Micael Bindefeld: “Att bli pappa är det absolut största som hänt mig”

Förlagen hade ställt frågan flera gånger och Micael Bindefeld tänkte själv att han inte hade särskilt mycket att berätta om i en självbiografi. Men så kom rätt tillfälle och rätt förlag och det är nu en pirrig Micael jag möter på hans eget kontor på Östermalm i Stockholm i samband med att boken släpps för allmän läsning.

– Det har inte känts aktuellt tidigare men nu finns det ingen återvändo. Jag har försökt att vara så transparent och ärlig som det bara går, säger Micael.

I boken varvar Micael inblickar från sin yrkeskarriär som kändisfrisör och festfixare med berättelser om sitt judiska påbrå, om hur det var att komma ut som homosexuell och om sonen Simeon som blev till genom surrogatmödraskap.

Men så i mars 2022 fick Micaels man Nicklas en cancerdiagnos och bokskrivandet sattes helt på paus. Sommaren kom att bli den värsta i Micaels liv.

– Det gick inte att fortsätta skriva och på ett sätt känns det som att den där tiden var värre för mig än Nicklas själv. Han trodde hela tiden han skulle överleva men det var fruktansvärt att se honom så sjuk, säger Micael.

I april påbörjades Nicklas cytostatikabehandling och under åtta veckor strålades han regelbundet. Han hade drabbats av tungbascancer och fick berättat för sig att de flesta med denna diagnos blir botade och friska men Nicklas hade försvårande omständigheter eftersom han hade metastaser på båda sidorna av halsen. En indikation på att han gått med cancerceller i många år.

– Han hostade, kunde inte äta ett riskorn under alla dessa veckor, gick med en slang på magen, kunde inte prata på fyra veckor. Två veckor kunde han inte ens viska och då kunde vi bara kommunicera på sms. Jag var förtvivlad och funderade på frågor som hur jag ensam skulle kunna ge Simeon en familj, berättar Micael.

Micael Bindefeld om sin son: “Snäll och busig”

Idag är Nicklas frisk, det finns inga cancerceller kvar men hans cancerdiagnos förändrade hela Micaels tankesätt. Han har aldrig tidigare mött så många tunga mörka besked i livet och för honom blev det en tankeställare.

– Det som tidigare kändes logiskt blev plötsligt så ologiskt. Det är ju otroligt penibelt att man går genom livet och tar det mesta för givet, speciellt hälsan, säger Micael.

Just nu befinner han sig på en väldigt bra plats i livet. Sonen Simeon fyller snart 7 år och Micael känner att han vill stoppa tiden. Han beskriver sin son som ”åt det förnumstiga hållet” men han är inte lika lillgammal som Micael själv var.

– Simeon är empatisk, omtänksam, snäll och busig. Till skillnad från sina pappor är han väldigt sportig.

Micael och Nicklas hade ­varit ett par i 20 år när de bestämde sig för att bli föräldrar.

Surrogatmödraskap är olagligt i Sverige och de började därför titta mot andra länder och granskade olika företag som sköter allt från det biologiska till det juridiska i en sådan här process. Men de kände ingen vidare tillit och tyckte inte att de fick professionella svar på sina frågor.

– Det ledde till att vi ville göra resan själva och därmed hade vi kontroll och kunde själva bestämma klinik, läkare och advokat, säger Micael.

Sin egen barndom beskriver han som ganska vanlig. Han växte upp i en kärnfamilj i Göteborg, mamma och pappa och ”två bröder i gula polotröjor”.

– Det var extremt kärleksfullt men vi skilde oss nog från många andra familjer i området. Vi var väluppfostrade.

Gott uppförande och kultur var något som definierade hans föräldrars uppfostran. Hans föräldrar var totalt ointresserade av ”känt folk” och Micael och hans bror fick inte äta godis och de svor aldrig.

Micael samlade på frimärken och var engagerad i judiska förbundet som ordnade med olika läger, helgaktiviteter och teateruppsättningar. Han hade brevvänner från olika delar av världen och ett stort och brett nätverk redan då men främst utanför skolan.

– I småskolan däremot blev jag mobbad av killarna i klassen och jag var mer för mig själv. Jag blev retad för en rad olika saker, bland annat för mina Dumboöron, men aldrig någonsin för att jag var jude. Jag hoppade hellre hopprep med tjejerna än spelade hockey på isen med killarna.

Är stolt över sitt judiska påbrå

Som den samlare Micael är har han tagit vara på alla brev, kärleksbrev, varje betyg och till och med anmärkningar som skrevs om honom från skolan. Allt detta har såklart varit en enorm skatt och källa till inspiration under bokskrivandet när han har försökt att minnas tillbaka sina 63 år.

