Varje gång Johanna Wallin tänker på pappan som hon hade sina första fem år i livet får hon ett leende på läpparna.
– Han var en rolig och snäll lekpappa som alltid hade tid för mig. Och det är ingen efterhandskonstruktion. Alla som fanns runt omkring oss har bekräftat att han var en otroligt närvarande och kärleksfull förälder.
Mot den bakgrunden ter sig det som hände strax innan Johanna skulle fylla 5 år än mer obegripligt.
En dag i maj 1981 dök hennes pappa Peter oväntat upp på Johannas dagis i Uppsala – inte för att hämta sin dotter utan för att ta avsked av henne.
– Han satte sig ner på knä framför mig. ”Hej då Johanna”, sa han. Just det ögonblicket är det enda jag minns. Jag kommer inte ihåg om han sa någonting mer eller hur jag själv reagerade.
När Johanna kom hem den dagen var hennes pappa spårlöst försvunnen. Det enda han hade lämnat efter sig var en lapp till Johannas mamma där det stod: ”Jag är inte den du tror att jag är. Jag lämnar er nu, det blir bäst så. Försök inte hitta mig.”
Johanna Wallin
Ålder: 46 år.
Familj: Barnen Jasmine, 12, Jamiro, 10, och Jovis, 4.
Bor: I Huddungeby några mil utanför Uppsala.
Gör: Skribent, översättare, redaktör och kommunikatör.
Aktuell: Med boken Ingen vanlig pappa som man bara har (Ordfront).
Vad var det som hade fått denne man att överge sin familj och det med en sådan brådska att han inte ens hade tid att invänta ankomsten av sin andra dotter, Elin, som föddes en dryg månad efter hans sorti?
Versionen som den lilla Johanna fick sig serverad var att hennes pappa hade rest till sitt barndomsland England för att ta hand om sin sjuka mamma.
När hon var 11 år ansåg hennes mamma att hon var stor nog att få veta att Peter i själva verket försvunnit utan att ange något skäl och att han lämnat familjen en gång tidigare när Johanna bara var några månader gammal. Den gången var han borta i ungefär två och ett halvt år.
– Det jag fick veta fick mig att känna mig så himla liten och obetydlig. Jag tyckte jag hade varit dum som trott att jag var betydelsefull för min pappa. Uppenbarligen hade han viktigare saker i sitt liv. Människor i min omgivning antydde att han var en del av någonting större, kanske en underrättelseverksamhet som tog honom på hemliga uppdrag över hela världen.
Peter hade gift sig med en kanadensisk kvinna
Johanna fick ytterligare en skärva av sanningen 16 år gammal. Efter pappans andra försvinnande hade hennes mamma Maria hittat ett brev till honom från en kvinna i Kanada vid namn Eeva. Maria tog kontakt med Eeva som var helt ovetande om Peters familj i Sverige.
Medan Maria manövrerat tillvaron som ensamstående mamma hemma i Uppsala hade Peter gift sig på andra sidan Atlanten. Efter bara något års äktenskap lämnade han utan någon förklaring sin kanadensiska fru Eeva och återvände till familjelivet i Uppsala.
Eftersom Peter hade kommit tillbaka efter sitt första försvinnande hyste Johanna hopp om att han skulle återvända en andra gång, eller åtminstone ge något livstecken ifrån sig. Men åren gick och otaliga födelsedagar och andra milstolpar passerade utan att hon hörde ett ord från honom.
LÄS ÄVEN: Erik fann sin biologiska familj i Kanada: ”Jag ville tacka mamma för livet”
När han inte självmant gav sig till känna bestämde hon sig för att börja söka efter honom. Inom Johanna fanns en djup längtan efter att en dag få återförenas med sin pappa.
– Jag tror att mitt stora behov av att hitta honom inledningsvis bottnade i en saknad efter den fina förälder som han en gång hade varit för mig. Med åren handlade det mer och mer om att jag ville få svar på alla frågor som jag hade. Stundtals har det känts som tortyr att ha så många frågor men inte veta var personen som sitter på alla svaren finns någonstans, förklarar hon.
Sökte efter sin pappa i England och Israel
Att försöka lokalisera Peter var som att leta efter en nål i en höstack. Någon person med det namn och födelsedatum som han angivit när han registrerades som Johannas pappa gick inte att hitta.
Lockelsen till det brittiska släktarvet på pappans sida förde efter studenten Johanna till England. Av en tillfällighet hamnade hon i trakten där Peter sagt till hennes mamma att han växt upp.
