Första gången Carina Bergfeldt träffade den före detta fängelsepastorn Jim Brazzil var på en restaurang i Texas 2013. Hon hade rest dit för att göra en artikelserie om dödsstraffet för Aftonbladets räkning. Några timmar efter att Carina mött fängelseinternen Vaughn Ross som väntade på att hans dödsdom sju dagar senare skulle verkställas åt hon frukost med Jim som hade närvarat vid 276 avrättningar.
Senare besökte de kyrkogården där han jordfäst 500 fångar. Förmiddagen som Carina tillbringade tillsammans med pastorn visade sig inte bara vara viktig ur yrkesmässig synvinkel utan även på ett personligt plan. För vid den här tidpunkten befann sig Carina inte på någon bra plats i livet.
Carina Bergfeldt
Ålder: 43 år.
Familj: Maken Jesper Zølck, 43, och sonen Hamilton, 3.
Bor: I Stockholm.
Gör: Journalist, författare och programledare.
– Jag kom till Texas som en arg person med mycket bitterhet. Framför allt höll jag på och gjorde upp med min bakgrund. Jag är uppvuxen i ett hem där det pågick både fysisk och psykisk misshandel. I vuxen ålder levde jag i kärleksrelationer som var väldigt dysfunktionella. Min pappa brukade säga: ”Skit ska skit ha.” Jag trodde på det och sökte mig till killar som inte var särskilt snälla mot mig och som jag inte borde ha varit tillsammans med.
Pastor Jim gjorde stort intryck
I Jim hittade Carina en person som till skillnad från henne själv hade funnit sinnesro. Innan de skildes åt anförtrodde han henne att han kunde identifiera sig med de dödsdömda fångarna. Själv hade han också en dödsdom hängande över sig, om än av ett annat slag: Prostatacancer i kombination med leukemi i fjärde stadiet. Prognosen var dyster. Sju år tidigare hade läkare förutspått att Jim hade fem år kvar att leva.
– Det är första gången någonsin som jag som journalist har gråtit efter en intervju. Jim hade tillbringat ett helt liv med att lyssna till de mest fruktansvärda bekännelser. Han fick verkligen ta emot gift av människor. När han äntligen skulle få bli pensionär och njuta av livet intog ett annat sorts gift hans kropp. Det kändes som en sådan fruktansvärd orättvisa att den här människan som genomlidit så mycket till råga på allt skulle få dubbla cancerdiagnoser, konstaterar Carina.
LÄS ÄVEN: Carina Bergfeldt: “Det sa pang bom smack när jag mötte Jesper”
Jim fick ett eget kapitel i boken Sju dagar kvar att leva som Carina så småningom skrev. Ändå kände hon sig inte klar med hans historia. Hon ville veta hur man bar sig åt för att uppnå det där harmoniska tillståndet som han så uppenbart befann sig i. Med bultande hjärta ringde hon en dag upp Jim och frågade om hon fick skriva en hel bok om honom, på villkor att hon inte framställde honom som en hjälte.
Några decennier tidigare hade ett filmbolag erbjudit en miljon dollar för att få göra en bok och en tv-serie om hans liv. Jim tackade nej till anbudet, just för att han inte ville utmålas som en hjälte. Den här gången blev dock svaret ett eftertryckligt ja.
Beslöt sig för att bryta tystnadsplikten
Under de i runda slängar 80 intervjutimmarna fördelade över sisådär sex år lärde Carina på djupet känna en man som inte var fullt så ofelbar och syndfri som hon tidigare hade trott.
– Vad som förvånade mig mest? Att Jim i unga år hade köpt sex av en prostituerad och senare bedragit sin första fru. När jag fick veta det blev jag först så besviken. Sedan insåg jag att det är det faktum att han inte är perfekt utan en människa med fel och brister som alla oss andra som gör historien om honom spännande. Till en början var Jim lite tveksam till om de feltramp han gjort borde vara med i boken, men när jag påminde honom om att han sagt att jag inte fick göra honom till en hjälte förstod han att det var relevant.
Under arbetet med boken tog Jim beslutet att bryta sin tystnadsplikt och berätta om några av de hårresande bekännelser som han fått ta emot under sina enskilda samtal med de dödsdömda. Carina förklarar hur han resonerade:
– Genom åren har Jim mött många mammor till avrättade män som lever i övertygelsen om att deras söner är oskyldiga. Sönerna i fråga har suttit hos honom och bekänt våldtäkter och mord. Jim har många gånger önskat att han hade kunnat tala om för mammorna att deras söner erkänt sina brott för honom och därmed inte blivit oskyldigt avrättade. Nu har han kommit till en punkt där han känner att han genom att berätta sanningen vill ge de anhöriga frid i själen. Jag tror att den känslan har växt sig starkare och starkare hos honom ju sjukare han har blivit.
