligtvis intresserad av att söka en av rollerna? Om han var!

– Jag har medverkat i ett så stort antal produktioner att det inte längre är många roller som jag känner att jag verkligen vill ha. Att göra en polisserie eller en komedi till … visst, det är roligt men det är inte det som jag drömmer om. Det är däremot det här. Efter att även ha sett Moulin Rouge! i musikaltappning vet jag hur älskat konceptet är. Redan från första låten sitter folk och sjunger med, vilket är en underbar känsla när man står på scenen.

För ett par timmar förflyttas musikalbesökarna till 1890-talets Paris och den mytomspunna nattklubben Moulin Rouge. Klubben ägs av Morgans rollfigur Harold Zidler, en älskvärd men samtidigt cynisk man, som i kampen för att rädda sitt livsverk låter affärsintressen gå före etik och moral.

Morgan Alling: “Roligt att spela skurkar”

Att porträttera samvetslösa typer på scenen har blivit något av Morgans specialitet. Senaste gången han gjorde det var i musikaluppsättningen av Så som i himmelen. Den gången spelade han sportaffärsägaren Arne som under humoristisk täckmantel förnedrar människor i sin omgivning på det mest utstuderade sätt. Rollen var så skickligt gestaltad att det ibland blev svårt för vissa åskådare att hålla isär fiktion och verklighet.

– När Arne hade fällt någon av sina elaka kommentarer kunde jag ibland höra människor i publiken förskräckt utbrista: ”Men Morgan!” Det var lite gulligt. För jag är ju inte sådan i verkliga livet. Jag har ju för fanken till och med gjort tv-program om mobbning. Det händer ofta att jag får mejl där det står något i stil med: ”Hur kan du som har ett så gott hjärta spela Simon Svart i Gåsmamman som knarkar och beter sig ohederligt? Du ska inte ta sådana roller.”

Morgans svar till ifrågasättarna blir alltid det samma:

– Jag tar de roller som jag får. Jag är så himla tacksam över att få alla möjliga sorters anbud. Under hela min karriär har jag strävat efter att vara en skådespelare som gör alltifrån komedi till tragedi. Det är växelbruket som är det fina i mitt arbete. Dessutom tycker jag faktiskt att det är roligt att spela skurkar.

Familjen utökades med tvillingar

Kreativiteten verkar aldrig gå på sparlåga hos Morgan. När det blir dags för fotografering börjar han entusiastiskt blåsa upp ballonger med hjälp av heliumtanken som står framme sedan äldste sonen Willes 15-årsfest helgen före. Tillsammans med 11-åriga Love dekorerar han trädgårdsgungan med ballongerna så att det ska bli lite Moulin Rouge!-känsla i bilderna.

För tillfället är det bara de två hemma i det stora huset i försvenskad New England-stil som familjen flyttade in i 2020. Medan vi beundrar den praktfulla villan och den natursköna tomten berättar Morgan beredvilligt om husbygget, arkitekturen och grannarna – såväl de trevliga som de mindre sympatiska.

När familjen för sex år sedan utökades med tvillingar behövde även boendeytan expanderas, vilket föranledde flytten från Stockholms innerstad till denna lantliga oas med fruktträd och odlingsland. Under hösten kommer Morgan att ha huvudansvaret för familjeruljangsen under dagtid, innan det vid femsnåret är dags att lämna över stafettpinnen till hustrun Anna-Maria Dahl och bege sig till Chinateatern.

Morgan och Anna-Maria har varit ett par i 20 år

År 2024 har det gått 20 år sedan Morgans blick för första gången föll på Anna-Maria under en fest hos skådespelarkollegan Melinda Kinnaman. Hur har de fått sin relation att hålla genom snart två decennier?

– Jag tror att förklaringen är att vi älskar varandra djupt. Det är klart att vi har bråkat några gånger men faktum är att det hänt extremt sällan. Vi funkar så himla bra ihop. Under de senaste 15 åren har vi haft en ohyggligt intensiv tillvaro – med mitt kringflackande jobb, en dramatisk tvillingförlossning där Anna-Maria höll på att stryka med, och hela resan med husbygget. Jag tror att all skit som vi har gått igenom tillsammans har limmat ihop oss.