Enligt Micaels pappa skulle man helst inte prata om det judiska påbrået. Pappan blev själv mobbad i skolan och kallades för Moses av sin gymnastiklärare.

– Stora delar av farmor och farfars familjer mördades under Förintelsen så han hade ett annat, betydligt tyngre bagage med sig än vad mamma hade.

Micaels mamma var nämligen precis tvärtom. Hon kunde ringa till Micaels lärare och säga att Micael skulle berätta om uttåget ur Egypten för sina klasskompisar eller om den judiska påsken pesach.

– Jag minns att mamma skickade med mig osyrat bröd som jag fick bjuda klassen på. Det var mammas förtjänst att mitt judiska påbrå blev något positivt, något att vara stolt över. Klasskompisarna blev avundsjuka när vi firade judiska högtiden chanukka och fick presenter åtta dagar i sträck. Och när jag flög till Israel första gången fick jag berätta om resan eftersom jag var den första i klassen som överhuvudtaget hade flugit med flygplan.

Micael beskriver sin mamma som väldigt kärleksfull. På frågan hur Micael tror att hans mamma såg på honom blir han plötsligt tyst och märkbart rörd.

Sedan säger han att hon nog tyckte han var väldigt verbal, klok och lillgammal. Hon kallade honom för lilla professorn och sa ofta till sina söner att de kunde bli allt, lära sig allt och bestämma själva över sina liv.

Hans pappa resonerade likadant men av honom kunde Micael någon gång ibland få en örfil, eller vid enstaka fall smisk i rumpan.

– Jag ska inte ta det i försvar men det var praxis. Jag reagerade inte ens och på 60-talet var det så man uppfostrade sina barn. Det var en annan tid, långt innan barnaga blev förbjudet. Men jag är glad att jag tog mod till mig i vuxen ålder och pratade med honom om det innan han dog.

Micael blev kändisarnas frisör

Ett av de första jobben som Micael drömde om var frisöryrket men till en början var det inte särskilt populärt hos hans föräldrar. Speciellt hans pappa tyckte att Micael, som var ett läshuvud och duktig i skolan, inte skulle ”kasta bort sitt liv”.

– Pappa tyckte det var slöseri med talang att klippa hår men för mig var det nog ett sätt att bryta mig loss på. Jag har haft relativt få motgångar i livet och jag tror ändå att när jag mött motstånd har det danat mig och gett mig självförtroende, berättar Micael.

Det var först efter några år, när han kom hem och visade upp diverse betyg, stipendier och de finaste omdömen man kan tänka sig, som föräldrarna insåg att han hade talang.

– De kunde inte relatera till frisöryrket. Men när de såg att jag hade fått det högsta betyg som en frisör någonsin fått av Svenska frisörföreningen blev de superstolta och de förstod då att jag valt rätt väg, säger Micael.

Han berättar om tillfället då han skulle bli betygsatt och beskriver hur han fixade en så kallad ”brudklädsel” på en kvinna med stort orange hår i en klassisk filmstjärnelook.

– Hon hade en svart kappa och under den en svart spetsklänning och jag hade gjort en slöja av svart spetsflor som jag rivit sönder så det blev lite punkigt. Gubbarna som skulle sätta betyg hade aldrig sett något liknande och gick iväg till ett annat rum för att konferera innan de kom tillbaka. Det var då jag fick högsta betyget, berättar han.

I början på 80-talet kallades han för ”Göteborgs inne-frisse nummer ett”. Men Göteborg kändes snart begränsande och Micael upplevde att han inte längre passade in så han flyttade till Stockholm, främst tack vare Christer Lindarw som hjälpte honom att fixa jobb.

– När jag kom hit öppnades allt upp för mig. Det var en fantastisk tid. Jag kände att jag kunde röra mig mer obehindrat mellan gayscener, klubbar och den fina överklassvärlden här i Stockholm.

Jobbade som stylist för tidningar

Kändisarna som Micael träffade i Stockholms uteliv hamnade i hans frisörstol. Pernilla Wahlgren, Carola Häggkvist, Eva Dahlgren och Sofia Wistam var några av de första kändisarna han klippte. Detta är personer som han fortfarande har kontakt med idag och kallar sina vänner.

Snart blev Micael den som styrde upp flera av modemagasinens kändisplåtningar.

– Under några år reste jag otroligt mycket. Vi var i bland annat Västindien och Afrika och jag gjorde håruppsättningar och styrde upp fotograferingar för till exempel
H&M, Elle och Damernas Värld. Länge jobbade jag även som stylist för Veckorevyn. Det var otroligt kul och jag fick utlopp för min kreativitet och fick lära mig massor om journalistik, rubriksättningar och bildtexter.

Första uppdraget som festfixare var till invigningen av en Levis-affär och han lyckades få dit de mest svårflirtade kändisarna.