Fantiserade om pappans begravning
Även om 73-årige Jim inte alltid orkar svara i telefon när Carina ringer hänger han sig alltjämt kvar vid livet. När jag undrar om Carina delar Jims orubbliga gudstro brister hon ut i skratt. Roat berättar hon om hur hon som liten flicka i den lilla västgötska byn Österäng under kyrkans barntimmar skapade sig en egen hemsnickrad föreställning om Gud.
– I mina ögon var han en snäll gammal gubbe som satt i ett stort rum och var omgiven av en massa tv-skärmar, en för varje människa på jorden. Men eftersom han var väldigt gammal och trött missade han ganska mycket av det som hände. När han somnade inträffade översvämningar och andra katastrofer, eller som i mitt fall våld i hemmet. För mig blev det en rimlig förklaring till varför världen såg ut som den gjorde.
LÄS ÄVEN: Johannas pappa försvann spårlöst: “Han förstod aldrig hur viktig han var”
Toleransen för den ålderstigna gudens tillkortakommanden kunde dock inte övervinna vreden som Carina kände gentemot sin pappa. Länge fantiserade hon hämndlystet om hur hon en dag skulle hålla ett tillintetgörande tal på hans begravning. Men under de många och långa samtalen med Jim började långsamt någonting förändras inom henne.
– När Jim i början berättade om kvinnor som suttit i medlingar och förlåtit sina våldtäktsmän eller till och med sina barns mördare blev jag provocerad och trodde att han hittade på. Men han fortsatte envist att prata om hur man inte förlåter någon för deras skull utan för sin egen. Hans ord sådde ett frö i mitt huvud. Jag kände att det kanske skulle göra mig gott att tänka mindre på gamla oförrätter. Tillsammans med terapi blev samtalen med Jim ett sätt för mig att släppa taget om mycket ur det förflutna och nå ett högre välbefinnande.
Därför låter Carina Bergfeldt inte pappan träffa sonen
Pappan som Carina inte har träffat på 13 år upptar numera inte tillnärmelsevis lika mycket av hennes tankeenergi som han gjorde tidigare.
– Jag är inte arg på honom längre. Idag kan jag till och med känna en nyfikenhet på honom. Jag vet inte om jag någonsin kommer att prata med min pappa igen, men det är ändå spännande att de tankarna har väckts. Ibland kan jag sakna den snälla pappan som jag trots allt hade ibland. Jag kan tycka synd om honom för att han går miste om min son. Det finns en sorg i att jag inte kan låta min son träffa min pappa. Jag kan aldrig riskera att min pappa säger någonting olämpligt till Hamilton som stannar kvar hos honom på samma sätt som det stannade kvar hos mig. Vissa saker som pappa sa förstörde mig verkligen.
Ilskan riktades inte enbart mot pappan. Under många år var Carina besviken på sin mamma för att hon inte skyddat henne bättre mot det som pågick i barndomshemmet. Den känslan försvann när hon själv blev mamma.
– Då insåg jag att det inte är så lätt att beskydda sitt barn mot allt ont. Även om skadan aldrig var avsiktlig från min mammas sida är hon medveten om att hon inte skyddade mig och min bror så som hon borde ha gjort. När min son var på väg sa hon till mig: ”Jag vet att jag inte alltid har varit en bra mamma, men jag lovar dig att jag ska bli världens bästa mormor.” Det är ett löfte som hon har hållit. Sedan Hamilton var 6 månader har mamma tagit hand om honom en helg i månaden. Att se någon vara så fin med ens barn som hon är får en att förlåta det mesta.
Styvpappan Bosse fick ett kyligt mottagande
En annan person som Carina gärna lovprisar på sociala medier är sin styvpappa Bosse. Annat var det när Bosse gjorde entré i den då 10-åriga Carinas liv. Mottagandet som han fick av henne och hennes storebror Nicklas var det kyligaste tänkbara.