Enligt egen utsago hade han studerat till agronom i närliggande Bristol. Men genomgångarna av stadens universitets dokumentation över gamla studenter var resultatlösa. Lika fruktlöst var Johannas ihärdiga sökande efter sin pappa på Bristols gator. Ingen av alla de personer hon frågade kände igen mannen på fotografiet som hon visade upp.
Att Peter var av brittisk nationalitet gick överhuvudtaget inte att belägga. Däremot fanns det bevis för att han hade varit i Israel flera gånger. Det var där han hade träffat sin kanadensiska exfru Eeva. De frekventa resorna till Israel tycktes ha koppling till den judiska bakgrund som Peter hade sagt sig ha.
Fick hjälp av hängivna främlingar på nätet
Trots sin frånvaro hade Peter stort inflytande på sin dotter. Av ansvarskänsla gentemot sin pappas förmodade judiska ursprung började Johanna engagera sig i Israel-Palestina-konflikten, vilket har kommit att prägla hennes liv starkt. Genom sitt engagemang i frågan träffade hon pappan till sina tre barn.
I Palestina och Israel återupptog Johanna sökandet efter mannen som var upphovet till hennes egen existens. Återigen sprang hon runt på främmande gator i jakt på information om sin pappa. Sökandet tog henne till ljusskygga pubar där hon träffade på män som i likhet med Peter flytt från sina familjeförpliktelser.
– Det var första gången under mitt letande som jag blev arg på min pappa. Med ens blev det så tydligt att det fanns många andra män som också bara hade försvunnit ur sina fruars och barns liv. Det kändes så osmakligt och tarvligt. Jag började fundera: Tänk om min pappa sitter på någon av de här pubarna och dricker öl och tittar på fotboll, medan jag jagar runt i världen efter honom. Jag letar och letar men han gör inte någonting för att kontakta mig ens.
Inte heller sökandet i Israel gav Johanna några nya pusselbitar. De ständiga återvändsgränderna gjorde henne nedslagen.
– Det är en sådan enorm frustration att inse att man inte kommer längre. Hela tiden frågade jag mig: Vad är det min pappa är inblandad i som har tvingat honom att gå under jorden?
LÄS ÄVEN: Till sist fick Birgitta veta familjens hemlighet: ”Farfar såldes på auktion – av sin egen far”
I brist på nya uppslag tog Johanna en paus från letandet efter sin pappa. I hennes tankar var han dock ständigt närvarande.
Med jämna mellanrum gjorde hon sökningar på namnet han använt, Peter Tonge, i förhoppning om att någon ny ledtråd skulle uppenbara sig. Även det utmynnade i besvikelse, tills hon i september 2021 till sin stora häpnad fick en ny träff.
En person på internetforumet Flashback hade, tack vare en gammal tidningsintervju med Johanna, uppmärksammat Peters försvinnande. Plötsligt hade Johanna en
hel armé av hängivna supportrar som var fast beslutna att hjälpa henne hitta sin pappa.
– Det var personer som hade ett intresse av att lösa mysterier och var väldigt metodiskt lagda. De hade ett annat tillvägagångssätt än jag som var så känslomässigt investerad i fallet. Utan deras hjälp tror jag inte att jag hade kommit särskilt långt.
Johanna fann släktingar i England
Engagemanget utifrån gav nytt syre till sökandet. Johanna bestämde sig för att göra ett dna-prov. Provsvaret som så småningom damp ner visade att hon var hälften skandinavisk och hälften engelsk.
– Ja, det var det jag visste! var min första tanke. Att min pappas uppgifter om sitt brittiska ursprung var sanna gav mig stort hopp om att det skulle finnas fler saker som stämde. Jag kände så starkt att det fanns en länk mellan mig och min pappa som verkligen var på riktigt.
Ett par avlägsna släktingar på pappans sida hade också låtit dna-testa sig. För första gången någonsin fick Johanna ett ansikte på en person ur sin pappas släkt. Över bildskärmen hälsade anförvanten Andrew henne välkommen till familjen. Andrew kände visserligen inte till Johannas pappa men hade liksom hon ett stort intresse av att forska vidare i deras gemensamma släkthistoria.
Det var också Andrew som fann ett födelsebevis på Peter som klargjorde att han var född 1938, inte 1943 som han själv hävdat. Påståendet att han kom från en judisk släkt var också osant.
I de brittiska registren fanns uppgifter om att Peter gift sig i unga år och fått en dotter, Johannas halvsyster Helen som hon dessförinnan inte hade känt till. Helen hade växt upp med en annan fadersgestalt och i 40-årsåldern avlidit i cancer.