– Man var ute efter mitt nätverk. På den tiden hade man ju inte invigningar som idag, det var en helt annan värld. Kvällstidningar hade inte kändisar i tidningarna, säger Micael.

På frågan vad han själv tror ligger bakom hans framgångar svarar han att det handlar om att han haft ett välorganiserat varumärke.

– Jag har erbjudit kvalitet, tackat nej till dåliga uppdrag och hellre varit utan intäkterna för att istället satsa på det jag trott skulle bli bra projekt. Dessutom har jag alltid varit lojal. Jag har fortsatt att umgås även efter folk har försvunnit från rampljuset. Jag tror det är extra viktigt med lojalitet i en sådan här värld, full av snabba möten och yta där man lätt passerar i revy för att sedan försvinna bort i periferin. Många av mina vänner har jag haft i 35 år, säger han.

Träffade maken Nicklas Sigurdsson 1996

Som ung hade Micael ”en massa” flickvänner men hela tiden tänkte han på killar i smyg.

– Jag var i 20-årsåldern när jag kom ut som homosexuell. När jag berättade för mina föräldrar sa mamma att hon hade vetat, så som alla mammor gör. Pappa sa att jag inte skulle vara orolig och att vi skulle ”lösa det där”. Han pratade sedan med en läkare, som om han skulle kunna ge en medicin mot homosexualitet. Istället sa läkaren till pappa att han skulle vara glad som hade en sådan fin relation med sin son, att jag pratade med honom om det här. Sedan var det inte längre något problem hos min pappa.

Micael och Nicklas träffades 1996.

– Nicklas hade allt jag trodde att jag inte ville ha. När vi träffades var han genuint oimponerad och ointresserad av min värld och det kändes så befriande. Han har sin egen plattform och integritet och hänger inte upp sitt liv på mig, vilket är skönt. Kärnan i vår relation är ömsesidig respekt, att vi har förtroende för varandra och att vi kan skratta tillsammans.

– Efter ett tag som par så delar man ju även en historia. Det blir som ett bibliotek med minnen, bilder och anekdoter som blir som ett kitt mellan oss. När vi sedan fick Simeon och blev familj fick ju kärleken en helt annan dimension.

Att försöka få barn såg Micael och Nicklas som ett gemensamt projekt där de var beredda på att göra allt de kunde för att förverkliga sin dröm.

– Skulle det inte gå så kunde vi åtminstone bli gamla tillsammans med vetskapen om att vi hade försökt. Som för vilket par som helst så vet man ju inte om det kommer att funka, det är så mycket som ska gå vägen och stämma.

4 snabba frågor till Micael Bindefeld

Vad gör dig lycklig?

– Uppenbara saker som att få baka med Simeon, hänga med Nicklas eller syssla med mina intressen som trädgården, eller äta och laga god mat.

Vad får dig i mental balans?

– Jag tycker att jag står med båda fötterna på jorden och befinner mig på en trygg plats i livet. Men jag är också väl medveten om att tiden är utmätt. Det är skillnad att få barn när man är 56 eller om man är 26. Varje dag är viktigare för mig än vad det kanske är för någon som blir förälder som lite yngre. Jag tänker en hel del på hur jag är, hur jag pratar och hur jag hälsar – allt det där som barn tar efter. Alla föräldrar är förebilder för sina barn och då är det viktigt hur man är mot varandra.

Vad tycker du hör till livets största utmaningar?

– Det ogripbara ansvaret man får den dag man blir förälder. Jag har en plats under hakan i bröstet bakom revbenen. Där, i den där lilla hålan, sitter precis allt. Innan Simeon fanns visste jag inte ens att den platsen fanns men nu känner jag den hela tiden. Det är som ett sjätte sinne. Där sitter all kärlek, glädje och oro. Att bli pappa är det absolut största som hänt mig och jag kunde aldrig föreställa mig hur uppslukad jag skulle bli av honom.

Vad fick dig att starta stiftelsen till minne av Förintelsen?

– Det är en känsla som vuxit sig allt starkare med åren. Min pappas bortgång för några år sedan satte igång många tankar. Jag började leta minnen efter hans föräldrar och deras syskon som omkom i Förintelsen. Jag talade också med överlevande här i Sverige. Berättandet påverkade mig så starkt att jag ville engagera mig långsiktigt.

– Min pappa var knappt 3 år när familjen flyttade till Sverige. Farfar etablerade sig som pälsföretagare i Göteborg. Jag har hittat brev från krigsperioden som är adresserat till den dåvarande kung Gustav V. Farfar försökte desperat få hjälp med att ge sin mamma ett svenskt pass så att hon kunde ta sig ut ur Tyskland. Nästan ingen i farmor och farfars familjer, med några få undantag, överlevde Förintelsen.