Precis när ett visst lugn hade lagt sig över familjens liv kom det stora dråpslaget. Tre månader efter att de flyttat in i den nybyggda villan diagnosticerades Anna-Maria med en hjärntumör.

Mental krasch efter fruns tumör

Direkt efter operationen såg prognosen illavarslande ut men eftersom det inte säkert gick att avgöra tumörens omfattning skickades den till Tyskland för analys. Under de fem veckor som det tog innan provsvaret kom levde Anna-Maria och Morgan i ovisshet om Anna-Maria skulle få vara kvar hos familjen eller om Morgan skulle bli ensam med deras fyra barn.

– De veckorna var helvetet på jorden, konstaterar Morgan.

Luttrad av sin stormiga uppväxt blev han kaospiloten som navigerade familjen genom vardagen, gjorde katastrofplaner och höll hustrun vid gott mod. När det tyska patologutlåtandet anlänt körde Morgan och Anna-Maria under tryckt stämning till Karolinska universitetssjukhuset. På hemresan hade moll övergått i dur. Tvärtemot vad man tidigare trott var tumören godartad.

– Det var på alla sätt en glädjens dag. Men när lyckan över det här fantastiska beskedet hade lagt sig kraschade jag. Efter att ha hållit skenet uppe för barnens skull gick luften ur mig. Jag blev väldigt låg och nedstämd. Även om jag suttit i tv och sett glad ut har det varit tufft mentalt. Det är först nu som jag har börjat komma ut på andra sidan.

Barnen ska känna att de är totalt älskade

Morgan berättar att Anna-Maria i det närmaste är helt återställd efter tumören. Själv har han efter hennes sjukdomstid lyckats bli av med sin mångåriga hypokondri. Men den största förändringen är att han har omvärderat livet och blivit mer benägen att hörsamma viljor och drömmar – både sina egna och den övriga familjens – vilket nog inte minst sonen Love är tacksam över.

– Love har alltid velat ha en hund. Tidigare har jag sagt nej, vi ska inte ha någon hund, det räcker med fyra barn. Men nu känner jag att om Love vill ha en hund är det klart att han ska få det. Efter allt som har hänt tar jag tag i saker på ett helt annat sätt än tidigare.

Inom kort kommer en liten svart dvärgschnauzer att ansluta sig till familjen. Om valpen blir lika omhuldad som barnaskaran kommer den förmodligen att älska sitt nya hem. När det kommer till papparollen är inga uppoffringar för stora för Morgan.

– Barnen ska alltid känna att de är totalt älskade och prioriterade av oss föräldrar. Vi curlar nog våra barn ganska rejält men jag vill att de ska få den barndom som jag själv aldrig fick. Jag tänker hela tiden på att jag inte hade någonting som barn. Det enda jag fick var örfilar. Fram tills jag var 8 år ägde jag inte ens kläderna på kroppen.

Morgan Alling om sin tuffa barndom

De första 20 åren av sin karriär yppade Morgan inte ett ord om sin tuffa barndom offentligt eftersom han inte ville bli betraktad som ett offer. Men efter att ha fått tillräckligt med tid på sig att bekänna färg som yrkesperson fattade han 2009 beslutet att det var dags att ta bladet från munnen.

Först kom ett sommarprogram och året därpå den självbiografiska boken Kriget är slut. I båda forumen skildrade Morgan hur hans biologiska mamma till följd av missbruk förlorade vårdnaden om honom när han var 4 år. De nästföljande fyra åren valsade han runt mellan tre barnhem och fyra fosterhem.

Sveken från vuxenvärlden var många och grova – socialsekreterare som körde Morgan till ännu ett nytt hem under förespegling att han skulle få träffa någon av sina biologiska föräldrar eller särade på honom och lillebror Stefan, familjehemsföräldrar som enbart såg honom som en inkomstkälla och i vissa fall till och med misshandlade honom.

När han var 8 år kom Morgan äntligen till ett par som tog emot honom av rätt anledning. Morgan Persson blev Morgan Alling.