Begravdes på samma dag som brodern
Släkten hade nyligen drabbats av ännu ett dödsfall.
Peters äldre bror Kenneth hade gått bort i sitt nya hemland Australien. Johanna fick tag på en videoinspelning från Kenneths begravning tidigare samma år.
Förhoppningsfullt tänkte hon att hennes pappa kanske funnits med bland begravningsgästerna.
Istället hörde hon prästen säga: ”Vi sänder våra varmaste hälsningar till syster Pauline, som tittar från England. Hon begraver två bröder idag, med två timmars mellanrum: Kenneth, här i Australien, och Peter, som begravs i England.”
– Jag hade inte ens tänkt tanken att min pappa inte levde längre eftersom jag inte hittat något dödsdatum på honom. Det allra värsta var att han dött bara nio månader tidigare. Hur kunde det få bli så? Att jag kom så nära men ändå aldrig fick träffa honom? Det kändes så meningslöst och orättvist. Om mitt sökande hade nått vägs ände i och med att jag fick reda på att min pappa var död skulle jag nog ha haft fruktansvärt svårt att förlika mig med det.
Systern fick inte berätta att de hade kontakt
Trots dödsbeskedet fanns det åtskilliga pusselbitar kvar att inhämta. En person som satt på viktig information om Peter var hans syster Pauline. Pauline, 82 år, i Wales tog emot de två svenska brorsdöttrarna som hon inte vetat om att hon hade med vidöppna armar. Även Pauline hade letat efter Peter.
Efter flera decenniers sökande hade hon med en privatdetektivbyrås hjälp till slut lyckats spåra upp honom i oktober 2019. På villkor att Pauline inte berättade för
någon att hon hittat Peter gick han med på att ha viss kontakt.
LÄS ÄVEN: 4-åriga Ester såldes på auktion – medan mamman bildade ny familj i USA
Eftersom han inte ville prata om det förflutna visste inte Pauline så mycket om hur han tillbringat sina vuxna levnadsår. Däremot kunde hon berätta om en tuff barndom med kärlekslösa föräldrar och en pappa som försvunnit ur Peters liv när han var 5 år – lika gammal som Johanna var när Peter lämnade henne.
– Det var så otroligt ledsamt att inse att historien hade återupprepat sig. Hur kände min pappa när han gjorde samma sak mot sina barn som hans egen pappa gjort mot honom? Jag kan inte tänka mig annat än att man avskyr sig själv, konstaterar Johanna.
Pappan hade övergett flera familjer
Med tiden kom det fram att Peter hade övergivit fler fruar och barn. Johanna fick kontakt med en yngre halvbror i Tyskland som han hade varit en dunderpappa för i nästan tio års tid innan han sin vana trogen försvann för gott utan att meddela sig. Ett par som lärde känna Peter efter att han lämnat Tyskland beskrev honom som en ensam och rotlös man som hankat sig fram ekonomiskt.
– Det verkar inte ha varit något vare sig lätt eller roligt liv. Ju mer jag fått veta om min pappa desto större sympati har jag fått för honom. Det sorgligaste av allt är att han aldrig förstod hur viktig han var för sina barn.
I vissa avseenden är Peter fortfarande ett mysterium för Johanna. När hon var yngre skämdes hon över att ha blivit bortvald av sin pappa. När det häromåret uppdagades att Peter inte lämnat familjen för något ädlare syfte och att han de sista tolv åren av sitt liv levt bara två och en halv timmes flygresa från Johanna utan att en endaste gång höra av sig, då kom skamkänslan tillbaka.
– Det här kommer jag aldrig att skriva om, var det första jag tänkte. Men en kompis övertygade mig om att jag behövde göra det för att känna att jag ägde min historia. Så istället för att sitta och skämmas över det som hänt gör jag nu precis tvärtom: Berättar om det så högt och ljudligt som jag kan.
Även om hennes bok Ingen vanlig pappa som man bara har fick ett annat slut än vad Johanna hade önskat sig känner hon att allt arbete hon lade ner för att hitta sin pappa har varit värt slutresultatet.
– Alla svar som jag har fått har gjort att jag känner mig mer grundad i mig själv. Dessutom har jag berikats med en hel släkt som jag känner en väldigt stark tillhörighet till. Genom mitt sökande efter min pappa har också andra i släkten som inte känt till varandra fått kontakt. Det känns väldigt fint!
LÄS ÄVEN: Pär Lernström om sin pappa: ”Han var ingen förälder jag kunde lita på”