– Vi var så hemska mot honom att det går skamvågor genom kroppen när jag tänker på alla elaka saker som vi sa. Men Bosse stod tålmodigt kvar. Som 18-åring krockade jag med min pappas bil. När jag ringde till pappa och berättade det fick jag en utskällning. När jag ringde till Bosse frågade han: ”Var är du? Jag kommer.” Han har gett mig den där villkorslösa kärleken som jag aldrig fick av min pappa.
LÄS ÄVEN: Micael Bindefeld: “Att bli pappa är det absolut största som hänt mig”
När Bosse och Carinas mamma efter många år tillsammans gick skilda vägar klargjorde Bosse för Carina och hennes storebror att han inte tänkte skilja sig från dem.
– Nu är han lyckligt omgift med sin Marianne som har fått oss på köpet. Båda två älskar min son Hamilton och ser sig som hans morfar och bonusmormor. De har visat att man inte behöver ha några blodsband för att vara en familj, fastslår Carina med ömhet i rösten.
Styvpappan har varit en förebild för Carina som numera själv är bonusförälder till maken Jespers två äldsta barn i Danmark.
– Bosse kom in och blev en tredje förälder utan att ta någon annans plats. Jag försöker inte heller att ta någons plats utan bara vara en vuxen som finns där för mina bonusbarn och tycker om dem.
Gjorde tv-program med Tareq Taylor
Inför sonen Hamiltons födelse för drygt tre år sedan avslutade Carina sitt uppdrag som USA-korrespondent och flyttade hem till Sverige. Snart premierades hon med en egen talkshow där en av de många gästerna gjorde ett särskilt starkt intryck på henne.
– Efter att Tareq Taylor gästat programmet blev nästan alla i redaktionen lite förälskade i honom, inklusive jag själv. Han var så himla härlig, rolig och karismatisk. Jag gick hem till min man Jesper och sa att jag gärna skulle vilja göra ett program tillsammans med Tareq. Under en semester i Portugal började vi spåna på en programidé som gick ut på att jag och Tareq skulle resa genom USA. Jag ringde honom från Portugal och beskrev min och Jespers flummiga idé och han var genast med på noterna.
Som tur var lyckades Carina även entusiasmera sina chefer för uppslaget. Ett knappt år efter att idén fötts var det i höstas dags för avfärd. I tre och en halv veckas tid reste Carina och Tareq genom sex delstater i den amerikanska södern. Under de många milen på vägarna gjorde sig deras olika yrkesbakgrunder ofta påminda.
– Död, misär och elände är mitt livselixir. Det finns inget bättre än starka människoöden. Tareq däremot är van vid att göra program där tonen är glättig och mysig. Jag släpade med mig den stackaren på så mycket elände. Exempelvis besökte vi nedstängda abortkliniker och träffade föräldrar vars barn blivit ihjälskjutna. Men jag tror att Tareq i slutändan tyckte det var bra. Resan blev nog ett uppvaknande för honom.
Ny roman på gång
När Carina för mindre än två år sedan tillfrågades om sina framtidsplaner för de närmaste åren sa hon att hon hade för avsikt att återvända till USA som utrikeskorrespondent.
Idag blir svaret på samma fråga ett helt annat.
– Ja, jag var övertygad om att skulle vilja åka ut som korre snart igen, men som småbarnsförälder är det så bekvämt att bo här i Stockholm och jobba med talkshowen. Det är bara en dag i veckan som jag behöver vara borta kvällstid. Dessutom har jag min mamma två timmars bilresa bort. På grund av de frekventa skolskjutningarna vill jag inte heller att Hamilton ska gå i skolan i USA. Fast när han blir stor nog drömmer jag om att skaffa ett hus i Texas där jag och Jesper kan sitta i 30 graders värme och skriva böcker under det svenska vinterhalvåret.
LÄS ÄVEN: Stefan Holm och Jessica Eriksson ger ut roman: “Grundidén kom till utifrån ett skämt”
Uppenbarligen frodas författarinspirationen även på hemmaplan. I september ger Carina ut sin andra bok för året. Romanen Födelsedagen är den första delen i en ny spänningsserie som hon skriver tillsammans med vännen och författarkollegan Sofie Sarenbrant. Redan innan boken kommit ut är det klart att den även kommer att bli tv-serie. Handlingen utspelar sig delvis i tv-branschen.
– En av romankaraktärerna råkar vara en kvinnlig programledare som har en talkshow som sänds i SVT klockan 21 på fredagarna. Tänk vilken slump, va? utbrister Carina med ett klurigt leende innan vi skiljs åt.