Siw Malmkvist är Morgans faster

När Morgan som 13-åring kungjorde att han ville börja med teater fick han för första gången veta att han hade skådespelarpåbrå. Fosterpappan Martin upplyste honom om att den där multibegåvningen Siw Malmkvist som Morgan suttit framför tv:n och dyrkat var hans biologiska faster.

– Det var en väldigt stark upplevelse. Helt plötsligt kände jag att jag tillhörde någonting. Jag var inte bara en trasdocka som man kunde slänga bort. Om Siw Malmkvist var min faster hade jag kanske också skådespelargener och kunde bli som hon. Det gav mig råg i ryggen att anmäla mig till en amatörteaterförening, minns han.

Några år senare antogs Morgan till Teaterhögskolan i Malmö på första ansökningsförsöket. När Siw Malmkvist kom till stan för att göra en krogshow på Kronprinsen i Malmö satt han i publiken.

– Bara att vara i samma rum som en släkting kändes helt otroligt. Efteråt skulle jag gå fram och hälsa på Siw. Jag var fruktansvärt nervös men innan jag ens hann säga hej utbrast Siw: ”Jag vet något som du vet.” Hon såg direkt att jag var hennes bror Svens son.

Pappan dök aldrig upp

Nästa gång deras vägar korsades var på en födelsedagsfest för en annan av Morgans fastrar. Vid samma tillfälle träffade Morgan flyktigt sin biologiske pappa Sven som hade försvunnit ur hans liv när han bara var 3 månader.

– Det var den enda gången vi sågs. Senare stämde jag träff med Sven för ett möte på tu man hand. Jag satt och väntade på honom men han dök aldrig upp. Det var som att han saknade förmåga att konfronteras med mig. Själv skulle jag aldrig kunna göra så mot mina barn. Nu är det för sent att knyta några band eftersom Sven är död sedan många år.

Faster Siwan finns dock fortfarande kvar i Morgans liv.

– Vi skickar sms till varandra lite titt som tätt och kramas när vi ses på kändispremiärer, förklarar han med ett leende.

Föreläser om konflikthantering

Liksom sin faster är Morgan synnerligen mångfacetterad. Utöver engagemanget på Chinateatern skriver han för tillfället på en uppföljare till boken om sin barndom. Och så är han regelbundet ute i landet och föreläser om konflikthantering på arbetsplatser. Men hur går det ihop? undrar jag som har läst att Morgan lidit av konflikträdsla.

– Det var just därför jag blev så engagerad i ämnet. Jag tillbringade mina första år i ett hem där det var mycket konflikter, misshandel och polisingripanden. När polisen kom var jag alltid den som försökte skoja bort dramatiken. Jag förstod aldrig varför man skulle bråka när man kunde ha det bra tillsammans.

Då Morgan som vuxen kom in i teaterbranschen upptäckte han att arbetsklimatet där inte skilde sig nämnvärt från kalabaliken som han upplevt på hemmaplan.

– Det vimlade av egocentriska personer som klöste och spottade på kollegor och kastade stolar på sufflösen. Ofta ursäktades deras beteende med att de var konstnärssjälar.

– Trots att jag upprördes över att förövarna fick fördelar vågade jag aldrig ifrågasätta det. Jag hade ju sett hur det gick för dem som sa ifrån – de var inte med i nästa produktion. Jag var så konflikträdd att jag tyckte det var obehagligt att göra en huvudroll på Dramatens stora scen eftersom det skapade en massa osämja omkring mig.

Frustrationen över sakernas tillstånd fick Morgan att intressera sig för mobbning och utanförskap. Så småningom blev han sidekick till föreläsningsproffset Lennart Lindén som drillade Morgan i sitt specialområde, hur man hanterar besvärliga människor.

– Efter den resan blev jag mycket, mycket bättre på att ta konflikter. När jag haft arbetsledande positioner som regissör och producent har jag märkt att den bästa konflikthanteringen är att förebygga motsättningar genom att få alla i teamet att känna att de är lika viktiga.

De insiktsfulla orden får sätta punkt för intervjun. Familjefirman Alling-Dahls två yngsta medlemmar väntar på att bli upphämtade på förskolan och körda till fotbollsträningen av sin pappa.